Månadsarkiv: februari 2024

Jag är rätt snabb, både i beslut och i förändring. Jag fattar stora beslut snabbt oftast. Små beslut är svårare: ”Ska jag dricka kaffe eller te just nu…hm…????”. Jag är nog ovanligt orädd för förändring – gillar det t o m (beroende på vad det är för förändring förstås) och behöver det. Annars hade jag väl inte bytt jobb, bostad och man ”stup i kvarten”…

Dessutom kryyyyper det i mej när det ska Planeras, Organiseras, Funderas, Diskuteras, Kompromissas, Divideras i all oändlighet, runt runt i olika cirklar och in och ut i trassliga härvor.

Jag sätter gärna igång en process, och har ofta TUSEN idéer DIREKT, när någon ställer en fråga om något som jag intresserar mej av. Är jag inte intresserad så lyssnar jag knappt ens. Tror jag.

Jag är en Igångsättare och Idéspruta. Sen vill jag inte vara med i mittenfasen för jag blir tooookig på att millimeterdiskutera och diskutera alla faror och allt som kan gå fel och ”…ska vi verkligen?” och ”…det kommer nog inte att gå…” och alla negativa (och förmodligen realistiska) tankar.

Men SEN när man kommit fram till Att det ska hända, då kör jag! 100%. Om ingen petimetermänniska säger åt mej att ”nej!” eller ”akta” eller ”först måste man…” eller ”nej, det kommer inte att gå!” etc. Då ger jag upp och går. Om jag får. Ofta får man inte det och måste stanna.

Jag tror ofta att när man pratat om något och är överens, då ska det blir så. Såja: ”Nu kör vi!”. Såna är inte alla. Det märkte jag sååå tydligt häromdagen:

Vi pratade, kom överens om att ”så ska vi göra” och sen gick hon iväg åt sitt håll och jag åt mitt. Jag satte genast igång med ”görandet” och ”pratandet” med andra inblandade.

Så kom den första tjejen tillbaka efter några dagar och sa:

”Vi kanske ska avvakta att prata med XX…”… och jag bah: ”Va?! Henne har jag redan pratat med! Och YY och NN.” ”VA?! Vi hade ju inte BESTÄMT!” säger hon. ”Jo, det hade vi ju. Vi kom ju överens om att vi skulle göra så.” ”Nej, man kan väl inte bara GÖRA för att man pratat om det och är överens!”, säger hon och får det att låta som om det är Sanningen. ”Jo, jag uppfattade det så”, säger jag och skäms inte ens för att jag dragit igång allt redan. Vi hade ju kommit överens. Att vänta är inte min grej. Bestäm – gör.

Så står vi där och tycker olika och kommer ingenstans och jag tänker ”FAAN vad vi är OLIKA!”.

Gnällinlägg.

Jag vet inte om jag kommit i den ÅLDERN där krämpor avlöser varandra eller vad det är…

Visserligen har jag haft kronisk migrän hela livet…men ändå.

Min migrän försvann för 4-5 år sedan, sådär från ingenstans, men har nu kommit tillbaka – visserligen i mildare form och mer avgränsade migränattacker (så tack för det kroppen!) men med en jävla massa ögonmigränattacker istället som är otrooooligt frustrerande. Dom gör inte ont, men jag ser ju inte!!

Just nu ser jag ca 75% av synfältet – resten är strålar (eller som en halvrund blixt, som bilden ovan visar) Visserligen rätt vackert, så jag borde ju kunna sitta och njuta av strålarna, men nä!

Ni som vet ni vet. Det är fruktansvärt irriterande och jag vet inte vad det kommer att leda till – migränattack eller ingenting, det är frågan. Ofta hjälper det om jag äter något sött – gärna godis – så det kan ha med blodsockret att göra, men jag vet ju inte om det skulle gå över ändå eftersom jag nästan alltid äter något sött när det händer, för det känns som om kroppen vill det. Och så går det över.

MEN idag är det extra allt! Två på köpet av en! Jag har nämligen haft krampattacker i magen vilket betyder att mina tarmar vill vila (lärde jag mej rätt nyligen). Jag har nämligen tarmfickor (divertikulit) som ibland blir inflammerade och då gör det ONT. Jag måste äta jättenyttigt och har ännu inte lärt mej vad som funkar 100% och inte….

…okey, jag HAR slarvat med maten. Erkänner direkt.

Så nu är det flytande kost som gäller i någon vecka. Och då kommer migränen som ett brev på posten. Två nätter med migrän i rad. Tackar och bockar.

Fullsprutad med medicin i kroppen gick jag till jobbet ändå, eftersom jag hade mycket att göra. Så nu sitter jag här med ögonmigrän och borde kanske gå hem….

…och vila.

Eller nåt.

Det är såååå jävla tråkigt när kroppen sätter stopp för det man vill göra.

Ni som vet ni vet.

PS. DESSUTOM halkade jag i morse när jag var ute med hundarna och föll rätt ner i marken. Igen! Ja, jag borde haft broddar, men hade det inte. Slog mej inte illa och Lisa kom skuttande och slickade mej som tröst. Matilda fullkomligt sket i mej. Ingen empati där. DS

I morse ramlade jag PLADASK (!) rätt fram på magen och slog i ena knät och bröstkorgen. Jag låg kvar en stund och kände efter om jag skadat mej någonstans, men när hjärnan letat igenom hela kroppen kunde jag konstatera – nä! Knät lite grann och ngt revben, men inte värre än så.

Jag reste mej upp, svor lite inuti mej åt Matilda, som dragit omkull mej, ropade på Lisa och fångade därefter in henne. Matilda skuttade glatt omkring och letade efter ekorren som gjort att hon ryckt till i kopplet. Eftersom ekorren försvunnit kunde jag få Matilda att ”Stanna!” och därefter hämta henne i ett buskage.

Nu på eftermiddagen påminns jag om olyckan när jag känner att knät är lite ömt. Jag tror jag fått ett blåmärke. Jag gillar när jag får blåmärken eftersom det blir ett kvitto på att det gjorde ont på nåt sätt. Om man ramlar och det inte syns någonstans så är det som om det inte gills.

Ikväll när jag tar av mej byxorna kommer jag att få veta om olyckan gilldes eller inte.

Har du, som jag, dagar där du känner dej ”uneasy”…? Hittade inget svenskt ord i mitt huvud för detta just nu….

Dagar där det känns som om antingen att ”Något” kommer att hända – bra eller dåligt, stort eller litet – men du vet inte vad. Det bara känns i hela kroppen som något som kryper inuti eller något som bubblar eller någon slags oro….

Det känns som om jag vill gå i cirklar, ändra mitt liv, ringa någon jag inte brukar ringa (inte svårt eftersom jag inte ringer någon – någonsin)…

…som om jag borde Göra Något, men jag vet inte vad….

…eller som om Något Stort kommer att hända…

…eller som om jag missat något som jag borde kommit ihåg, men vet inte vad det är…

…eller som om…

En krypande oro som både är negativ och positiv samtidigt. Lite som om jag glömt något viktigt eller som om något viktigt har hänt, som jag inte vet om än, eller som kommer att hända, eller eller BORDE hända.

Idag känner jag så.

Jag blev arg och tänkte ”Faan, hoppas katten river dej!” när jag stod och funderade på vad jag skulle göra för att få ut Matilda från under altanen.

Vi var ute och gick i den strålande solen och jag gick verkligen i Andra Tankar, vilket är otrooooligt skönt när jag är ute och går med hundarna. Hjärnan jobbar för högtryck på ett härligt sätt. Ibland löser jag all världens problem till och med. Tyvärr kan jag glömma bort hur man skulle göra när jag väl är hemma igen. Sorry, världen!

Nåja, jag gick helt i andra tankar (jag ”skrev” faktiskt en dikt i huvudet och den blev sååå braaa!) när båda hundarna plötsligt ryckte till i kopplen och snurrade runt mej och droooog. På en hundradels sekund bestämde jag att släppa Matildas koppel eftersom valet blev ”bryta handleden eller släppa kopplet?”.

Matilda drog iväg med kopplet flygande efter sej och jag försökte fatta vad som hände. Vad jagade hon/dom? Vad hade dom fått syn på? Ekorre? Hare? VAD??

En katt! En jävla katt.

Jag blir såååå irriterad när mina hundar blir galna när dom ser en katt! Näe, jag blir BESVIKEN. Vi har två katter hemma som hundarna älskar på lite olika sätt, leker med och både pussar och brottas med. Så ser dom en katt ute och….jagar den! Såååå besviken.

Matilda lyssnar INTE på mina rop. Hon skiter fullkomligt i mej och rusar efter katten som springer in på en tomt i ett radhusområde, runt, runt rusar dom – hit och dit. Matilda gläfser. Hon har inte en chans att komma ifatt något som helst djur och brukar ge upp inom några minuter och komma gående flämtande tillbaka till mej. Men katten är tillräckligt långsam för att ett intresse ska upprätthållas.

Så dyker katten in under en ganska låg altan och Matilda pressar sej in under detsamma och jag tänker: ”Jaha! Det var det. Nu får jag ringa brandkåren som måste slå sönder hela jävla altanen för att få fram min tjocka hund som fastnat under en jävla altan…och sen får jag stå för hela jävla kostnaden! Jävla helvetes hundjävel!” går mina milda och vackra tankar.

INGEN som ser mej kan förstå vilka onda tankar som pågår inuti mitt huvud.

”Va faan ska jag göra?!”

Locka funkar inte. Vissla funkar inte. Ropa funkar inte. Vara arg funkar inte. Hjärnan går på högvarv: ”Vad faan ska jag göra??”

Altanen är ganska låg och ena sidan är det en låååång trappa (=stängd) och på kortsidan är det buskar precis vid öppningen och DÄR har Matilda trängt sej in. Jag hör hur hon gläfser där inne och tänker onda tankar: ”Hoppas katten klöser dej din jävel så du lär dej att inte jaga katter!”

Klockan är 9.00 på morgonen och jag bestämmer mej för att ringa på altanägarens dörr och säga vad som pågår så att dom inte tror att det är tjuvar som försöker ta sej in när jag går omkring där och försöker lista ut vad jag ska göra.

Jag knackar på dörren (för dom har ingen ringklocka). En nyvaken man med håret på ända och i bara kalsonger öppnar yrvaket och ser mycket frågande ut. Jag förklarar vad som hänt och att jag bara vill att dom ska veta att jag försöker få ut min hund från UNDER deras altan. ”Vår katt är här hemma”, säger killen förvirrat. ”En vit katt?” frågar jag. ”Näe, våra är brun. Grannens katt är vit”, svarar han.

Okey, men jag skiter faktiskt i katten, jag måste ha ut min hund tänker jag, eftersom jag är ÖVERTYGAD om att Matilda INTE skadar katten – hon varken vågar eller kan. Stannar katten så stannar hon, men det säger jag inte. ”Okey, men jag ville bara tala om att jag kommer att försöka få ut min hund och då kommer jag att vara på er tomt, så ni vet…”, säger jag. ”Ok”, säger han.

Jag går runt huset och när jag kommer tillbaka till altanen kommer Matilda utkrypande från altanen, supergeggig och smutsig med spindelnät hängande från kroppen – jättenöjd! Hon är klar. Och det var kul (ser hon ut att tänka).

Jävla hundjävel!

#blandras #hundar #hund #hundochkatt #katt #katter #jagakatt #smutsig #promenad #ryskgatuhund #allavilllevahund #erviluca #mammatillfyrakillar #ervilucah #instagram #facebook

Jag läser och läser och läser. Alltid pocketböcker och alltid ska det handla om något sorgligt eller livsavgörande eller ett drama och gärna om barn, uppväxter och bekymmer och problem. Men jag gillar humoristiska böcker också, typ Martina Haags böcker (även om den om skilsmässan inte är så kul…men bra!).

Jag gillar inte deckare eller kriminalare – blä! Jag tycker inte om att läsa hittepåhistorier om hur människor mördar och har ihjäl varandra på olika bestialiska sätt och att det sedan är ett gäng, en man eller en kvinna som ska lista ut vem som gjorde det och gärna varför. Såååå tråkigt! Jag förstår verkligen inte att ”alla andra” älskar såna böcker. Jag gör det inte. Men det tycks som om jag inte tycker som ”alla andra” i väldigt många sammanhang.

OCH jag läser inte en (pocket-) bok för att man ”SKA” läsa den, om ni förstår. Jag läser en pocketbok för att JAG VILL läsa den och den intresserar mej.

Jag tycker inte det är kul att prata om mat, titta på matlagning på TV/dator eller laga mat. Det gör ”alla andra”.

Jag inte om att titta på sport eller kriminalare eller deckare på TV/dator. Det gör ”alla andra”.

Jag bryr mej inte om vad kläder och saker har för märken och skulle aldrig i livet gå till en dyyyyr och tjuuuusig affär för att köpa något ”vanligt” till ett superdyrt pris bara för att det har ett märke som är fiiiint. Det gör ”alla andra”. Jag tycker inte om att prata om det heller. ”Åh, är det en GUCCI?! Wow! Vaaar köpte du den?? Gucci har såååå fina modefjonger!” Blä vad tråkigt. Eller ”Är den köpt på Svenskt Tenn? Åh, vad fiiin!”. Sån e inte jag. Det är trååååkigt (och ganska dumt), tycker jag.

I vilket fall som helst så läser jag heeeela tiden! Näe, inte hela dagarna, men varje kväll. Och OM jag har något att läsa som är superbra och som jag fångats av så kan jag lääängta till kvällen då jag får sätta mej tillrätta i sängen och läsa vidare.

MEN det jag ville med det här inlägget var att fråga om det finns andra som också tycker om att läsa POCKETBÖCKER (måste det vara) som handlar om drama, familjegrejer, biografier och en massa annat som INTE är deckare eller kriminalare. Författare jag gillar (kommer ihåg) är: Alex Schulman och Ninni Schulman, Marianne Fredriksson och många fler (som jag inte kommer ihåg namnen på).

Sen glömmer jag bort både titlar och författarnamn, vilket gör att jag ibland köper en pocketbok jag redan läst och när jag börjat läsa inser jag; ”Den här har jag läst…”. Mycket irriterande! Ja, jag borde börja skriva ner alla titlar och författare och sätta betyg på dom, så att jag kan titta på min lista och VETA vilka jag läst och inte….

Sååå….om DU (ja, just du!) gillar samma genre som jag och läser en del, skulle vi inte kunna starta ”byta-pocket-böcker-klubb” el dyl? Ju fler vi är desto fler böcker blir det att välja på också. Eller finns det redan en sån FB-sida kanske? Tell me i så fall.