Jag går upp på morgonen, tänder lampan i sovrummet, går ut i hallen och till köket, tänder och sen till vardagsrummet. Där brukar jag tända lampan genom att kliva på knappen på golvet bredvid soffan. Det är en stå-lampa, eller häng-lampa, som hänger över soffbordet. Jag klickar på knappen med foten. Lampan tänds inte. Jag trycker med handen. Nope. Kollar att kontakten sitter ordentligt i väggen. Jepp. Vickar lite på den och försöker sedan tända igen. Nope.

Skruvar ur glödlampan och byter till en ny. Trycker på knappen. Nope. Skruvar ur den nya glödlampan och skruvar i den gamla igen (för jag VET att den inte borde vara slut – det är  ju en sån där ”for-ever-Young”-lampa). Försöker tända igen. Nope. Observera att det är mörkt (eftersom lampan inte är tänd). Inte kolsvart, men mörkt.

Så ser jag något på sladden…något konstigt. Jag har inga glasögon på mej, och utan glasögon ser det ut som en…tuss. Jag tar tag i ”tussen” för att ta bort den:

”zsstzsssttsssszzzztsssrrrtsrtxxxxzzzzz!!!!!”

och

”AAAAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!”

Herregud, vilken stöt jag fick!!! Jag kunde ha dött!!!

Kattjäveln har tuggat på sladden till lampan och nu tog jag på den blottade och strömförande jävla ledningen!! Det var den som såg ut som en tuss i mörkret utan glasögon.

Kattjävel!!!

Jag kunde ha dött!

Och ingen Minsting dök upp, fast jag SKREK som en jävla galning (och han har sitt sovrum INTILL vardagsrummet)….

….efter en stund dyker Minsting upp, på väg till toaletten….Han har inte ens öppnat ögonen då jag berättar hela historien….

”Jahaaa, vad det därför du skrek?”, säger han och lufsar vidare in på toaletten.

Hemma hos oss kan man tydligen dö skrikande utan att någon (läs: Minsting) reagerar/agerar. 😛