Nuförtiden riktigt KÄNNER jag hur hjärnan liksom ARBETAR när den ska tänka på något Gammal på ett Nytt Sätt. Nytt för mej alltså.

Förut kunde jag liksom halvengagera mej i vilken socialsekreterare som hängde ihop med vilken familj…för när jag väl var på plats så löste det sej liksom av sej själv:

”Är´e du som är soc sekr till familjen Jönsson?” frågade jag bara när en soc sekr kom släntrande…eeeh…. stressande förbi….”Aaaa”, sa hon/han då, eller ”näe, det är nog Anna…” så var det klart!

…..och jag behövde inte tänka i koder, för att kunna och skriva in Ärendet på Ett Speciellt Ställe, och sånt.

Det ska jag nu.

Så då måste jag få hjärnan att lägga denna iinformation ett nytt fack, för det ska skötas på ett för mej nytt sätt…… och det är som att dra en curlingsten över en grusig väg, över en liten kulle, igenom en liten dunge, och in i en ny grotta, liksom….

…utan att sopa framför!!!

 😉

Förr-i-tiden flyttade jag in den nya informationen i ett tomt fack bredvid det gamla, stängde den gamla dörren lite lätt, och sen var det klart!

Nu finns det inga tomma fack. Alla fack är fyllda, så därför måste jag dra iväg till en ny grotta, liksom….

Typ.

Eller nåt.

Men när det väl funkar, så funkar det. Och jag har ingen oro att det INTE ska funka, för det gör det. Till slut. Med lite ”nedkörningar i diket” på vägen dit först, men så är det!

”Man lär så länge man lever” – FÖRHOPPNINGSVIS!

Och samtidigt ska jag trycka in ett gäng KBT-information i hjärnan: Hemtenta över jullovet, liksom. Tjohoooo…not!

Vad bidde det av den då? Ingenting bidde det. Hjärnan strejkade hela lovet. På alla sätt: Genom att värka skiten ur sej/mej och genom att bara protestera mot All Användning.

”Användning medför Livsfara!” stod det på en skylt som hängde i pannan.

Typ.

Men nu är den nedtagen, så nu innebär inte användning livsfara längre.

Puh!

Så nu är det ”Fullt ös – medvetslös!” som gäller istället.

Eller nåt sånt.

”Halvt ös”, kanske….

Eller en lagom-takt-promenad.

😉