Jag har en praktikant nu. En Alldeles Egen Praktikant. Och jag ska lära henne ”allt jag kan”.
Så jag pratar och pratar och pratar och berättar och pratar så att hon säkert får håll i öronen. Nej, inte hål – håll!
Det är så mycket jag vill förmedla. Men samtidigt förstår jag ju att man måste UPPLEVA och KÄNNA SJÄLV och VARA DÄR för att lära sej och förstå.
Hon säger att hon överrumplas av KÄNSLORNA som översvämmar rummet ibland – att våra besökare brister ut i gråt eller blir arga eller berättar djupa och svåra saker….och hon vet inte riktigt hur hon ska hantera detta.
”För i Vanliga Världen går människor omkring och håller tyst om sina Svåra Saker, ler och är som vanligt. Det syns inte utanpå dom vad dom upplevt och hur dom har det i sina liv.”
Det är kanske därför jag har fått svårt för ”Den vanliga världen” – den där man inte berättar om hur det ÄR, den där man inte berättar något utan ler och håller tyst. Den där man säger A och menar B, eller säger C och menar INGET. DEN världen är inte helt lätt.
Men den här världen där man berättar hur det VERKLIGEN är, på djupet, gråter, skrattar och KÄNNER – den världen känner jag till. Och här finns jag dagligen och har funnits i 30 år.
Och därför är det så spännande att höra hur det är att komma Utifrån och kliva in i min dagliga verksamhet, för ofta vet jag inte ens vad jag KAN och VET, som inte alla andra KAN och VET….för allt går liksom som på räls…
Typ.
Det är nyttigt att vara handledare. Och ha en praktikant.
Rekommenderas varmt.
erviluca #mammatillfyrakillar 