….för 3 år sedan. Då när ”alla andra” också kom. Från hela världen. Nästan.

Den här lilla skrutten var 12 år första gången jag träffade honom. Han satt hemma hos sin ”nya familj”, förvirrad och ledsen och stirrade ner i bordskivan och undrade var han hamnat.

En 12-årig pojke som varit på flykt i ungefär 1 år. Flykten hade startat tillsammans med mamma och två småsystrar, efter det att pappan ”försvunnit”. Mamman och barnen lyckades ta sej några länder iväg, men vid en gräns i ett land var det kaotiskt och bråkigt och pojken kom ifrån sin mamma och sina systrar. När kaoset lagt sej hittade han inte sin mamma. Han stannade på samma plats i 1 månad och letade och letade. Till slut sa en familj åt honom att sluta leta och följa med dom istället. Dom skulle till Tyskland. Han följde med dom – ledsen och rädd.

När dom kom till Tyskland sa familjen att nu fick pojken klara sej själv. Dom skulle stanna i Tyskland och dom kunde inte ta hand om honom. Pojken hörde andra människor prata om Europa och Sverige och hängde med ett gäng som skulle dit.

Plötsligt sitter han i köket hos en svensk familj i en liten ort i Sverige, och förstår ingenting. Vi vuxna försöker förklara var han är och varför. Han är för förvirrad för att riktigt förstå. Han säger att han är ”rädd för mörkret och vargarna”, och det är verkligen MÖRKT i Sverige i november…

Jag träffar den här killen regelbundet och pratar med honom om vad som hänt honom och hur han mår. Han har mycket sorg och ilska i sej och jag tror på att sådant måste ”ut” för att det inte ska fastna inuti och bli ångest (och ilska). Så vi pratar. Och pratar. Och han gråter.

Han lär sej svenska på ett kick. Får vänner. Men alla är till att börja med från samma land. ”Svenskarna vågar inte prata med oss…”, säger han besviket. Han längtar tills han kan svenska ordentligt så att han kan få gå i en svensk klass, och ”bli svensk”. Han blir glad när en svensk tjej ”frågar chans”….

Han längtar också mycket efter sin mamma och sina syskon, tänker på dom mycket och vill att Röda Korset ska leta reda på dom åt honom. Jag tänker på allt som kan hända med en ensam kvinna och hennes små döttrar i alla ”kvinnofientliga länder” dom måste igenom för att komma till ett land som inte är lika kvinnofientligt, men jag säger inget om det.

När jag slutar träffa pojken har han hunnit bli 14 år och vi behöver inte längre tolk när vi pratar. Han går på dans och spelar gitarr och älskar att sjunga. Och går i svensk klass.

Häromdagen hörde jag av mej till honom. Jag undrade hur det gått med allt. Tanken på att han INTE skulle få uppehållstillstånd har inte ens föresvävat mej.

Han berättar att Migrationsverket uppdaterat hans ålder. Plötsligt är han 17 år, snart 18…. och jag blir alldeles…chockad! Jag träffade ju honom när han var 12 och jag SÅG ju att han var 12 år! Han betedde sej som en livrädd liten 12-åring och berättade sin historia som en liten 12-åring, dvs man har ingen riktig koll på vad som hände i dom vuxnas liv…

Det vilar ett stort svart moln över pojken nu och det finns risk för att han blir utvisad.

Det enda jag kan säga är:

”FY FAAN, Migrationsverket och alla myndighetspersoner som utför denna sållning – FY FAAN! SKÄMS på er!”