Mitt sista barns födelse. Det enda Verkligt Planerade Barnet. Min fjärde son.

Alla mina söner har varit verkligt Välkomna i mitt liv, och har varit, och är, otroooligt älskade, men Minsting är faktiskt den enda som vi verkligen Planerade: ”NU ska vi ha ett barn till!”

 Dom andra ”bara kom”…..

Han föddes med planerat kejsarsnitt den 23 juni 1999 – dagen efter midsommar.

Jag hade fått förlossningsskräck efter den andra förlossningen, men klarade ändå med nöd och näppe att trycka ut son nr 3. Son nr 4 vägrade jag föda på vanligt sätt: Skräcken hade vuxit till ett berg och gick inte att klättra över, trots allehanda samtal. Det blev alltså kejsarsnitt….

…vilket det kanske blivit ändå, eftersom min älskade lilla Minsting inte behagade vända på sej och låg med rumpan ner.

”Tackar!!” tänkte jag. ”Nu kan jag skylla på DET när folk frågar”.

Att skylla på förlossningsskräck kändes så…mesigt…Då.

Att få ett barn via planerat kejsarsnitt var….FANTASTISKT!! ”Varför kommer inte ALLA barn med kejsarsnitt??” tänkte jag lyckligt.

Man VET när man ska få barnet och kan Planera för detta (barnvakt åt dom andra barnen etc mm).

Man åker i lugn och ro in på sjukhuset, blir inlagd och OMHÄNDERTAGEN – alla var så SNÄLLA och vänliga – och så ligger man bara där, som den stora padda man är, och allt ”bara sker”: ”Nu sticker jag dej här och nu får du en liten grej här och så får du en annan grej där och nu kommer barnet – PLASK!”

Och så har man plötsligt en liten underbarn SON på sin axel (ja, för att det är ju en jätteduk, som en mur framför en), utan att det känts ett dugg!!

Man är klarvaken, helt MED, vet vad som sker, tror inte man ska döööö eller gå sönder (fast man faktiskt ÄR uppskuren – men det känns ju inte!) och man kan i lugn och ro titta på, och njuta av, sitt barn.

Fantastiskt!

Efteråt gör det lite ont i några dagar, eller hur lång tid det nu tog, men det är ju inte i närheten av den smärta man känner under en förlossning.

Och det var Helt Underbart att ligga kvar på Södersjukhuset med min underbara lille Minsting, i lugn och ro i flera dagar, efter att han fötts. Storing, Mellan och Äldste sonen var kvar hemma med pappan.

Jag njöt av stillheten, lugnet och närheten till Minsting, samt att få mat serverad och allt fixat omkring mej.

När jag sedan kom hem blev Minsting en sån där liten lillebror som alltid fick hänga med på allt – ofta hängande i bärsele på magen. En sån liten lillebror som hela tiden får anpassa sej till vad storebröderna gör.

En sån liten lillebror som man plötsligt upptäcker: ”Oj! Sitter han?! Oj! Har han börjat GÅ!?!” för att man har inte riktigt det fokuset på den lille som ”bara hänger med”….

Till skillnad från Äldste sonen där jag bara VÄNTADE på nästa utvecklingssteg och tittade på honom genom lupp, och funderade oroligt om det var något Fel så fort han var 2 dagar senare än kompisens barn….typ.

Min upplevelse av Minsting var att han var så ”enkel”, att han var ”smidig” och ”lättanpassad”….Han fick alltid leka med sina storebröder, och med deras kompisar, för han var så lättsam och förstörde aldrig något, och åt aldrig upp deras legobitar el dyl. Han bara anpassade sej. Och var Gullig!

Det är inte riktigt likadant nu….

Storebröderna tycker inte att han är riktigt lika gullig och lättsam längre….snarare tvärtom:

-”Åååååh, vad han är töntig! Jag var ALDRIG så barnslig som han  är! Jag kunde MYCKER MER när jag var i hans ålder! Åååååh, ska HAN följa med och handla?!? Vad PINSAMT! Då följer INTE jag med!!”

Att vara Minsta lillebror är inte alltid lätt.

Men man lär ju för Livet och är det Något han blivit, så är det Härdad!

GRATTIS MIN ÄLSKADE, ÄLSKADE

 NYBLIVNA TONÅRING

 PÅ 13-ÅRSDAGEN!!!!

Ser du henne inte

min vackra mamma

där hon sitter i gräset

med solsken i blick

Titta på

min vackra mamma

som skrattar så högt

åt mina skämt

Prata lite med

min vackra mamma

hon tycker om när

 någon bryr sig om

Gå fram och bjud upp

min vackra mamma

hon dansar så lätt

som en riktig prinsessa

Låt inte

min vackra mamma

sitta så ensam

i sin blommiga kjol

Jag bjuder upp

min vackra mamma

och vi skrattar och dansar

tills solen går ner

Idag är en Tillsammans-dag

 sommar och glädje i fokus

Idag är en Rolig dag

 skratten delas med dansen

Idag är en Vihörihop-dag

 barnen  i fokus

 Vackra klänningar

 fina skjortor

 blommor i håret

Idag är en Glädjens dag

 sommaren firas Tillsammans

Dans och sång förenar

alla som hör ihop

😦

…och de som inte ”hör ihop” får stanna hemma…

Hundägare = Lovligt byte

Hundägare kan man skälla på lite sådär när man känner för det. Kanske när man vaknat på fel sida. För att hunden går fel, står fel, bajsar på fel ställe, nosar på fel ställe, kissar på fel ställe, går lös, går kopplad, skäller, skäller inte, ser farlig ut, ser söt ut (!) och bara FINNS!  Och EXISTERAR!

En hundägare är LOVLIGT BYTE = Varsågod och skäll!

Som hundägare kan man då buga och bocka, säga ”ojdå!/förlåt/detvarintemeningen/hoppsan/vad tokigt/detvisstejaginte/förlåt!!!/ursäkta!!/detskajagtänkapånästagång!” etc osv mm

Sen när man har bugat, bockat, nigit och lyft på hatten 457 ggr så är man JÄVLIGT TRÖTT på att bli utskälld för sin EXISTENS…….

…… så då är risken att den som skäller på en för 458 gången får höra:

”JÄVLAHELVETESSKITOCHPISSOCHDRAÅTHELVETEOCHFAROCHFLYGSÅLÅNGTDETBARAGÅROCHFITTAKUKOCHALLANDRAHEMSKAORDSOMFINSS!!!!”

OCH

#¤==(#!”¤%()=!”%(=¤(¤?/!”)*?¤%(!”#)?¤%(

Typ.

För ibland blir jag så JÄVLA LESS på folk som gapar och skriker: ”KOPPLA HUNDEN!!! VET DU INTE ATT DET ÄR KOPPELTVÅNG!!??” fast jag har en hund som går som en liten ängel vid min sida och gör inte en fluga förnär….

…jo, förresten: Hon kan faktiskt hugga efter flugor! Svälja dom hela liksom….

MEN ÄNDÅ!!!

ALLA NI SOM HÖJER RÖSTEN för att ni har vaknat på fel sida/ alternativt hatar hundar och deras ägare:

Kan ni vara så snälla och:

DRA ÅT HELVETE!!!!

Tack för ordet.

Onsdagen ägnades till att flyttstäda badrummet i gamla lägenheten. Det var bara det kvar. Och hallen. Som knappt gills, för hallen var så enkel, jämfört med allt annat.

Oj, vilken uppläxning jag fick!

(E= erviluca    J= jag)

E: Men herregud! Har du ALDRIG städat bakom badkaret förut?!?

J: Eeeee, jo…eller…vaddå ”bakom??” – det räcker väl med UNDER?

E: Meh! Det ser ju inte ut som om du NÅGONSIN ens städat under heller!!

J: Jooo, det har jag ju…men kanske inte på senaste tiden…eller, jag menar, kanske inte moppen nådde längst…..

E: Men SEEEER du inte!?! Det är ju fullt av klägg här!!! Och vad är det där??? Två plastgrodor! En gammal schampoflaska! En balsamflaska! En inpackningsburk! Och vad är det här?!? FEM tops!!!?? Helt otroligt!

J: Eeeee….var det DÄR grodorna var…Visst e dom söta??!

E: Men skärp dej nu! Titta här vad mycket gegga och gammalt blött damm! NÄR städade du under badkaret sist???

J: Jag VET INTE! Men kolla hur lätt det går bort!! *städar bort skiten*

E: På väggen då! Bakom badkaret. Har du NÅGONSIN dragit ut badkaret och skurat väggen???!!

J: Har DU?!? Anklaga inte mej hela tiden! Du har också bott här!!! *irriterad*

E: ………… men jag är ju bara en inre RÖST – röster kan inte städa!

J: Skyll på det du!

E: Självklart kan jag skylla på det! DU ska sköta jobbet. JAG ska bara vara Det Dåliga Samvetet och/eller Ditt Inre Jag.

J: Då har du skött DITT jobb jävligt dåligt, som inte gjort dej tillräckligt hörd. Ha!

🙂

Bra vändning på det inre samtalet va?!

Ja, jo…liiite schizofren är jag kanske….

😉

Det är inte säkert att ”hemma” är där man bor.

Jo, ens eget HEM är ju hemma, förstås, och talesättet ”Borta bra men hemma bäst”, stämmer, tycker jag – att man liksom kommer hem från en resa och sjunker ner i soffan, slappnar av, pustar ut och känner: ”Ååååå, heeemmmaaa! Sköööönt!”, hur mysigt man än haft det Borta.

Men när man verkligen känner efter, var i landet/världen är ”hemma”?

En del har kanske alltid bott på samma ställe, på ett ungefär, och då är väl kanske ”hemma” just där dom alltid bott – sådär lite enkelt.

Jag vet inte, för jag har aldrig bott på ett och samma ställe. Men eftersom jag insett (för länge sen) att ”allt finns”, så kan jag tänka mej att det finns människor som bott på ett och samma ställe hela sitt liv och ändå inte kännt sej ”hemma”.

”Hemma” för mej är min lägenhet – mitt hem – men det känns inte som jag bor ”hemma”/i ”min” stad. Jag känner mej ”nyflyttad” (fortfarande, efter 11 år här), och inte rotad. Ofta funderar jag på när jag ska ”flytta HEM”, och var det är någonstans.

Förr kände jag alltid att Sala (där jag vuxit upp) är ”hemma”, men så kommer jag dit….

…och känner mej ”borta”.

Min ex svärmor sa alltid ”hemma” om sin födelseort Karlskrona, trots att hon flyttade därifrån då hon var 7 år (till Stockholm).

Min syster har sagt att hon ”hittade hem” när hon flyttade med sin familj till Sigtuna för ett par år sedan, så nu är hon ”hemma”, trots att hon aldrig bott i Sigtuna innan dess.

Jag vill också hitta hem.

Tänk om man aldrig gör det….

Min mormor och morfar flyttade från Helsingborg till Sigtuna när dom var i 50-årsåldern, och vad jag förstod kände sej morfar aldrig hemma i Sigtuna, utan längtade alla sina resterande år i livet (ca 40 år till!) tillbaka till Helsingborg.

Var är ditt ”hemma”?

Vad jag vill uppleva innan jag dör:

– Att älska någon vuxen man som älskar mig (igen)

– Att få en ”genomtänkt”/kärleksfull födelsedagspresent från Denna Kärlek när jag fyller år (utan att jag påmint innan, eller bett om det)

– Att bli firad på Mors Dag av mina söner (utan att jag påminner om det innan)!

– Att bli ”uppvaktad” på Alla Hjärtans Dag av den jag älskar.

– Att få ett kärleksbrev från en Kärlek (kanske på alla hjärtans dag…?).

-Att få ett kärleksbrev från någon, eller alla, av  mina söner (kanske på Alla Hjärtans Dag…?).

– Att ge ut en bok (helst flera)!

– Att få, eller köpa själv, en labradoodle.

– Att min hund får valpar (ev. ha en hunduppfödning)

– Att bo i en stuga på landet, eller ha en stuga på landet som sommarstuga.

– Att få ha några får.

– Att gå ner i vikt utan att anstränga mej alls.

– Att få till tiden så att jag kan träna dans ett par dagar i veckan.

– Att bli ”någorlunda” rik, så att jag slipper tänka på pengar/oroa mig för ekonomin.

– Att få barnbarn! Många! Och få nära och kärleksfull kontakt med dom!

– Att leva nära barn, barnbarn, djur, kärlekar etc…och nära naturen….

Det var allt för nu.

Amen.

Funderar över högklackade skor.

Själv har jag aldrig lyckats tvinga mina fötter att gå i dom. Mina fötter har Superprotesterat (!) som värsta obstinata tonåringarna, genom att krampa förtvivlat, eller bara supergöraont! Direkt! Och någon ”vettig gång” har jag heller inte fått till, utan det har sett ut som om jag går på styltor, vilket det också känts som.

Jag har försökt flera gånger, för jag vill ju också ”se snygg ut”, ha ”långa snygga ben” osv, men ”icke sa nicke” – mina fötter har STENVÄGRAT.

Då har jag bestämt mej för att det är FEL med högklackat och att det är Misshandel av fötter. Punkt. Där är jag nu.

Kanske det är lite avundsjuka mot alla dom (typ ALLA kvinnor!) som KAN gå i högklackat och inte har ONT av det, och som har fötter som ”går med på det”. Men det låtsas jag inte om….. 😉

Jag jämför misshandeln av fötterna lite grann med hur kinesiska kvinnor förr lindade sina fötter: ”AJ AJ AJ!”, vad ont det måste ha gjort! Både att binda fötterna och att sedan behöva gå på dom….Och detta BARA för att det var ”snyggt”….

Undrar hur dom gjorde när dom skulle springa maraton? Nehe, gjorde dom inte det?! Okey.

Kan inte  fötter och kroppar få se ut som fötter och kroppar gör, kan man undra?

…och så far tankarna iväg på omskärelse och silikontuttar och läppimplantat och…och….och….Herregud och hans moster vad tankarna far iväg….

…men nu skulle det handla om FÖTTER. Punkt.

Tillbaka till ordningen.

Oavsett om det handlar om avundsjuka från min sida, eller inte, så kan jag tycka att vi borde ta hand om våra kroppar, och då speciellt våra fötter, eftersom dom förhoppningsvis ska BÄRA oss genom hela vårt liv!

Man ska väl inte misshandla dom som håller en uppe/stående?! Man ska vara snäll mot dom, ta hand om dom, lufta dom ibland, låta dom må bra, pussa på dom och….

……och kanske t o m prata lite med dom ibland.

Näe, nu tog jag väl i….Hoppsan, liksom.

Men att stänga i dom i såna här tortyrinstrument är ju inte snällt!

Men hur gööör ni, tjejer, som klarar av det? Gör det inte ONT på er? Protesterar inte ERA fötter?

Här är bild på en fot som blivit ”drabbad”….

Om det kommer en våldtäktsman skuttande ur buskarna – kan man springa ifrån honom då, med dom här skorna?

Jag tar hand om mina fötter, för jag lyssnar när dom krampar = ”Vi vill ha vettiga skor på oss!”

Å andra sidan har jag inget val för det gör så ONT så att jag MÅSTE välja platta skor….

…men ni andra: Hur står era fötter ut???

http://svt.se/2.149955/1.2364123/blommorna_i_lagrets_skugga

Jag såg en dokumentär om en flicka som bodde i ett afrikanskt land. Så var hon tvungen att fly till något grannland, då ”hennes land” råkade i krig. Så bodde hon i ett flyktingläger. Hon blev intervjuvad av en dokumentärfilmare/journalist. Hon längtade tillbaka till sitt hemland. Det var trångt och smutsigt i flyktinglägret och dom var mycket fattiga och levde på svältgränsen hela tiden.

Långtråkigt var det också, för tiden gick mest åt till att vänta. Vänta på att få flytta därifrån. Tiden gick och åren gick…

Filmaren åkte hem och levde sitt liv, men återvände sedan till flyktinglägret. Flickan var nu 15 år. Hon fnissade lite under intervjun och berättade att hon blivit kär och att hon skulle gifta sej med en man som åkt tillbaka till deras hemland och att han väntade på att  hon skulle komma efter.

Åren gick och filmaren levde väl sitt liv, men så återvände han igen, och sökte upp flickan som nu blivit kvinna. Hon berättade att hon återvänt till sitt land, gift sej och fått tre barn (pojke, flicka, pojke), men att det utbrutit nytt krig och att hon och hennes familj återigen blivit tvungna att fly till flyktinglägret i det andra landet.

Men nu var livet mycket svårare för henne: Hennes man och hennes släkt hade sagt att hennes dotter måste bli omskuren. Hon hade vägrat. Hon hade blivit misshandlad och behandlad på alla möjliga olika dåliga sätt, men hon hade skyddat sin dotter och vägrat. Då hade hon blivit förskjuten och utesluten ur all gemenskap.

Hon byggde sej en hydda och runt hyddan byggde hon ett högt staket av pinnar, för att skydda sej. Barnen kunde inte gå i skolan och kunde inte vistas utanför tomten eftersom dom då blev utsatta för övergrepp. Hur hon klarade sej både fysiskt och mentalt förstår jag inte, men hon klarade det och överlevde.

Åren gick till att vänta på att få flytta ifrån flyktinglägret och få visum/inresetillstånd till USA, där hon hade sin mamma och bror. Åren gick…och gick…och gick…

Vilken kvinna!!!

Hur sjutton överlever man mentalt och psykiskt och fysiskt och hela fadderullan?!? Hur orkar man stå emot? Hur orkar man vara så ensam och utstött?

Hon fick till slut resa till USA med sina tre barn, och togs emot av sin bror, hans fru, deras barn och mamman. Det var ett kärt återseende.

Jag vet inte hur det gick sen, för filmen slutade…

…men jag hoppas hon har ett lugnt och skönt liv idag och slipper förföljelse och övergrepp. Säkert är det ju  inte.  Hon är ju svart, i ett ”vitt” land. Och muslim. Och ensamstående mamma….

—————————————————————————-

En fundering:

Jag tror jag ska bli dokumentärfilmare när jag blir stor….

Ibland är man liksom sådär fullproppad med ORD så att dom fyller hela kroppen och huvet och armarna och benen….

…och kan man inte prata eller skrika ut dom….

…så känns det som om man måste springa en miiiil, cykla i motvind eller hoppa från ett tak (!) för att bli av med ”översvämmande ord”.

Det kan vara något härlig man upplevt som man behöver få ur sej, något hemskt, något sorgligt, något roligt, något frustrerande….

Alla sorters ord finns, som behöver få komma ut!

En del har en bästis dom kan ringa och ”ösa ur sej” till. Lyllo dom!

En del har en make/maka/sambo dom kan komma hem till och ”ösa ur sej” till. Lyllo dom!

Andra får gå runt och leta och fundera: ”För VEM kan jag berätta???”

Det kan ju vara lite ”sekretess” över det, eller något man inte bör säga till ”vem-som-helst”.

Så man kanske inte hittar någon man kan berätta det för.

Vid såna tillfällen blir det nästan ”implotion”!

Men nyss hittade jag en sån, som jag kunde ”prata av mej” med. Skönt!

Och  jag blev 5 kg lättare.

…..så nu kan jag sluta känna ångest över den feta och goda pizza jag vräkte i mej igår kväll….

…och glassen som jag åt till efterrätt.

För att inte tala om läsken jag drack till….

😉