Ibland känns det som om Livet har varit en enda Kärleks- LÄNGTAN!
En längtan efter att bli bekräftad: ”Ja, du är värd att älskas av en man”.
Av pappa.
Ska det vara så?
När pappas sista hund dog, var han förtvivlad och skrev ett kärleksbrev, gällande hundarna vi haft, och skickade till sina döttrar. Pappa var fantastisk på att uttrycka sej i skrift. Han gav bl a ut fyra böcker innan han dog. Vi reagerade rätt olika, vi systrar.
Min äldre syster skrev ett brev tillbaka, tackade för det fina brevet och lade till Minnen från hundarna. Pappa skrev därefter ett tack-brev till henne, som jag IDAG fick läsa, och som gjorde mej fascinerad och förundrad. Och som fick mej att tänka tillbaka på min uppväxt.
Och jag tänker att det är så VIKTIGT att säga till dom man älskar, ATT man älskar dom!
Att berätta om sina känslor och vara tydlig är viktigt.
Inför oss var pappa otroligt otydlig. En skuggfigur.
Att läsa hans brev, 22 år efter hans död, får mej att förstå honom bättre, att se honom på lite annat sätt…
…men jag önskar att jag hade fått lära känna min pappa DÅ – när han levde!
Jag önskar att han hade sagt att han älskade mej, och såg mej, DÅ – när han levde!
Livet hade blivit så mycket enklare då, tror jag.
Jag var så OLIK pappa. Han var inåtvänd och blyg och tyst. Jag var mer utåtriktad, känslosam och sa ifrån och pratade. Jag kände ofta att han tyckte att jag var ”jobbig” – krävande. Annorlunda.
Jag skrev också ett svar till min pappa.
Jag minns att jag grät när jag läste hans brev om hundarna, för jag blev så fylld av att han KUNDE känna kärlek och närhet och omtanke, men att han aldrig visat den eller uttalat den till mej (eller oss barn)!
Så jag skrev ett brev där jag undrade om han älskade mej också (och inte bara hundarna) – där jag undrade om han skulle skriva ett lika fint brev om mej om JAG dog? Det tog en massa kraft och mod att skriva det brevet, för jag visste ju inte vad jag skulle få för svar….
Svaret jag fick var irriterat: Han ringde och var sur och irriterad och sa att han tyckte det var ”lågt” att jag var ”svartsjuk på hundarna”. Jag vågade, och orkade inte, motargumentera för jag tänkte att han inte förstod någonting….
….. och jag vågade inte fråga om han älskade mej. ”För tänk om svaret är nej”.
Som barn vet man inte. Och då var jag ändå ett vuxet barn – ca 20 år gammal.
Jag vågade aldrig ställa Frågan, och några år senare dog han i cancer.
Och jag vet fortfarande inte:
Älskade pappa mej, eller tyckte han bara att jag var ”jobbig” och ”krävande”?
Rent logiskt kan jag ju förstå att ”en pappa älskar sina barn”, men det lilla barnet inuti mej varken känner det eller förstår det…
….och kommer nog aldrig att göra det.
Jag får leva med ”hålet” som ”icke-kärleken” skapade.
