Jag sitter på en restaurang och äter min lunch när jag ser en pappa med sitt lilla barn sitta mitt framför. Troligen är pappan föräldraledig – det är sommar och babyn kan vara 8-9 månader. Jag och babyn börjar flirta. Jag ler och vinkar, och babyn kommer av sej i sitt ätande och skrattar och vinkar tillbaka. Pappan ler. Han ser gullig ut.
Jag avslutar mitt flirtande och börjar äta min sallad. Babyn har ätit färdigt och börjar pula med en massa saker runt-omkring sej. Hon är ganska rörlig så hon nästan kryper runt i den höga barnstolen. Jag tittar på pappan. Han tittar på sin mobil.
Jag blir så trött! Jag orkar inte oroa mej för all världens barn överallt. För det gör jag! Jag ser en baby i en barnvagn som ser alldeles för varm ut på vintern, när jag går i någon affär….Jag ser en baby som kryper farliga nära poolen när jag är och badar…Jag ser en baby som hänger i ett bärsele med solen stekande på kal hjässa….Jag ser ett barn som balanserar….
Jag orkar inte! Och jag kan inte vara ”tanten-som-påpekar-faror” jämt och ständigt! Ta hand om era barn, liksom!
Jag bestämmer mej för att INTE vara den tanten. Jag skiter i om pappan sitter och pillar med mobilen när hans baby klättrar runt i den höga barnstolen. Men jag tänker ”Men SER han inte?!? Är han blind?!?” Han verkar ju så fin och mysig.
Jag fokuserar på min sallad och MIN mobil. Då hör jag ett dovt DUNK och sedan ett hjärtskärande skrik! Babyn har ramlat ur barnstolen och slagit huvudet i golvet. Pappan lyfter upp babyn, ser lite skakad ut, tittar på babyns huvud och försöker lugna henne.
Jag funderar: ”Skulle jag ha sagt till honom eller skulle han bara då ha tyckt att jag var en överorolig kärring som skulle rätta till honom?”
Det är fanimej inte mitt fel att babyn ramlade ur barnstolen, men jag kan inte låta bli att tänka på att jag ”kanske borde ha varnat honom…”. Men va faan! Såg han inte själv?! Man kan inte släppa en klättrande baby ur sikte i en barnstol! Visste han inte det??
Puh, vad det är jobbigt att vara jag ibland.
Jag ser hela tiden barn som borde passas bättre, som inte borde få gå så nära stup, som kryper runt på stranden och jag sitter och tittar mej omkring och undrar ”VEM TITTAR PÅ DET BARNET?” som leker i strandkanten.
Jag måste sluta vara hela världens barnvaktare. För jag orkar inte.
Puh!
