Kvinnor som kränker och kväver (och t o m slår!) sina män finns också, men är inget man pratar om eller uppmärksammar alls. Det är inget som män söker hjälp för. Och jag vet inte vad som framkommer i Familjerådgivningarna vad gäller detta. Det jag vet är att jag ser dessa förhållanden omkring mig, i vardagen, och de finns också i mitt arbete som familjeterapeut, där anledningen att de kommer hit är att ett barn, eller flera, mår dåligt i familjen.
Det är svårt att peka på detta missförhållande, eftersom kvinnan oftast anser att det är mannen som det är fel på. Vad och hur mannen än gör i sådana här förhållanden, så gör han FEL. Även när han försöker göra rätt. Han kan inte göra rätt, helt enkelt. Gör han ”rätt sak” så gör han ”på fel sätt”. Det finns alltid något att klaga på, och i många fall finner han sig i den rollen, och gör så gott han kan, men ”fel”. I vissa fall har han givit upp, och gör ingenting, och får ”skit” för det också, förstås. ”Men bättre att göra ingenting, än att göra något fel”.
Det är lite ”Selma och Fridolf” över det, och förr skrattade man åt sådana här förhållanden, men det är inte mycket att skratta åt, kan jag tycka. Männen som lever med det här, far rätt så illa och självkänslan är låg. En del tar till alkohol och sitter/ligger i sin soffa, ”gör ingenting” och ”stänger av öronen” för att slippa höra hur urusla de är.
Ofta är deras reträtt arbetet, eller möjligen sport (att titta på, eller möjligen utöva, om de ”får”).
Jag kan förundras över män som ”finner sig i” att hela tiden bli påhoppade, styrda, domderade med, klagade på och jag tänker att skulle en man bete sig så mot en kvinna, skulle det kallas psykisk misshandel.
För några år sedan träffade jag en familj där Problemet ursprungligen var att ett av barnen hade ”spårat ur”; skolkade, hade prövat på att röka hasch, umgicks med ”fel kompisar”, drack för mycket alkohol…osv.
Jag och en kollega jobbade hårt med att stoppa det beteendet hos pojken, samtidigt som vi hade regelbundna samtal med föräldrarna.
Jag vill alltid veta vad det är som gjort att ett barn ”spårar ur” och väljer bort familjen framför ”dåliga kompisar”.
Jag har fortfarande en envis tro att barn inte väljer bort sin familj om det funkar bra i hemmet, och i relationerna. Jag återkommer när/om jag ändrar den åsikten. MÅNGA menar att ungdomar har det lite inbyggt i sig, att testa gränser och spåra ur – utan anledning. Men jag tror som sagt att ”droppen” (”den tändande gnistan”/utlösningsmekanismen) ligger hemma/i hemmet/hos föräldrarna. Därför är det alltid viktigt att jobba med föräldrarna och deras inställning/sätt/beteende också, anser jag. Men ingen förälder ”gör fel” med flit! Alla vill sina barns bästa.
Nåja.
I samtalen med föräldrarna märktes det rätt snabbt att det var mamman som bestämde ALLT i familjen.
Pappan vägde varje ord han sa på guldvåg, och tittade mot sin fru hela tiden för att få sina (få) uttalanden ”godkända”.
Det är inte alls ovanligt, att det är mamman som är lite av ”ledarfigur” i en familj, och ”styr båten”, men i den här familjen bestämde hon med järnhand, och pappan ”fann sig” i alla möjliga ”underliga” regler i hemmet. Hon bestämde hur uppfostran skulle ske, och pappan kallades in som en ”ilsken poliskonstapel” att skälla ut sonen, och ibland dottern, med jämna mellanrum.
Pappan gillade inte den rollen,och menade att den kändes ”fel”, men menade samtidigt ”Men, vad vet JAG?! Jag är ju bara en vanlig snickare. Outbildad, dessutom. HON är ju lärare!”
Hans tankar kring hur de skulle sköta barnen var otroligt vettiga och kloka. Han blandade tillit med kärlek i sina tankar, och hade han ”fått” eller vågat följa sin inre röst, så tror jag inte de hade hamnat hos oss alls, för då hade pojken inte spårat ut.
Hon kände ingen tillit till barnen: ”Tonåringar spårar ur och söker sig till dåliga situationer” var hennes inställning. Dessutom skulle man ”peka med hela handen” och ”skälla ut” och ”straffa”. Så det var den Metoden de hade kört. Eller rättare sagt: HON krävde att HAN skulle genomföra HENNES sätt, vilket han lydigt gjort.
När vi ruckade på det här tankesättet, försökte höja pappans röst, tankar och idéer i familjen, satte vi äktenskapet/relationen i gungning, mammans ”ledar-roll” ifrågasattes, varvid mamman satte in sista ”artilleriet” – martyrskapet. Stora krokodiltårar, samt smärta i kroppen. VEM kan motså detta? Pappan ville inte att han älskade fru skulle må dåligt, och backade.
Mamman var givetvis övertygad om att hennes metoder var De Rätta och att om de skulle backa med sina straff och utskällningar, skulle pojken inom loppet av någon vecka ligga utslagen i rännstenen av droger.
Hon såg givetvis inte det vi såg. Hon såg att Pappan hade fel och att hon hade rätt. Punkt. Inget annat fanns. Att pappans tankar och åsikter fick komma fram hotade hela hennes existens!
Jag tänkte till slut att enda räddningen för barnen var skilsmässa, där pappan kunde få växa och bli ”sig själv” och helst också att barnen därefter skulle få bo hos sin älskade pappa. Men samtidigt förstod jag att det var ett omöjlig scenario. Pappan skulle aldrig lämna sin fru, och tvärtom. Och enda möjligheten för pappan att bli ”godkänd” av sin fru, var att finna sig i hennes regler.
Vi nådde inte fram. Men jag tror vi sådde ett frö i pappan, att hans tankar var kloka och att man kan tänka vettigt utan att vara utbildad. Det räcker att vara en kärleksfull pappa/mamma och lita på sin intuition (ibland).
Jag hoppas också mamman fick sig en tankeställare.
Sonen lyckades vi få att gå ut nian med godkända betyg. Vad som hände därefter vet jag inte. Vet inte heller vad som hände med lillasyster, men hon ”mådde bra” då vi arbetade i familjen. Hon hade dock ännu ej gått in i puberteten då…
…så vi kanske få ta ett nytt varv här framöver, med lillasyster i fokus. Vi får väl se!
Jag tycker det är sorgligt med män som lever som ”kuvade” och ”nedtrampade” i sina relationer – precis som det är synd om kvinnor som gör det.
Vi får inte glömma männen, känner jag ibland, när vi slåss för De Utsatta Kvinnorna.
De existerar. I det tysta.
