RSS Flöde

Ny familjemedlem/erviluca

Postat den
Ny familjemedlem/erviluca

 

I förrgår gick jag upp 3.30. Jag vill ha god tid på mej på morgonen. Vill inte stressa. Vill sitta framför TV:n i lugn och ro och äta frukost. Alltid. Även när jag ska vara vid Skogås Centrum kl. 5.00.

Klockan 4.45 var jag vid Skogås Centrum, men hellre för tidigt och sitta och vänta, än för sent med andan i halsen. HATAR att stressa!

Att vara vaken (förstås!) och ute och gå klockan fem var mysigt. Jag tänkte att jag borde göra det fler gånger. Njuta av morgonen och lugnet och se hur dagen vaknar. ”Jag borde gå upp vid 5 och gå en långpromenad med hundarna jämt”, tänkte jag. Fast sen kom jag på att Milton nuförtiden går såååå långsamt, plus att han inte vill gå långt längre. Han vill ta en sväng runt kvarteret, sen är han nöjd. Med all rätt. Han är ändå 14 år gammal.

 

Strax före fem blev jag upphämtad av en främling, som bestämt. Sen åkte vi mot Nynäshamn. I bilen pratade vi lite om våra hundar. Vi skulle båda hämta en rysk gatuhund i Nynäshamn. Hundarna hade lastats på i burar på fredagen och åkt bil och båt sedan dess och skulle vara framme i Nynäshamn klockan 6, då vi skulle stå där beredda och ta emot våra nya familjemedlemmar.

Vi kom fram till parkeringen utanför Skärgårdshotellet och där var redan några bilar och på parkeringen stod ett gäng förväntansfulla människor i alla åldrar och med alla möjliga utseenden, med koppel i handen. Jag satte mej på en låg mur och pratade lite med några. Man kunde konstatera att människorna som skulle hämta en hund var alltifrån helt nya blivande hundägare, till såna som ”alltid haft hund (-ar)” och/eller hade hund (-ar) och/eller katt (-er).

Så dök ”hon-som-sköter-hela-hund-grejen” upp och vi samlades runt henne. Hon informerade oss hur allt skulle gå till, att dom skulle lämna ut EN hund i taget, att vi andra skulle stå ”en bit ifrån” för att hundarna inte skulle mötas av ”en mur av människor” och bli rädda, att  hundarna kunde må rätt dåligt efter att ha åkt bil/båt/bil och suttit i burar (i bil utan fönster) i 3 dygn etc. Informationen var mycket bra och därefter spred sej alla (utom några. Som alltid var det några som inte fattade, eller som inte brydde sej, om uppmaningen att vi skulle hålla oss en bit ifrån, men så är vi människor…har jag lärt mej). Jag satte mej på en sten en bit ifrån i en backe och bredvid mej satte sej ”Jaspers blivande matte”. Det roliga var att jag tittat på bilder på just Jasper och känt att ”hm….den vill jag kanske ha istället…”, men att jag sedan landat i att jag ville ha Matilda.

Den stora mörka skåpbilen kom och bakdörrarna öppnades (ifrån oss där vi satt, så vi såg inte in i bilen) och man hörde: ”VOV! VOV! VOV-VOV-VOV!!” gånger 7. Eller möjligen 10. Men det var ca 20 hundar i burar där inne. Så började hundägare ropas upp, med hundens namn: ”Viola!”…..etc. Vi hade fått information HUR vi skulle möta vår hund, att vi skulle ta ut hunden på en gräsmatta direkt för att den var kissnödig och bajsnödig, att vi skulle sätta oss på huk och möta hunden på samma nivå och att hunden behövde få dricka vatten. Det var utställt vatten i plastlådor runt om på gräsmattan. Vi hade också uppmanats att ta med vatten till vår hund.

Jag satt där på stenen och såg hur hundägare efter hundägare tog emot sin hund, gick ut på gräsmattan och hälsade på sin hund. Det var alltifrån hyperstressade hundar till jätteglada hundar till rädda hundar. Precis som dom nyblivna ägarna: En del var lugna, andra var stressade och stissiga.

Så ropade kvinnan ut: ”MATILDA!”. Jag tyckte hon ropade ”AKITA” så jag satt lugnt kvar. Då ropade hon igen: ”MATILDA!” och jag hoppade upp och ropade ”Men det är ju JAG!”. Så gick jag ner för slänten och fram till kvinnan och sträckte fram mitt koppel. ”Vad är det här?!” frågade hon surt. Jag tyckte frågan var konstig. ”Ett koppel…”, sa jag. ”Det där är inget koppel…det är….&¤%&/# ”. Jag förstod inte. Där stod jag med det koppel jag använde både till Flisa och Cecilia (tidigare hundar) och det dög inte, tydligen. ”Det där är ett leksakskoppel”, informerade en volontär som stod bredvid bilen. ”Eeeeh, näe! Jag har använt det till två hundar”, sa jag. ”Då har du haft tur”, sa volontären lite kaxigt. #skitpådej ,tänkte jag. Den ryska kvinnan letade igenom kopplen hon hade liggande i bilen och sa sedan till mej: ”Matilda måste ha ett starkt koppel. Hon drar jättemycket och är jättestark! Här!” sa hon och gav mej andra änden på ett kraftigt koppel och sa ”Du måste först trä igenom handen genom öglan och sedan surra fast kopplet runt handen och hålla emot med andra handen”. ”Herregud, vad är det för hund jag ska få?!” tänkte jag och gjorde som hon sa. Jag fick kopplet och i andra änden var Matilda. Hon var större än jag trodde och jättesöt! Jag gick med henne till gräsmattan, superberedd på att hon skulle DRAAA, men hon drog inte ett smack. Hon kissade och bajsade och sedan gick jag runt lite med henne. Hon drog INGENTING. Jag satte mej ner och gosade med henne och hon strålade med ögonen och viftade lyckligt på svansen, la sej på ryggen och ville bli kliad på magen.

En volontär gick omkring och ville få en bekräftelse på att jag betalat och jag visade ”beviset” och sedan kunde jag gå därifrån. Jag frågade någon om vägen till pendeltåget och hon pekade och jag gick ditåt. Matilda följde mej som världens mest lydiga hund och som om vi alltid varit ute och gått tillsammans. Vi var värsta #kvinnansompratarmedhundarochhenneshund #mannensompratarmedhundar #cecarmillan.

Vi gick till pendeltåget och eftersom det var 30 minuter tills det skulle gå tog vi en liten promenad kring någon sjö (Mälaren?) och Matilda nosade och kissade och bajsade igen och gick SÅ FINT I KOPPEL.

Eftersom promenaden tog ca 15 minuter satte jag mej på en bänk i skuggan vid tåget och väntade. Matilda satte sej bredvid och verkade helt nöjd med det. Hon satt och tittade sej omkring och hennes roliga öron rörde sej hit och dit. Sen klev vi på tåget och då blev hon lite osäker, men jag gjorde som Cecar Millan brukar säga, och var lugn och supersäker och drog henne självsäkert över ”tröskeln” och hon klev in och satte sej bredvid mej i pendeltåget och efter en stund la hon sej över mina fötter. Så åkte vi. 11 stationer senare klev vi av i Skogås.

Vi tog en promenad hem och där band jag Matilda i dörrhandtaget utanpå dörren och gick in och hämtade Milton. Han kopplades och jag gick ut och tog båda  hundarna och lät dom hälsa på varandra. Dom gjorde exakt likadant mot varandra, dvs nosade lite på nosen, nosade lite där bak, viftade vänligt på svansarna och så var dom klara och ville gå en promenad, vilket vi gjorde. Matilda drog inte i kopplet en enda liten sekund. Båda hundarna gick bakom mej och såg ut som om dom alltid hängt ihop så.

Så kom vi hem och Matilda gick in i lägenheten. Hon hälsade fint på båda katterna och jag tänkte: ”Det här kan inte vara sant?! Ska det vara så här enkelt?!”.

Nej, så enkelt skulle det inte vara. Katten Theodore (som vi förkortar till Theo – överraskande va?!) fick plötsligt för sej att Matilda var ett monster och började låta som en jävla idiot! Han morrade och krökte rygg och betedde sej som en galen katt. Matilda blev mest bara nyfiken och hennes öron spelade lustigt, men plötsligt sprang hon emot Theo, som rusade iväg -livrädd. Då bestämde jag mej för att koppla Matilda tills Theo lugnat sej. Så hon fick vara kopplad hela eftermiddagen och kvällen igår. Hon verkade inte ha något emot det alls. Hon följde mej överallt och när jag satte mej i soffan la hon sej nedanför, helt nöjd. Så förflöt en lugn kväll med nya familjen som numera består av TVÅ katter och TVÅ hundar, en mamma och en (vuxen) son.

När jag skulle gå och lägga mej kom jag fram till att hundarna skulle få sova hos mej och katterna fick sova hos Minsting (sonen, 20 år, men yngst av fyra, för er som inte vet). Milton la sej vid mitt huvud som vanligt och jag tänkte att Matilda kanske ville ligga på en filt på golvet. Det ville hon inte sa hon med sina ögon (och öron). ”Jaha, du vill sova i sängen?” frågade jag. Hon nickade (nästan). Jag klappade på sängen och sa: ”Kom då!” och hon hoppade nöjt upp och la sej tillrätta vid mina fötter. Sen sov vi som stockar heeeela natten. Såååå skönt och välbehövligt.

I morse ringde klockan kl. 6.00, som vanligt. Matilda tittade upp på mej och jag sa ”Hej Matilda!” varvid hon svarade med sin svans: ”Dunk-dunk-dunk-dunk”.

Det var första dagen med Matilda – gatuhund från Ryssland.

 


Fotnot:

Matilda hittades mitt i Volgrad (?) för drygt 1 år sedan. Man hittade ingen ägare till henne, men det tycktes som om hon bott i en familj eftersom hon betedde sej som om hon gjort det. Man tog om hand om henne och hon fick ganska fort (av vad jag förstått) flytta till en fosterfamilj där det bodde andra hundar och katter. Där har hon sedan bott i ca 6 månader. Hon är knappt 2 år gammal.

Föreningen som jag fick henne av heter  http://jag-vill-leva.com/ . Dom finns också på FB.

Om erviluca

Positiv optimist som älskar att skriva! Mamma till fyra killar, matte till två hundar, familjeterapeut och Barnombud. Allt i en och samma kropp.

»

  1. Mikael Persson

    Sååå bra skrivet och en så bra insats!

    Gilla

    Svara
  2. Åh vad kul! Min nästa hund ska också vara en adopterad hund ❤️

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: