Proppen drogs verkligen ur badkaret nu, idag – alldeles nyss. ”Hur ska det gå?” och ”Hur ska jag orka?”.
En oro som börjar som en klump i halsen, sjunker ner i bröstet och sprider sej sedan genom hela kroppen, som ett oroligt pirrande.
Hjärnan är full av tankar, samtidigt som jag inte kan fokusera eller tänka på något. Full och tom samtidigt. Det snurrar runt.
Jag är arg, besviken och ledsen. Mest arg. Och besviken. Och ledsen.
Känner mej lurad.
Vem eller vilka ska någonsin uppskatta mej för den jag är och för det jag kan?
Jag sjunker ihop och blir både ledsen och lite martyrisk, fast jag borde sträcka på ryggen, spotta på marken och gå iväg med flaggan i topp.
Men suck. Det var ju så bra. Skulle bli perfekt. Och nu blir det….ingenting.
Det är ”bara” att spotta i nävarna och börja om igen. Hoppas jag. Inga andra alternativ finns.
Positive thinking: ”Åh! Lallaaaa! Jag ska få börja om! Undra´vad spännande saker jag kommer att få kliva in i i framtiden nu då? Vart vill Gud eller Ödet nu att jag ska ta vägen? Spännande!
Negative thinking: ”Näe! Jag orkar inte mer! Jag vill stanna upp och vila, ta det lugnt, bida min tid. Jag vill inte Vidare. Inte nu iallafall. Orkar inte.”
Blä!
Jag vill spottas, sparka någon, slå någon och skrika rätt ut. För att göra så här mot mej strax innan jul, är för jävligt!
Och lite till.
Skit på er, hela fadderullan och eran moster!
erviluca #mammatillfyrakillar 