Så här skrev jag i ett blogginlägg 2007 om Mellan, som idag fyller 26 år!
”Han är ju så fin, så snygg och så mysig! SER dom inte det??? ”Dom andra”… Ser HAN inte det – han själv alltså?!
Varför ska HAN behöva gå igenom allt jag gick igenom med osäkerhet, rädsla, blyghet osv? Kan inte han SLIPPA? Kan inte han ”hoppa över” hela den perioden och hoppa rätt in i Den Säkra Perioden – om den finns! Kan inte min uppfostran ha gjort honom så självsäker att han går med högburet huvud rakt igenom hela tonåren utan att falla ihop av osäkerhet och rädsla? Kan inte mina misstag och ”spring in i väggar” räcka??
Varför SER han inte att han är SNYGG? Varför förstår han inte att han är cool? Varför fattar han inte att han är gullig och snäll och härlig och klok och mysig???
Huuuur kan han tycka att han är ful??? Hur kan han bli osäker när ”Mr Cool” (i klassen, utsedd av VEM?? för han är ju inte snyggast eller coolast, enligt MEJ) avvisar honom? ”Knyck på nacken och skit i vad HAN säger!!” tipsar jag. ”Du FATTAR INTE!!” säger han…men det gör jag ju! Jag minns och jag fattar, men jag VILL INTE!!!
Jag vill att han ska ha en Perfekt Barndom, en Underbar Tonårstid, Härliga Vuxenår och en Fantastisk Ålderdom! Punkt!
Jag VET att man ”växer av kriser” och ”lär av sina egna misstag” (och inte av andras). Jag vet jag veeeet! ….men jag VILL INTE DET!!! Jag vill att han ska glida genom livet på ett bananskal…smyckat med rosenblad (utan taggar)!!! Så det så!”
Mitt andra RIKTIGA jobb var som sjukvårdsbiträde på Åkeshovs sjukhus i Stockholm. Jag var superglad när jag fick jobbet, men allvarligt talat hade jag ingen aning om vad det var för jobb jag sökt, och fått.
Jag var 18 år, eller möjligen 19 år… och fick gå en utbildning till sjukvårdsbiträde innan jag började. Vi fick lära oss att bädda, flytta patienter och såna saker. Jag minns fortfarande hur man gör och jag har ögonblicksbilder från utbildningen. Fascinerande.
Så började jag och det var ett rätt häftigt uppvaknande i Den Bistra Verkligheten. Åkeshovs sjukhus var ett långvårdssjukhus. Jag tror inte jag hade fattat det innan, och/eller om det var så att jag inte visste vad långvård betydde/var.
Jag fick jobba på en avdelning med kvinnliga patienter. Dom flesta låg i 4-bäddsrum och man hade blandat dementa och fysiskt sjuka lite huller-om-buller och jag minns hur irriterad och ARG en sängbunden fysiskt sjuk äldre kvinna blev när hennes sänggranne kallade in korna på varje kväll.
Många var helt sängbundna, men ett gäng baxade vi upp i rullstolar och placerade dom någonstans där dom blev sittande så länge dom orkade.
Vid något tillfälle var det ont om personal på den manliga avdelningen och jag skickades dit. Där bodde bland annat en liten ilsken gubbe i ett eget rum. Han hade vid detta tillfälle haft ett utbrott och kastat bajs runtom i hela rummet, liggande i sin säng. Han var arg på allt och alla. Personalen diskuterade vem som skulle gå in och tvätta honom och rummet. Jag, som var väldigt tjänstvillig och orädd, och inte var speciellt äckelmagad, sa att jag kunde göra det, bara jag slapp kräk, för där går min gräns. ”Nästa gång det ska torkas kräk vill jag slippa” var dealen.
Jag gick in i rummet, gubben skrek ”Jävlar!” och ”Faan!” och ”Dra åt helvete!” och en massa annat. Det stank där inne och jag öppnade fönstret för att kunna andas. Gubben låg i en geggamoja av snus och bajs och hade blandat ihop det som var under läppen med det som kom ur rumpan. Jag tvättade och torkade och duckade för slag och försökte med lugn och vänlighet göra honom och sängen ren, samt torka upp det han kastat omkring sej och lyckades få både honom, sängen och rummet rent.
Jag jobbade på Åkeshovs sjukhus i 9 månader. Sedan gick jag vidare i livet.
Det höjs röster kring varför flyktingar behandlas OLIKA – DÅ (2015 och framåt) och NU. Människor blir sura och arga för att VI (i Sverige) behandlar dom som kommer till Sverige OLIKA. Då och nu.
Jag kan förklara varför:
DÅ
Det var flera krig som pågick. Det stora kriget – dom människor vi skulle hjälpa – var ifrån Syrien, men vi fick också höra att vi skulle ta emot dom från Eritrea, eftersom det också där pågick ett krig, som inte var lika omtalat här i Sverige. Samtidigt kom det en massa flyktingar från Afghanistan och många undrade ”Varför kommer dom??” Och så förstod vi att det kom en massa barn. Och ”är dom verkligen barn?” Och det verkade mest komma killar. Och vi förstod inte varför. Sen började vi gissa och förstå och ifrågasätta och tycka och tänka.
Många av oss västlänningar tänkte att flyktingarna från länder där det troligen pågått krig av och till i flera år, och där många levde på ett helt annat sätt än i västvärlden och dessutom hade annan religion (som skrämde) och en helt annan kultur, var liksom vana vid krig, elände och misär. I många länder behandlades både kvinnor och barn illa och många hade det svårt och var fattiga och/eller arbetslösa. Och så hade dom haft det i hela sina liv. ”Varför kommer dom?” tänkte många. ”Varför nu? Dom är väl vana vid att ha det fattigt och leva i krig? Vi kan inte rädda hela världen.”
Det kom folk från alla möjliga länder: Etiopien, Afghanistan, Belarus, Kongo, Sudan, Pakistan, Mongoliet – det vällde in människor. Dom kom från länder där dom hade helt annat sätt att leva och som vi inte kände igen oss i. Dom kom från fattigdom, svält och ingen, eller väldigt lite, skolgång, dom såg annorlunda ut och hade en bakgrund och kultur som vi inte kände igen oss i. Och som i många fall skrämde oss.
Flyktingarna blev ”DOM”, som ETT begrepp, fast det var så många olika folkslag, och man tyckte kanske att dom inte verkade förstå oss och vårt samhälle, man var oroliga för att dom kanske skulle försvåra för oss i vårt samhälle, kanske till och med stoppa upp vår utveckling, föra den bakåt i tiden, snarare än att dom följsamt skulle flyta in och bli en del av vårt samhälle och berika det, och många blev rädda, och är fortfarande rädda.
Speciellt knepigt blir det när dom ser annorlunda ut, beter sej annorlunda och klär sej annorlunda. Det bästa sättet att förstå och lära känna flyktingar är att ta kontakt och prata med dom och lära känna dom.
Men många vågar inte, vill inte och är rädda. Flyktingarna från 2015 och framåt är fortfarande DOM.
Det finns en rädsla hos många att ”Dom ska ta över vårt land och göra det muslimskt” och att kvinnor inte längre ska vara jämställda män och att framtidens svenska kvinnor ska tvingas bära slöja. Den här rädslan har gjort att SD fått så många väljare dom sista åren.
NU
Ukraina är ett västerländskt land. Vi känner igen oss i hur människor lever och har byggt upp sitt samhälle. Dom var förr-i-tiden under Sovjetiskt styre men tog sej ur det – ”HURRAAA!” tycker vi i Sverige – och Ukraina blev ett demokratiskt land. Människor lever på ett ungefär som vi och dom ser ut som vi. Dom har levt i fred och demokrati i flera år och även om dom också i Ukraina har fattiga människor så lever många bra liv som vi känner igen oss i.
Vi känner igen oss i deras kläder, i deras sorg och rädsla, i att ”dom tar med sej sina husdjur i burar” och ” titta, dom tar till och med sej sina hundar” när dom flyr för livet. Det tycker vi är ”mänskligt”. Det känner vi igen oss i. Ukraina ligger också närmare Sverige och vi förstår oss på dom. Dom skrämmer oss inte och vi tänker inte att dom vill ta över vårt land. Om dom stannar i Sverige tänker vi att ”dom kan bli som oss”. Det är viktigt för ett land, tror jag, att vi (svenskar) får behålla vårt ”svenska sätt”, precis som Ukrainarna i Ukraina vill vara ”ukrainiska” och syrierna i Syrien vill vara syrianska etc. Vi vill alla behålla det som är VI och vårt ursprung.
Vi vill fortsätta fira Lucia och julafton och födelsedagar. Vi vill fortsätta vara jämlika och vi vill fortsätta utvecklas på det sätt som vi gör.
Om dom människor som flyttar hit anpassar sej och/eller vi känner igen oss i dom, blir det lättare. Så enkelt är det. Dom får gärna tillföra saker, men inte ändra på oss eller på vilka vi är och hur vi tänker. Lite så.
”Varför tog ni inte emot oss DÅ som ni tar emot dom NU?”
”För att vi känner igen oss i Ukrainarna och vi tänker att dom inte kommer att förändra/förstöra vårt land. Dom är som vi. Jämlika (?) och med liknande demokratiska värderingar. Vi behöver inte vara rädda.”
Så enkelt och svårt är det.
Och jag tror att det är viktigt att sätta ord på det.
ALLA ÄR VI MÄNNISKOR på samma JORD och vid ett HOT från RYMDEN kanske vi skulle enas på annat sätt. DÅ kanske vi skulle bli Ett Enat Folk och sluta slåss och bråka om ”småsaker” (även om jämlikhet inte är en ”småsak”) sinsemellan och vara enade i ”hotet från rymden” (om det var ett hot), men så länge vi är Olika folk och Olika raser med Olika sätt att vara och leva kommer det Mest Annorlunda att vara skrämmande tills man lär känna varandra och inser att vi är ”bara människor” allihop, med samma värde.
DESSUTOM sker dessa OMFLYTTNINGAR av folk över jordklotet av och till genom historien. Antagligen behövs det en uppblandning och omrörning av jordens befolkning med jämna mellanrum. Det är kanske MENINGEN att det ska vara så – att vi ska blandas för att vi alla ska utvecklas och bli bättre människor.
”Vi” låter en galning beordra att det ska dödas barn.
….en massa soldater skjuter missiler/bomber och ”va-faan-det-heter”, som dödar vanliga människor, som inte ens ville vara med (i kriget)….
….skjuter sina jävla bomber och granater på familjer och BARN…..
….då är ta-mej-faan hela världen ur led.
Varför kan ingen stoppa den där galningen Putin?
VARFÖR LYDER DESSA SOLDATER GALNINGEN PUTIN??
Hur många galningar av hans kaliber finns det??
PUTIN DÖDAR BARN!
Han, och hans medlöpare, är BARNMÖRDARE.
FEGA barnmördare, som dödar bakifrån, uppifrån och från alla möjliga håll, utan att barnen har någon chans skydda sej själv. Eller skjuta tillbaka.
JÄVLA HELVETES FEGISAR är vad dom är!
Hela bunten!!
NI FEGA MÄN SOM DÖDAR på långt håll, skjuter mot försvarslösa människor….bara för att….
VADDÅ?!?!
VAD försvarar era handlingar??
VAD???
”Jag vill ha deras land. Jag vill ha deras mark. Därför dödar jag oskyldiga barn!”
Har du tappat din snuttefilt, jävla Putin?? Eller var det någon som tog din nalle??
Sätt på honom en tvångströja och lås in honom i nåt gammalt SINNESSJUKHUS! Och tappa bort nyckeln! Han är ju inte frisk i huvudet!
JÄVLA FEGIS!!!
Det finns inte ord för hur FEGA och GALNa ni är; Ni som dödar och skjuter på OSKYLDIGA människor sombara gick omkring och levde sina vanliga och ovanliga enkla liv. Dessutom står ni på långt håll, ni som bestämmer.
Ni står flera mil ifrån och beordrar en massa lydiga soldater att skjuta missiler mot oskyldiga kvinnor, barn och män som inte kan skydda sej.
Ibland är det verkligen inte kul att vara ensam. Ibland är det otroligt tråkigt och booring och sorgligt och alldeles alldeles….ensamt, att vara ensam.
Ytliga och fina kontakter i all ära.
Vänner och bekanta i periferin, på jobbet och på Facebook finns.
Men en riktigt nära och kär vän…
……en sån som ”bara finns där”, en sån som man kan hänga med på helger utan att behöva GÖRA något, en sån som är självklar, en sån som man kan åka på semester med, hitta på saker med, gå långa promenader med, vara tyst med, prata med om allt möjligt, vara ful med, fisa med……
…..och gärna älska med också, men bara om vännen är manlig form, för tyvärr tänder jag inte på kvinnor 😜.
En sån vän längtar jag efter så det gör ont ibland.
För dom flesta promenader är ensamma, semestrar tillbringas i ensamhet utan något att göra. Det är inte kul att åka någonstans ensam, och att uppleva ensam är ingen riktigt upplevelse. Det är bara…ensamt.
Helgerna tillbringas för det mesta i ensamhet.
Jag har dock vant mej och gillar till och med mitt eget sällskap för det mesta, men ibland suuuger det i mitt bröst av en ihålig och tom känsla – något slags svart hål, som nästan suger musten, eller lusten, ur mej.
Sen är det ju det där med Tillsammansheten där det ska planeras och fixas och tyckas och ändras och trixas och alla krav som medföljer hur man ska vara, gå, stå och fungera….
….och då jag tappar jag andan lite grann.
För jag vill bara vara och göra i all enkelhet. Jag har så svårt för omständliga människor där det ska fixas och trixas och tänkas och ändras och allt – såna som gör att allt blir komplicerat.
Och då vill jag inte vara med längre.
Då vill jag bara vara ifred med mej själv i all enkelhet, utan allt trix och fix och omständliga människor.
Jag ljuvlyssnar på ett gäng killar i åldern ca 15-17 som slagit sej ner intill mej i väntan på pendeltåget. Ett par tre killar står upp mitt emot bänken där jag och dom andra killarna sitter. Jag läser en bok och låtsas inte lyssna, men jag är idel öra. Jag är alldeles för nyfiken/intresserad för att stänga av öronen. För övrigt är jag jättebra på det.
En kille börjar. Han står och liksom trampar, verkar stressad:
-”Asså den där Putin…han verkar värsta knäpp! Asså, det kommer ju att bli värsta kriget överallt, typ!”
Kompisen som står bredvid uppfattar oron som kompisen sänder ut och svarar:
– ”BROOR, var inte orolig. Vi är starkare. Vi har ju typ USA och typ Tyskland och en massa andra länder…”
-”Jamen, han har ju hela jävla den där delen som förut var Sovjet…typ alla dom där ryss-länderna…och har han inte Kina också och Korea? Assåååå….”
-”Glöm inte Storbritannien!” säger kille som sitter bredvid mej på bänken. ”Dom är också med oss.”
-”Jamen, BROOOR, tänk om han blir värsta stressad, den där Putin, han verkar ju inte riktigt klok, asså…och så börjar han värsta kärnvapenkriget…vafaan!”
-”Men WALLA, tänk inte så! Vi kommer att vinna. Asså, vi har ju värsta många med oss, liksom. Och ingen vill väl vara med den där idioten Putin…?”
Sen kommer mitt tåg och jag tänker att jag HOPPAS verkligen dessa ungdomar och alla andra barn som går i skolan verkligen får prata igenom det här ordentligt för oj, vad oroliga dom verkade, trots att dom verkade rätt tuffa och försökte trösta varandra.
Vi kan ju inte ta bort oron förstås, för vi är väl alla oroliga, men vi kan hjälpa dom att prata om det – våga prata om det, om dom behöver.
Prata hjälper – det är ju mitt jobb.
Så prata med dina barn. Och hoppas skolorna runt om i Sverige förstår att vi lever mitt i historien just nu (och alltid, för den delen) och att detta måste hanteras och pratas om. Mycket, troligen. Och vi måste LYSSNA på barnen och deras tankar och åsikter, inte bara undervisa eller berätta själva.
Plötsligt är Joden slut på apoteken och människor lagrar konservburkar, köper stora kärl att förvara vatten i, radioapparater som man kan veva, tar ut kontanter och tar reda på var skyddsrummen är.
Själv är jag helt ”nyvaken”. Liksom. Jag bah….”…eeeeh, va?!”
När jag för cirka 1 år sedan fick veta att barnens pappa är så kallad ”Prepper” tyckte jag inom mej att det var lite överdrivet/larvigt men tänkte samtidigt att ”…man ska aldrig säga aldrig” och ”det skadar ju ingen fattig” och det är ju aldrig fel att vara förberedd.
Men nu…
Ska jag verkligen preppa för om kriget kommer? På riktigt? Jag??
För jag är sådär att jag tänker att om kriget kommer hit vill jag nog blir dödad dag 1. Ja, just nu känner jag så. Jag vill inte lida. Jag vill inte i rädsla gömma mej. Jag vill inte fly. Jag vill inte oroa mej eller skadas.
Men man får nog inte välja.
Såååå, jag kanske måste börja hamstra lite. Ställa ner i källaren. Rensa i förrådet. Vårt skyddsrum är nog där – det är iallafall en sån där skyddsrumsdörr. Och våra förråd har ståldörrar. Mitt förråd är dock FULLT av allehanda pryttlat. Bäst att kasta eller sälja dom, så jag får plats, för det är väl där jag ska tillbringa min tid om kriget kommer.
Jag vill inte vara ensam om kriget kommer.
Och jag vågar nog inte stå där mitt i flyganfallen och dö.
Puh!
Det är jobbigt att vara orolig. Det leder ju ingenstans. Det skapar bara stress.
Ja, jag vet; Ukrainarna har det värre. Och alla länder som är runtom Ryssland, eller dom länder som Putin ser som fienden, vilket skulle kunna vara vilket land som helst. Hans hjärna tycks ju fungera lite som ”hej-och-hå” och frågan är om han inte lider av paranoia.
Dumma han! Och dumma alla som inte kan stoppa honom. Och dumma alla som lyder honom. Men dom vågar väl inget annat.
Men ändå…
Var lite modiga och säg ”NEJ!” till Putin – lyd honom inte, helt enkelt (det var en hälsning till dom ryska soldaterna).
Helgen får väl ägnas ut att rensa ut förrådet. Jag har såååå mycket skit där! Så det är väl lika bra. Och så ska jag ta ner madrassen som inte används i lägenheten. Så jag har nåt att sova på. Och några filtar.
erviluca #mammatillfyrakillar 