Det är morgon. Jag har plockat fram matskålar till hundar och katter och ställt på rad, öppnar kylskåpet och tar fram hundmaten och pruttar (det är som en stor korv fylld med hundmat – Four Friends – och hundarna ääälskar det! Plus Theo, den ena katten…) ut den i några av skålarna. Så går jag till matbordet och ska ta kattmaten som står där. Jag slänger en blick på Milton som står vid köksbordet och väntar och…..
Jag skriker inte högt, men inuti. Faan, vad jag skriker högt inuti. Jag backar långsamt ut ur köket och fräser till Milton: ”Kom Milton! KOM! NU!” och är livrädd för att han ska närma sej/backa på…….
Den är….#hittarinteord ………#OTÄCK #VIDRIG #VEDERVÄRDIG! Den är grå och högbent och ser ut som en….. rysk maffiaboss. Det hade inte förvånat mej om den hade sagt ”Hola Signorita!”….Nej, det var ju spanska. Nåja. Den ser ut att heta Sergio. Den är så stor att den är nästan som en liten människa, fast stor, och ful! Fy faan vad otäck den är!
När jag backat ut ur köket börjar jag skaka och tankarna går i 180: Vad ska jag göra?? Ringa Polisen/Brandkåren och säga att det står en….rysk maffiaboss i mitt kök? Med åtta ben.
Samtidigt tänker jag att jag ÖNSKAR det varit en rysk maffiaboss på riktigt. Det hade varit mer hanterbart. Tror jag.
Jag svettas och skakar. #vadfaanskajaggöra? Jag vågar inte gå in i köket igen. Jag går runt i lägenheten och letar efter ett vapen. Vad faan använder man för vapen till en ryskt maffiabossmonster vid namn Sergio?? Eller vad faan han heter.
”Jag slänger en handduk på honom!” tänker jag, men vad gör man sen?? Tänk om han smiter ut under och attackerar mej! Jag måste stampa på handduken snabbt överallt – om jag vågar… Tänk om jag inte vågar!!
Hjärnan arbetar, hjärtat slår, svetten rinner. Ska jag väcka Minsting? Nej, det hjälper ju inte. Han är nästan lika rädd för spindlar som jag. Och en nyvaken Minsting som också är rädd – han kommer att vilja flytta. Omedelbart! På studs! Det vill jag med. Får lust att ringa en flyttfirma…
Men istället tar jag handduken och smyger tyst in i köket…
Hundarna och katterna tittar förvirrat på hela cirkusen: ”Vad faan göööör matte och varför får vi ingen mat??”….men det är som om dom förstår att det På Riktigt – att jag försöker rädda dom ifrån….en Fara….för dom står mest bara och tittar på mej….förvånat. Dom säger inget och gör inget, som tur är. Jag hade dött om dom rört sej mot The Spider Sergio.
Jag smyger alltså in i köket….
Spindeln är borta! Den är för i helvete borta!! VAR I HELVETE ÄR DEN??
Jag tittar på taket, golvet, väggarna….men vågar inte titta under kökssoffan – någon måtta på modet får det väl vara iallafall.
Sen går jag in i vardagsrummet och ställer mej mitt på golvet och kör lite terapi (jag har inte ro/mod att sätta mej i soffan): ”Erviluca, det finns spindlar överallt utan att du ser dom. Du går i skogen varje dag och där kryllar det av spindlar, och du överlever. Erviluca, du behöver inte flytta. Spindeln gick kanske ut…eller kröp tillbaka i det hål den kom ifrån …..
Du är mycket större än den och om ni skulle börja slåss skulle du vinna och döda den lätt som en plätt.”
Jag frågar mej själv om det verkligen är säkert….JA, det är det, säger jag till mej själv. Det finns inga giftiga spindlar i Sverige…..fast å andra sidan är det inte giftet jag är rädd för….det är….utseendet och…..att jag inte vet var den är….och att den/spindlar är så jävla inihelvetes FULA och OTÄCKA!!
Ja, men i vilket fall som helst så dör du inte av en spindel, eller ens tio…..
…..och framförallt heter den inte Sergio.”
Såja. Botad.
Not.
Nästa gång denna spindel visar sej ringer jag tamejfaan Brandkåren. Dom får sätta eld (!) på min lägenhet, alternativt spruta den full med skum eller vatten….
…..eller varför inte DDT.
……………………………………………………………………..
Fotnot: För unga läsare kan jag berätta att DDT var ett GIFTIGT GIFT som användes mot allehanda kryp förr-i-tiden, och som visade vara sej giftigt för människor också….ja, allt levande.
erviluca #mammatillfyrakillar 