Modig fegis/erviluca

Jag är en modig fegis. Eller möjligen en feg modis.

Jag är stark och tydlig när det gäller att slåss för andra, att höja rösten och våga, att slåss för Den Lilla Människan – eller för allan del den stora också (om den är liten inuti).

När det gäller mina söner kan jag gå genom eld, klättra över höga berg och forcera skogar med giftiga spindlar och ormar och…och…och…maffian (!) om det behövs! Till och med Trump skulle jag kunna snacka omkull om det behövs om jag ska rädda mina söner! Och jag gör det med bultande hjärta och fullkomligt BRINNER inuti i min kamp. INGEN och INGET kan stoppa mej när jag ska kämpa för mina söner. Endast DÖDEN.

Typ.

Men när det gäller att vara modig alldeles privat i lilla och slåss för mej själv och säga ”Jag vill…..” så blir jag ett litet knytt, som irrar runt i skogen och letar efter en lyckoklöver för att få lite kraft att våga.

Våga vaddå?

Stå upp för mej själv och vad jag känner och tycker och tänker inuti lilla mej med alla känslor och tankar som far hit och dit och hela fadderullan.

Egentligen borde jag ALLTID vara i rollen ”Mamma” eller ”Barnombud” eller ”Familjeterapeut” för i dom rollerna KAN jag och VET jag och kan jag SLÅSS (mentalt) för människors rättigheter och och och…..jag är sååå jävla klok och stark. Förlåt att jag skryter, men det är jag.

Men privat – när jag bara är jag – fifan….

”Ursäkta, men jag undrar om jag skulle kunna få pyttelite omtanke kanske eventuellt om det inte är alldeles för jobbigt för dej att ge lite sånt….en torsdag….eller onsdag….eller vilken dag som helst som passar dej…..och kanske eventuellt en liten kram….nä?! Inte det. Eller ett litet liiiiitet stöd någon gång kanske en udda vecka i januari då månen står i zenit….Ok. Du är upptagen? Dåså. Då kan jag faktiskt klara mej själv…..F´låt om jag störde.”

Vad är jag rädd för? Vad faan är jag rädd för? 

Att bli ensam? Att bli övergiven? Att få ett ”NEJ”? Att vara ivägen, att vara ”besvärlig”, att inte bli omtyckt, att bli bortvald? Att inte duga? Att vara en mesig tönt? Att vara en töntig mes?

Men det kan också vara så att jag är snabb och jag vill ha saker gjorda NU, och orkar inte vänta på att Någon ”…ska bara…” eller ”nästnästa vecka kan jag EVENTUELLT…”. Jag orkar heller inte bli ifrågasatt: ”SKA du verkligen köpa ny soffa/flytta/skaffa hund/katt etc?” eller något annat trassel som det innebär att blanda i någon….

Då är det lika bra att Vara Ensam, att inte fråga, att vara smidig, att inte säga ifrån, att vara ”enkel”, att tycka om och att stanna hemma och göra allt själv.

Och det jag inte kan skiter jag i.