Pengafundering…/erviluca

Om jag fick fem öre
Text och melodi: Felix Körling

Om pappa ville ge ja en femöring vet mamma,
då skulle ja bli så glad så glad så glad,
då skulle ja köpa så mycke med deetsamma,
och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.

En docka, en stor, som kan blunda och kan titta,
med kläder så fina skulle ja köpa ja
 och gräddkarameller jag skulle ge åt Britta,
men hon skulle bjuda ja, när ja vill ha.

Och mama skulle få en ny hatt och en ny kappa,
och ja skulle ha en muff som Stina har,
och sen skulle jag visa alltihop för pappa
och ge pappa pengarna som sen va kvar.

Jag är lite som hon i sången….

Min ex-man sa till mej: ”Du känner dej liksom RIK, fast du inte är det”.

Och så är det.

När jag har NOLL kronor på kontot, tycker jag att det är lite jobbigt och kan ibland få lite panik: ”Huuur ska det lösa sej???” liksom….

… men så fort jag har lite pengar på kontot så….

…börjar jag sjunga på ovanstående sång!

Eller åtminstone KÄNNA så!

Är det BRA att känna sej RIK – nästan alltid – fast man inte är det??

Eller är det bra att känna sej som man ÄR – mittemellan – och så är man det också?

Eller är det bra att INSE att man är fattig, och ”bliva vid sin läst” och ”hålla käften och se glad, eller ledsen, ut” ändå?

Eller ska man helt enkelt liiiida?

Jag blir ibland TOOOOKIG på mej själv, när jag KÄNNER mej RIK fast mitt FÖRNUFT vrååålar åt mej:

”NEJ, du ÄR INTE RIK!!!”

För hela jag vrålar tillbaka: ”HÅLL KÄFTEN OCH LÅT MEJ CARPE DIEM!!”

För i morgon kan jag vara död.

Och om några timmar kanske jag är ägare av en Mercedes Benz….

HerreGud!

”Gå och lägg dej, Erviluca! Och STANNA DÄR!”

”….och ge pappa pengarna som sen blev kvaaaar!”