Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Tur att jag inte är kille, för jag vet inte om jag skulle våga kontakta, flirta med, eller uppvakta en tjej!

Tjejer kan vara så….

…hårda och avvisande….

…på ett så nedlåtande sätt.

Och så ser dom så ”flirtigt inbjudande” ut på bilder…

Sådär lite ”skrämmande”: ”Kom-och-ta-mej-aktiga”…..

Och så vet man inte om dom MENAR ”komochtamej”, eller om dom INTE menar det.

För OM man som kille tolkar en jätteurringad jumper (där tuttarna nästan trillar ut), en plutande mun, guppande bröst och glittriga ögon, som ”inbjudande”…..

….. så kan man åka på ”moppo!”

Men om man å andra sidan INTE tolkar det som ”flirtigt” eller inbjudande, om man är kille, så kan man åka på ”moppo” ändå!

 För då kan man anses vara  ”feg” och som en sån som”inte kan tolka signaler”…..

Och OM man då får till någon liten flirt el dyl…

…..och vågar sej vidare in i tjejens liv….

….så gäller det att spela sina kort rätt…

….för OM man gör ”fel”, fast man tror att man gör ”rätt”, så kan man åka ut med huvet före…

…..eller få en utskällning….

…eller så kan hon plötsligt se ut som ”sju-svåra-år”, eller eventuellt börja gråta….

….och då ska man, som kille, GISSA varför hon ser ut så, för det antas att man bör VETA och FATTA….

…annars är man inte inkännande!

Puh!

Och sen alla ”regler” som tjejer tycker är SJÄLVKLARA kring städning och tvättning och allt som rör hem och barn!

Och förstår man inte dom INTUITIVT så kan man också hälsa hem!

Så…..

VILKEN HIMLA TUR ATT JAG ÄR TJEJ!!!

Pust liksom.

När man i min ålder träffar personer i ungefär samma ålder (+ – 10 år) ser man oftast först och främst en TANT eller en FARBROR.

Först tänker man: ”Åh, en TANT!”

Sen tänker man: ”Ojdå! Hon är nog yngre än jag, när jag tänker efter…”.

Man kan t o m tänka: ”Åh, en gammal FARBROR!” …..

…..och sen tänka ett varv till: ”….som troligen är 5-10 år yngre än jag…”.

Och så gråter man en skvätt!

Närå.

MEN det som är så fascinerande är, att när man träffar en person, som man känt som barn…

…..så dyker liksom ”barnutseendet” upp efter en kort stund.

Så då blir det så här:

”Vad är det där för gammal farbror?! Meh, det är ju Thomas! OJ, vad han har blivit gammal/ser gammal ut!”

…och så säger det liksom ”fiddeliddeliiiiiii!”  …..

  – eller möjligen ”Poff” –

Och så ser man plötsligt ”Thomas 12 år” i ”farbrorn Thomas”, och då ser han plötsligt inte så gammal ut längre!

ELLER när man träffar någon för första gången:

”Hej din gamla TANT!” tänker man…

…..och så konstaterar man att man ser MYCKET YNGRE ut själv…

…..och så ler man i mjugg när man inser att hon är 5 år yngre….

Men så lär man känna ”Tanten” och plötsligt ser hon inte ut som en Tant längre, utan mer som….

…Anna!

Om hon heter Anna.

Och så är hon inte ”Tanten” längre, utan bara Anna.

Fattar du?

Är det inte konstigt att folk nuförtiden genomgår metamorfoser mitt framför ens ögon, nästan!?

Så var det inte förr.

😛

En ”skolklasss” 6-åringar ska åka till ishallen och åka skridskor. Förväntansfulla står dom med sina fröknar och väntar på bussen.

Fröken berättar för mej att hon ringt bussbolaget och bett om att det ska komma en extra lång buss, eftersom dom ringt och förvarnat att det kommer att vara ”flera skolklassen med barn” som kliver på bussen.

Det kommer ingen lång buss. Barnen och fröknarna, och jag, lyckas klämma oss in allihop. Nästan alla får sitta.

Vi åker en liten bit och så står skolklass nr 2 med 6-åringar vid nästa busshållplats.

Nu blir det fullt, och trångt! Även dessa fröknar har ringt bussbolaget och bett om en lång buss, berättar en annan fröken, som jag pratar lite med. Besviket säger hon att det är ett nytt bussbolag, och förr kunde dom be om en lång buss när skolklasser skulle åka med, men det nya bussbolaget struntar i detta önskemål.

Buss-chauffören ropar i högtalarna:

-”Var snälla och knöka ihop er så mycket ni kan, och låt småbarnen sitta, för dom har svårare att hålla i sej när bussen kör!”

Då hör man en liten 6-årig kille högt säga:

-”Var är thmåbarnen??!” och så tittar han sej förvånat omkring…

Stora killen.

🙂

Kommer du ihåg dina drömmar?

Dom du hade som barn, som ungdom, som ung vuxen?

Har någon dröm uppfyllts?

Har du drömmar idag, om ”i morgon”, som skulle kunna infrias?

Har du drömmar som du VET aldrig kommer att infrias, men dom är sköna att ha?

Själv drömde jag om många saker, och gör fortfarande: Jag ville bli ”något med barn” – helst psykolog eller  något sånt, eller jobba på barnhem…..

….eller så ville jag bli dansare, eller sångerska, eller både ock!

Gärna känd!

…eller filmskådespelerska…

…och lite grann författare. Men jag kunde nog inte se mej själv sitta i en kammare och bara skriva – jag ville skriva böcker, OCKSÅ, liksom…Men inte sitta isolerat någonstans och bara skriva!

Jag ville jobba med människor! Träffa folk!

När jag var färdig familjeterapeut, kände jag att jag nått mitt mål! Det var en härlig känsla. Och nu när jag jobbar känner jag att det var det här jag ville bli!

Jag gör det jag drömde om!

Så nu drömmer jag vidare: Jag vill bli författare! Och nu kan jag tänka mej att ”sitta i min kammare”….

Sen var det det mer privata då:

Jag skulle träffa EN man och gifta mej och vi skulle bo i ett hus någonstans (VAR var inte så viktigt) – helst nära naturen, men ändå nära trevliga grannar.

Vi skulle ha djur – gärna många!

Och vi skulle ha barn – gärna många (av båda könen, men det skulle gå bra med bara flickor också).

Att jag bara skulle få pojkar fanns inte i min världsbild, faktiskt!

Och vi skulle älska varandra i lust och nöd – hela livet, jämt och alltid! Och troligen varje dag.

Jamen, jag veeeet! Jag kanske läste för många Starlet och
Mitt Livs Novell....

Jag var så SÄKER på att det skulle bli så.

Att jag var ”en-sån-som- inte-skiljer-sig” och ” sån- som- inte-ska- leva- ensam”….

Jag var dessutom en ”flick-mamma”.

Jag var ”en-sån-som-kunde-älska-en- person-hela-livet”. Jättemycket!

Och ”en-sån-som-skulle-kunna-ha- många-barn-och-ta-hand-om-alla-lätt-som-en-plätt”.

En sån var jag.

Jag är fortfarande förvånad över att det inte blev så.

Fast ändå inte.

För jag har insett att man får inte vara otålig, ”springa för fort” och ha för bråttom när man har planer.

Och man får heller inte vara för naiv och blåögd….

…..och helst ska man också se till att den man planerar detta liv med, är någorlunda med på planerna….

Så så här blev det:

Gifte mej fort som faan när jag var 20 år. Fick ett barn med Honom….

…..fast han ville inte ha barn, kom han på…. 

….så då skilde jag mej från Honom.

Så var jag ensamstående med ett barn. Levde som singelmamma i 10 år.

 Träffade ny man och blev sambo ”fort som faan” (igen!). Skaffade tre barn till, snabbt! Pojkar. Flyttade till hus.Vi skilde oss efter 10 år.

Varannan-veckas-förälder sedan dess.

Djur har jag dock lyckats trycka in i livet med jämna mellanrum – en massa faktiskt! Just nu två hundar och två marsvin.

Och skriver gör jag mer och mer….Författardrömmarna är inom räckhåll…tror jag.

Hur blev det för dej och dina drömmar?

Har du, eller har du haft, tankar och ”fördomar” kring olika namn?

Ja, det borde du haft.

Men kan du tänka sådär, som att:

-”Man kan väl inte vara ihop med någon som heter…..XXXXX!!!”

….eller…

…..att en person liksom ”sjunker” eller ”stiger” i värde (inledningsvis) beroende på vad  han/hon heter?

Eller att vissa namn är ”fiiiina” namn, som aaaadliga människor har, och att andra namn är såna som folk heter i ”arbetarklassen”?

Sen är det ju mode i namn givetvis också, men det finns snygga killnamn, som jag tycker är snygga i MIN ålder, så om jag träffar en kille som heter så, så är det ett PLUS i kanten.

Sen är det alla dom som heter ett namn utanför sin ålder, tex om jag skulle träffa en man som hette Victor. Jo, såna finns, men då kommer dom från någon latinamerikanskt land.

Eller om jag tex skulle träffa en kille/man som hette….Torkel….så skulle jag tycka att det var lite knepigt (för jag tycker det är så fult och torrt).

…….men jag kunde ju kalla honom Totte, förstås…

Ellerom jag skulle bli förälskad i någon som hette något konstigt dubbelnamn (och som envisades med att vilja kallas hela sitt namn!), typ Sven-Gunnar. Usch!

OBS! JAG tycker inte att alla ovanstående namn är fula!
 

Men hur ÄR det att vara tillsammans med någon som man tycker har ett urfult namn?

Såna måste ju finnas. Såna par alltså.

Eller tänk dej att bli ihop med en tjej som heter….. Hjördis! Eller Tekla. Eller…..Gertrud!

Eller en man som heter Erhard eller Seved eller Jöns-Olle.

Näe, jag vet inte…..

Kan du tänka:

 ”Stackare, som heter så!” när du hör ett namn?….

Eller kan du tänka:

”Faan, flirtar jag med en som heter SÅ?!? Oj, hur ska det gå??”

…eller är det bara jag?!

Det droppar från Miltons mage….”dropp dropp dropp dropp”.

Efter promenaden i skogen blev han alldeles snöig, och jag torkade inte av honom när vi kom in, så nu smälter snön här inne:

”dropp dropp dropp dropp”.

Milton låter som vår!

Milton är en vår-låtande hund!

”Dripp dropp dripp dropp!”

-”Flisa! Du får vara fåglarna! Kvittra!” uppmanar jag.

Hon tittar på mej och muttrar:

-”Mbuff!”

Ja, hon kan muttra.

”Mbuff” betyder ”aldrig i livet!”

”Jag kan! Jag kan!” säger Milton.

”Ska du vara Hela Våren?!” frågar jag förvånat.

”Ja! Ja! Ja!” skuttar Milton.

”Okey! Kör!” säger jag.

Milton är en Mycket Misslyckad vår, kan jag säga.

Men jag leeer så snällt och säger:

-”Braaaaa, Milton!”

Han försökte ju iallafall.

Till skillnad från Flisa som ligger i fönstret i solen, och droppar för sej själv…

Får väl vänta på Riktiga våren då.

*suckar besviket*

Hon har skällt på mej när jag gått över gräsmattan med hundarna, när jag haft dom lösa, när jag inte haft dom lösa, när jag haft grejer på (min!) altan, och av alla möjliga anledningar….

…och jag svarade i början genom att vara trevlig, lyssna, be om ursäkt, ifrågasätta lite lugnt osv….

…tills jag en dag satte ner foten och SA VAD JAG TYCKTE!

Men utan att kränka eller vara dum, givetvis, för sån är jag bara inte!

Jag kör med ren och skär FAKTA (*harkel*) men när jag säger ifrån så gör jag det!

Sen var det lugnt ett tag….

Tills hon för några månader sedan kom fram och frågade om mina hundar tycker om kyckling.

-”Ja, dom ÄLSKAR kyckling! Det är det bästa dom vet!” sa jag – överraskad över frågan.

-”Ja, för när jag äter kyckling, blir det ju en massa kycklingrens över – skulle dina hundar vilja ha det?”

-”Ja, dom skulle bli överlyckliga!!” svarar jag och tittar på Flisa som sakta viftar på svansen, som om hon förstod (vilket hon givetvis gör, som den kloka hund hon är…).

Sedan dess hänger det med jämna mellanrum en liten påse på handtaget på dörren, med ”kycklingrens” i. Ofta är det också en liten lapp med en trevlig hälsning också….

Häromdagen var det en liten påse till, bredvid, med chokladbitar!

Jättegoda!

Jag tänker att hon nu säger ”Förlåt att jag skällde så mycket på dej förut!” – fast på sitt eget sätt.

Jag tycker det är fint.

Och blir glad.

….att titta på den Underbara gay-galan, QX, och känna omtanke och kärlek strömma genom rutan, höra all härlig musik och alla härliga tal!

Lycka är när människor får vara Sej Själva!

Det som Vissa Personer missar….

Det som Vissa Personer inte förstår….

…är att jag, för det första, överdriver, eller underdriver, när jag skriver mina blogginlägg – ba´fatt det ska bli kul! Och för att det ÄR kul!

För om jag skrev:”….åsså gick han dit och då sa jag att han borde han tänkt på att han skulle ha gjort som jag sa och då sa han att det vore roligare om vi kunde göra det tillsammans och då sa jag….” osv….

…så vore det inte kul att läsa!

Därför klipper jag, i mitt huvud, ut det:

–  roliga

– tokiga 

– härliga

– tråkiga

– ilskna

– sorgliga

….. och gör ett blogginlägg i kvadrat, som visserligen påminner om sanningen väldigt mycket, men kanske inte är det – i detalj….

Sanningen finns ändå inte.

Det finns bara olika upplevelser av samma händelser.

Och då kan man ju göra om sin upplevelse lite grann, så att den blir lite….bättre!

Eller hur?!

Det gör vi ju alla lite till mans, och kvinns, ändå! Eller hur?!

Nåja.

Ibland får jag lite tröstande kommentarer på olika håll när jag skrivit om mina söner….

om  att ”det går över” osv…

…..och jag får uppfattningen att folk tror att dom är VÄRRE ÄN ALLA ANDRA  osv….

……och jag vill bara säga att det tror jag inte.

Jag tror att dom är Helt Normala Killar.

 MÖJLIGEN lite roligare, liiiite snyggare, liiiite klokare, liiiiite tokigare…..

…. liiiiiite bättre än alla andra bara för att dom är MINA söner!

Och troligen lite mer fantasifulla, snälla, kärleksfulla, gulliga, vänliga och fantastiska….

Liiiite mer naturliga, avslappnade och coola också, tror jag….

Än vilka?

Alla.

Typ.

Ja, jag kan ju inte hjälpa att jag fick Dom Bästa….

….och jag förstår om ni är avundsjuka….

Men ”Shit happens!”.

Dessa fantastiska söner beskrivs i denna blogg ibland, i kubik. Jag trycker ihop en händelse, på 20 rader här, som varat i någon timme eller längre, och så blir det både roligt, tokigt och man kan undra vilka idioter till barn jag har.

Dom är på ett ungefär lika tokiga som jag.

Näe, inte riktigt, men nästan!

Ärliga talat är dom nog mer både sansade och mer väluppfostrade än jag…..

För ibland får ju dom säga åt mej: ”SÅÅÅ kan du inte säga/göra!!”

….eller när dom gör tokiga saker (som alla andra vuxna tycker är fel och tokigt) så bara skrattar jag…

Eller när vi är vuxna som jämför hur vi skulle reagera på olika saker, om våra barn sa och gjorde olika saker, så är jag så otroooligt mycket mer ”säga-ja:ig” än alla andra.

Och jag blir inte arg på ”småsaker” som för andra är BERG!

För mej är det inte ens ”småsten”!

Nåja.

Jag skulle bara skriva ett inlägg nu om hur fantastiskt mycket jag älskar alla mina fyra söner!

Och hur underbara dom är!

Och att jag älskar dom ”till månen och tillbaka” t o r!

Och att jag VET att allt som är dumt och jobbigt nu går över…

….fast det kommer nytt…

…..och går över igen…

…..i evigheternas evighet.

Amen.

Och sen kommer det väl ett gäng svärdöttrar som jag ska ”hantera” också….

…och lära mej älska…

He he he!

🙂

Mellan ska välja till gymnasiet.

Detta val måste ske, typ, NU!

Senast på tisdag!

Jag har försökt prata med honom fleeeeeeeeeeeeeeera gånger…..

…. diskuterat, ”tänkt högt” osv….

…men varje gång har jag fått svaret:

-”Inte nu!”

…eller….

-”SEN!”

….eller…

-”Vet´nte!”

Jag har då sagt att han måste börja fundera på gymnasievalet, ta reda på vad det finns för program, kolla upp olika program och inriktningar, fundera på vilken skola han vill gå och var  och….. ”….bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla….”

-”Mmmmm…..”, har han svarat.

Superintresserad.

Not.

Och så har det inte hänt något.

Idag gick jag in i hans rum:

-”NU måste vi prata om gymnasietvalet, och du MÅSTE bestämma dej, för du MÅSTE välja innan tisdag. Sen är det för sent!”

Han tänkte precis säga:

-”Inte n….”

…då jag sa:

-”NU ska vi prata om gymnasievalet!”

Han suckade.

Jag satte mej på hans säng och sa åt honom att gå in på www.gyantagningen.se så kollade vi igenom sidan, varefter vi klickade vidare på olika gymnasier, olika program och inriktningar och vad dom innehåller….

Jag läste högt. Tänkte högt. Tyckte högt.

Han svarade:

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Kanske….”

Jag ramlade av sängen!

 Av chock!

”Kanske!!!???”

Det är ju som ”nästan-ja”!!!!

Han sa ”nästan-ja!!”

Hallelujah!

Jesus har uppstått och Gud is alive!

Typ.

🙂

SÅ gick det till när Mellan valde till gymnasiet.