Jag minns hur det kändes i kroppen att dansa – att förstå alla rörelser och lära sej dom snabbare än blixten. Att sätta på musik och veta exakt vilken rörelse som hörde till vilken del av musiken: ”…..fem sex sju ått´!” och så började man.
Jag minns lyckokänslan som spridde sej i kroppen när jag dansade, och känslan av att ha kontroll över varje muskel. Jag minns att jag älskade att ha träningsvärk för då visste jag att jag jobbat extra hårt med någon muskel.
Jag minns hur det kändes att ha KONTROLL över kroppen, att ORKA röra sej, att VILJA röra sej och att KUNNA röra sej obehindrat – flygande, dansande, snurrande. Jag minns LYCKOKÄNSLAN som bubblade i kroppen över att dansa runt i en stor sal – tillsammans med andra eller ensam.
Kroppen minns. Och kroppen FÖRVÅNAS när den inte kan. Jag förvånas. Jag tror att kroppen är densamma som den var DÅ. Jag FÖRVÅNAS när hjärnan inte talar om för mina armar och ben vart dom ska och när och hur. Jag förundras över att det blir TILT i hjärnan och kroppen inte lyder och/eller förstår.
Jag minns ju att jag kunde. Och att hjärnan förstod och att kroppen hakade på. Jag minns känslan. Den härliga känslan av att ha KONTROLL över kroppen och KUNNA.
Idag var jag på mitt första Yoga-pass. Jag märkte att kroppen hade minnen kvar….några få…men att den för övrigt SKREK: ”VA?!?!”. Och hjärnan slog knut på sej och vägrade fungera.
Men det var ändå skönt.
Men liiiite irriterande – för jag vill att det ska vara och kännas som DÅ på en gång! Idag! NU! Det är jäääävligt irriterande att allt tar tiiiid och att det är slitigt att ta sej DIT. Dit när det KÄNNS BRA i kroppen och när den FÖRSTÅR och KÄNNER LYCKA av rörelserna.
Det behövs bara lite tålamod.
TÅ LA MOD.
Det är modigt att tåla.
😛
erviluca #mammatillfyrakillar 