RSS Flöde

Sjukt jul och nyår 2021 /erviluca

Postat den

Minsting tog tåget från Kungsbacka till Stockholm och vi möttes på T-Centralen den 17 december. Hundarna var med. Jag sa ingenting till hundarna innan. Dom kände inte igen honom direkt utseendemässigt, men gick fram och nosade med glada svansar och när dom kände att det var Minsting överföll dom honom med glada skall, och krumbukter så att han ramlade omkull och så låg/satt dom i en hög av glädje. Jag filmade slutet.

Matilda och Elsa.

Jag höll i två glada hundar samtidigt som jag skulle trycka in koden på mobilen och hitta till kameran och hela fadderullan. Så är det alltid. Jag hinner aldrig filma ”IT”, utan bara slutet eller efter slutet. Dessutom säger mina söner att alla mina bilder blir suddiga. Det tycker inte jag. Dom kanske inte blir så skarpa, men inte direkt suddiga heller.

Det var såååå kul att träffa Minsting igen. Han förändras hela tiden. Det blir väl så när man flyttar hemifrån. Man tänker inte på det själv, som ung vuxen, men som gammal vuxen (förälder) ser man det.

På vägen hem i pendeltåget säger Hugo att han börjar bli förkyld, har ont i halsen. Denna förkylning blir sedan värre och värre och till slut är det någon slags influensa och vi beställer Corona-test. Det visar sej senare vara negativt. Även mitt är negativt när jag tar det senare. Just saying.

Några dagar senare dyker Storing upp. Han har åkt tåg från Östersund, där han bor och utbildar sig till sjuksköterska. Han är en statsvetare som nu ska bli sjuksköterska. Coolt. Målet är ”troligen ambulanssjuksköterska” men mycket kan hända i livet när man är mitt i det.

Storing sjuk och vi spelar Bingolotto… Elsa ”tröstar”.

Storing hade ont i magen när han kom. ”Det blir väl så när man sitter still i nästan 7 timmar i sträck”, konstaterar han på kvällen. Ett dygn senare har han feber och kräks: Vinterkräksjuka.

Sen börjar jag snora och hosta, får värk i kroppen och har fått influensa.

Jag och Storing ligger i varsin del av min hörnsoffa och tittar på serier och filmer, dricker te och vatten och mår rätt dåligt. Minsting ligger i sitt rum och spelar spel och tittar på TV. Ibland reser jag mej långsamt, hostande och stapplar ur i hallen, kopplar hundarna och går runt husen ett par varv.

Så ser julen ut för oss.

Dom övriga sönerna, Äldste Sonen och Mellan, som bor i Stockholm i varsin lägenhet (och är friska), undrar när vi kan fira jul tillsammans, som vi tänkt. Vi kommer fram till att vi ska göra ett försök den 27 december, vilket vi gör. Jag mår lite bättre då och Storing och Minsting är i princip friska.

Äldste sonen, Storing och Mellan fixar inför julbordet.

Vi håller avstånd så gott det går, firar och spelar julklappspelet. Wopp! Wopp!

Några dagar senare mår jag sämre och när jag ligger ner hör jag ett högt ljud som piiiper och jag undrar varifrån det kommer och tittar mej omkring. Det är mina lungor! HerreGud! Jag har då aldrig varit med om maken! Mina lungor gurglar, bubblar, fräser och har en hel orkester där inne.

Enligt sköterska på sjukvårdsupplysningen bör jag inte ligga ner alls, dricka mycket – gärna varmt – och söka akutsjukvård ”inom ett dygn”. Det gör jag inte. Jag kollar infon som finns om Huddinge närakut och tänker: ”Nej, dit åker jag inte! Never!” Deras betyg av patienter är 1 av 5 möjliga och människor skriver att personalen är ”elak, sur, irriterad, lyssnar inte” etc. Nope. Dit åker jag inte.

Jag bokar en tid hos onlineläkare. Hon säger samma som 1177 och att det troligen är ett virus och därför ska jag inte äta penicillin. Hon tycker också jag ska åka in ”om det blir värre”.

Det har inte blivit värre. Jag bara hostar vidare och medlemmarna i orkestern i lungorna har lämnat en efter en….nu är det bara någon liten blockflöjtsspelare kvar.

Nyår? Äh, jag hostade mej igenom hela skiten. Har det ens varit nyår?

Nu kan det väl bara bli bättre?


#mammatillfyrakillar #erviluca #ervilucah #sjuk #vinterkräksjuka #influensa #covidtest #blandrashundar #blandras #visomvilllevahund #ryskgatuhund #julafton #jul #nyår #2021 #tillsammans #familj #vuxnabarn #huddingesjukhus #huddingenärakut #närakut #akutsjukvård

Fler minnen från arbetsplatser /erviluca

Postat den

Jag skrev i blogginlägget ovan att jag skulle skriva om resten av arbetsplatserna i ”nästa blogginlägg”, men så blev det inte. Det blir nästan aldrig såsom jag tror att det ska bli. Life is exating! 🙂

Nu fortsätter jag med arbetsplatser och en kort beskrivning av varje:

9. Min nionde arbetsplats var som socialsekreterare på ett Socialkontor i Solna där jag anställdes tillsammans med tre andra nyutexaminerade socionomer i en Barn- och Familjegrupp. Den gruppen bestod av fem socialsekreterare, två fanns på plats och en var sjukskriven (utbränd, men minns inte om det ordet fanns då…) och tre hade slutat av samma anledning. Så denna grupp bestod alltså av tre HELT NYA socialsekreterare och två erfarna socialsekreterare (som var rätt utarbetade och slitna, men duktiga!).

När man gått Socialhögskolan (iallafall då! – dvs 1988) så hade man inte lärt sej arbeta på ett Socialkontor, ej heller fått utbildning i hur man ser att barn mår dåligt eller någonting som har med Socialkontor att göra. Däremot liiiite psykologi, liiiite utvecklingspsykologi, liiiiite sociologi och en massa samhällsekonomi, samhälls…bla bla bla, juridik och sånt. Men att jobba ”hands on” med hembesök och relationer, familjer var HELT NYTT.

Jag tycker egentligen inte det är klokt att vi FICK gå in och tycka till om familjers liv, utreda och fatta svåra beslut direkt efter Socialhögskolan. Visserligen hade vi två erfarna socialsekreterare där och en chef och i slutänden var det Socialnämnden som ”fattade besluten”, men givetvis var det vi som skrev utredningar och beslutade kring vad som behövdes för insats.

På den tiden fanns varken datorer eller BBIC (en speciell utredningsmetod) eller någon metod alls ”hur man utreder”, utan det var lite upp till var och en vad man skrev och hur och hur man utredde familjer. Hej och hå! Jag tror inte jag gjorde något galet och jag BRANN för att ”rädda alla barn” och göra allt bra, men fy faan vad jag körde mej själv i botten! Och fy faan vad dåligt jag mådde av att se och lyssna på alla barn jag träffade som farit illa från att dom föddes tills jag träffade dom (och troligen vidare i livet for ever and ever… ). Men jag ville verkligen kämpa ”för varenda unge”.

Kanske jag räddade någon liten själ, men jag vet inte…. Det var placeringar och galna föräldrar och ingen uppföljning av familjehemmen (som då hette fosterhem)… Ingen vidare kontroll på något kan man säga. Man tog liksom för givet att barnet fick det bra i fosterhemmet… Nej, usch vad barn for illa då och far illa nu. Nu är vi liiite bättre på att följa upp och utreda och allt, men det är ändå barn som faller mellan stolarna och föräldrar som ”kommer undan”.

Det är tokiga lagar som måste förändras och jag tror absolut att Socialhögskolan måste komma närmare verkligheten, HUR man jobbar, OCH ha mer kunskap om barn och barns utveckling. Och jag tycker verkligen inte man ska få jobba med att utreda barn och fatta svåra beslut som första jobb. OCH jag tycker att man ska ha jobbat några år innan man söker till Socialhögskolan…och jag tycker många saker!

Jag jobbade där ca 1, 5 år. Sen var jag rätt trött och utsliten och sökte mej till ett jobb som skolkurator, för det var DET jag ville jobba som när jag sökte Socialhögskolan (och kanske också att jag ville bli familjeterapeut, men det kändes rätt långt borta då).

10. Mitt tionde jobb var som skolkurator på en grundskola åk 1-9 i Tyresö. Det var en bit att åka eftersom jag och Äldste sonen bodde i Gröndal då, men avstånd bekymrade mej inte. Då. Jag ville ha jobbet. På den skolan hade det arbetat en skolkurator i ungefär 20 år och hon hade gått i pension. Hon VAR skolan på nåt vis, förstod jag sedan. Jag var helt ny. ”Vad gör man som skolkurator”, liksom. ”Var är man aktiv?” Vad förväntas av en? Samtala med elever fattade jag ju, men sen?

Tilläggas bör att jag 20 år senare återigen blev skolkurator och då visste jag precis vad jag ville och skulle göra, för då hade jag socialarbetat såååå länge och kunde såååå mycket, så då var det inga problem, men att bli skolkurator rätt nyutbildad och ung var svårt.

Jag stod ut ca 1,5 år där också och sen var jag utbränd. Bra jobbat, liksom.

11. Efter en tids sjukskrivning sökte jag mej till en Förskola i Gröndal. Jag gick helt enkelt bara dit och knackade på dörren och bad att få prata med chefen och sa att jag ville jobba där. Det fick jag och anställdes som Barnskötare. Jag älskade att jobba med barn! Jag älskar barn i alla åldrar! Snart förstod jag vad och hur man jobbade på en förskola och fick fast tjänst och blev uppgraderad till förskollärare. Där jobbade jag i 3 år, tror jag det var. Jätteroliga år! Sen blev det omorganiseringar och uppsägning av tjänster och ”sist in först ut”.

12. Jag fick bli förskollärare på en nystartad avdelning för småbarn i Midsommarkransen. Vår avdelning döpte vi till ”Grodan”. Jag älskar grodor! Där jobbade jag med 1-2-åringar i grupp i ca 1 år. Sååå roligt och såååå intensivt. Snacka om att jag var trött när jag kom hem! Och ville inte höra några ljud. Åh, vad barn låter! Och ”måste barn gråta så högt?”. Pust. Jag älskade det! Sen blev jag erbjuden att börja jobba som socionom/kurator på en Öppen Förskola som skulle öppna i Midsommarkransen.

13. Kurator/socionom på en Öppen Förskola i Midsommarkransen. Jag var med och öppnade den, gjorde den fin, fixade möbler och leksaker och startade alltihop. Jättekul! Det var en härlig tid med samtal med föräldrar i kris och lek med småbarn, samt spelade gitarr och sjöng på sångsamlingar. Skitkul, faktiskt! Jag pysslade mycket också, med papper och klister och grejer. Kul jobb! Sen blev det en stor omorganisation igen och flera Öppna Förskolor las ner, bl a den i Midsommarkransen. 😦 Jag blev omplacerad till en EKONOMIGRUPP på Socialkontoret på Liljeholmen.

14. Jag och ekonomi. Ha ha ha! Jag skulle jobba som socialsekreterare med Socialbidrag (så hette det då. Nu heter det Försörjningsstöd). Snacka om att jag var förstående med dom som sökte hjälp! Jag som knappt kunde sköta min egen ekonomi. Jag hade full förståelse för alla som sökte. Även om jag inte kunde besluta om socialbidrag så kunde jag lyssna på dom och förstå. En gång fick jag blommor till min arbetsplats trots att personen inte fått några pengar, för att hen blev trevligt bemött. Jag lärde mej massor på den arbetsplatsen. Så flyttade jag med min familj – man och fyra söner – till Åkersberga i december 2000.

Fortsättning följer i något blogginlägg i framtiden.

Hår överallt! /erviluca

Postat den

Först hade jag en cokerpoo – inget hår någonstans. Sen hade jag en cockerpoo till – inget hår. Sen kom en liten yorkipoo. Fortfarande inget hår. Sen kom en cornish rex – inget hår.

SEN!!!

Oj oj oj! Två gatuhundar från Sibirien och en 50% ragdoll + 50% bondkatt = HÅÅÅÅR!

Vi badar i hår! Och jag VÄGRAR dammsuga varje dag. Jag har annat att göra. Jag tänker inte bli en sån fru-ig typ. Nej! Jag är inte ens en fru. Har varit. Två gånger. Men inte speciellt ”fru-ig”. Hur nu en sån är… Men en sån är inte som jag. DET vet jag.

Jag började borsta hundarna, och rycka den lösa pälsen av dom (DET gillar dom inte!), nästan dagligen. Borsta, borsta, borsta! Det försvann nästan en hel hund varje gång! HUUUUR mycket hår kan en hund ha?? Sen klippte jag ner dom. Båda två. Och då har jag för mej att det var liiiiite bättre, ett tag. Men nu håras det igen.

Det ligger stora tussar i hörnen. Och kläderna blir FULLA med hår! Och man får hår i maten och INUTI kläderna! Hår, hår, hår! Och jag tänker: ”Hur står hund- och kattägare ut??” Såna hund- och kattägare som har hårande djur. Inte pudelblandningshundägare etc. För dom hårar inte. Alltså, inte ägarna, utan pudlarna (och blandningarna).

SÅ jag kom på den briljanta idén att köpa en robot-dammsugare. Wohooo, vad jag är smart! Då kan den dammsuga lite nu och då och varje dag. Så. Den har nu stått i ett hörn i 2 veckor och dammsugit EN gång. Den gången tyckte den det var jobbigt med mattkanter, trådar, hörn, fastnade under sängen, fastnade i ditten och datten och hela fadderullan och sen blev den trött och ville sova. Jävla mes!

Jag ska ge den fler chanser, men jag kan säga direkt att jag är rätt besviken på den. Jag trodde den var lite mer ”bufflig” och liksom bara åkte runt, och fattade inte att den skulle fastna i varje liten tråd! ”Sug upp tråden för i helvete!”

Jag ska vara ledig några dagar kring jul och då jävlar ska den få visa vad den går för!

Annars….

……………………………………………………………

#robotdammsugare #hundhår #katthår #hårigt #dammigt #fuckyou #hundarochkatter #blandrashund #ryskgatuhund #allavilllevahund #cornishrex #ragdoll

Knutby-sekten /erviluca

Postat den

Förra helgen råkade jag plötsligt börja titta på ett Youtube-klipp där Stina Dabrowski intervjuade Åsa Waldau. Jag blev fascinerad och ville höra och se mer. Jag har också följt serien på Cmore (och TV4) om Knutby. Mycket bra. Man tror att skådespelarna överdriver, men sen när jag har tittat på flera intervjuer av f d sektmedlemmar samt tittat på serien ”Knutby – I blind tro” på HBO där två journalister gräver i vad det egentligen var som hände och där flera ex medlemmar uttalar sej, förstår jag att det var så hysteriskt och galet det var.

Det är fruktansvärt och galet att så många människor kan glida över i sån galenskap där dom låter en människa förödmjuka dom, slå dom och manipulera dom till vansinne. Det är ren och skär hjärntvätt. Och vad är det för människa som över huvud taget KAN slå, manipulera och till och med döda andra människor?

OCH varför blev inte Åsa Waldau dömd hårdare i domstolen? Gills inte det psykiska lidandet? Var det för att människorna omkring henne ”valde” att bli utsatta?

Människor är fascinerande. Det är därför jag jobbar med det jag gör… för det slår mej samtidigt att det finns så mycket större sekter där människor letts till galna tankar och beslut. Det blir som en masspsykos. Vad är det som gör att människor låter sej ledas in i galenskap?

Är det Behovet av att Höra Ihop och Vara Tillsammans? Bli Godkänd och vara med och känna Gemenskap? För ofta börjar det ju så, med mycket VI- och DOM-prat och att isolera gruppen och göra klart att ”dom andra” (=utanför) bara förstör och saboterar och är onda.

VET ledarna från början att det är dit dom ska – till galenskapen? ELLER dras dom också med av hetsen och galenskapen så att dom ingår i masspsykosen?

Det MÅSTE ju vara psykopater som styr. Man KAN INTE göra andra så illa med ett fungerande samvete. Eller?

Den här veckan har jag verkligen grävt ner mej i Knutby-sekten och är så fascinerad. Det finns alltså människor som ”förlorat” 20-tal år i den sekten. Och barn som förlorat hela sin barndom. Mammor som inte fått vara mammor till sina barn och barn som förlorat sina föräldrar. Allt pga Åsa Waldau.

Jag har funderat en hel del på Helge Fossmos barn, som först förlorade sin biologiska mamma (fick dom ens sörja?) och samtidigt hade en pappa som tycktes HELT ha gått upp i Åsa Waldau och var med henne 24/7, så vem hade dom? Barnflickan, som ju blev ”fel” och inte längre fick vara med? Strax efter att deras mamma dött, klev det in en ny ”mamma” i Helene, dvs Åsa Waldaus syster, i deras liv. Så skulle hon plötsligt ta över rollen som mamma och ligga i mammans säng och allt. Gud (!) så snurrigt! Pratade någon med barnen? Det måste ha varit hur förvirrat som helst. Så dog den ”mamman” också, för att hon blev skjuten av Barnflickan (som hade tagit hand om barnen tidigare!).

Hoppas barnen fått den hjälp dom behöver efter att ha levt i detta kaos.

HUR orkar Åsa Waldau leva vidare med allt hon gjort? Och hur kan hon förneka allt? Hon kan inte ha alla hästar i stallet. Eller så har hon ett proppfullt stall, överfullt med bajs överallt och hästar som mår riktigt dåligt…

Helge Fossmo tycks inte ångra något. Han vill bara skylla ifrån sej. Han han tagit ansvar för sin del och bett om ursäkt till dom inblandade? Inte som det verkar i dokumentären iallafall.

…………………………………………………………….

#knutby #knutbysekten #åsawaldau #iblindtro #knutbyiblindtro #tv4 #cmore #hbo #helgefossmo #knutbybarnen #barnflickan #sekt #sekter #tro #filadelfia

Relationer och sånt /erviluca

Postat den

Jag pratar Relationer med Äldste Sonen och funderingarna sätter därefter igång:

Man vill liksom VETA från början om det kommer att hålla. Det är så jobbigt att behöva slösa tid på lära-kännandet och försöken till närmanden och hela fadderullan, för att sedan eventuellt våga släppa ner garden och släppa in personen i hjärtat för att den förhoppningsvis ska stanna där, och inte krossa det.

Hur ska man veta om personen ska ”hålla” och vara okey och passa ihop med en? Och hur ska man veta om man kommer att duga, vara okey och vara bra för den personen? Hur ska man veta om man kommer att bli kär och vilja dela livet med den? Hur ska man veta om den personen kommer att älska en i nöd och lust, eller i alla fall i lust. Eller nöd. Och om man kommer att göra det tillbaka.

Och har man varit singel länge, eller dejtat många, så undrar man också när man ska sluta dejta och när det räcker och man har hittat hem. ”Du vet när det är RÄTT”, säger en del, men visste dom det när dom blev två, eller ”bara blev det så”?

Det är nog rätt blandat hur folk har blivit ihop. När jag var ung handlade det för min del bara om känslor av kärlek, och jag hade rätt lätt att bli förälskad. Snabbt. Men också lätt att falla ur förälskelse…

Jag funderade aldrig på om han var SI eller SÅ – jag var mest bara kär! Och han BLEV ”rätt” i mina ögon och mitt hjärta. Jag råder ingen att göra likadant men det är rätt skönt att våga och vara kär! Å andra sidan har jag nästan slutat våga, för det blev för många magplask. Eller Uppvaknanden.  

Kanske finns alla dessa slentrian-förhållanden och alla pika-varandra-förhållanden och snacka-skit-om-varandra-förhållanden för att dom inte orkar en gång till. Dom orkar och vågar inte ta steget ut i Vet-Intet och börja om från början med lära-kännandet och försökandet och tänk-om-det-är-felandet och alltihop.

Tänk om man kunde spola fram tiden något, eller ett par år, och bara kolla liksom ”Hur gick det?”, för att veta om man ska ”slösa” tid, ork och kraft på just den här personen. Eller kan jag säga tack och good bye idag liksom. ”Är det nån idé?”

Eller kan det vara så att varje person man träffar och intresserar sej lite mer av, är nyfiken på, träffar rätt mycket och kanske länge och har lite utbyte av…..

…. och hoppas kunna älska och bli älskad tillbaka, kämpar på med, utbyter livserfarenheter med, kramas med och lite till kanske….

…..så får man något –  ett slags utbyte/givande och tagande, som ger något som gör en till en liiiite bättre människa.

I så fall är jag JÄTTEBRA!

För att inte tala om Äldste Sonen; Han är nog Den Bästa Människan ever. 🙂

 Typ.


Ska #a också:

#ervilucah #erviluca #relationer #äldstesonen #mammatillfyrakillar #bästamänniskan #thebestmanever #thebestman #relations #dejta #tinder #par #tillsammans #kärlek #älska #göraslut #uppbrott

OLIKA SÄTT ATT PRATA /erviluca

Postat den

Dom som säger halva meningar mitt i pratet:

Personer som säger halva meningar ungefär varannan mening:

”När jag gick där så såg jag en fågel och då tänkte jag…. Men så såg jag också en domherre som satt där och då ville jag…. Det var solnedgång den kvällen och jag tyckte att det var så fint! Så jag…. Men jag gick hela vägen dit trots att vägen var lång, för jag tänkte…. Men då gick jag liksom runt hela sjön.”

Har du träffat på någon halvmeningspratare?

Dom som har en massa långa (oväsentliga) parenteser:

”Förra året när vi firade jul kom Jonas (som utbildade sej till läkare i Paris och han hade så himla tråkig tjej då och hon skulle injicera botox och då tyckte han att det var onödigt så då gjorde han slut, men till slut flyttade han tillbaka till Sverige) hem och då hade han med sej en massa paket från Lilly (för hon hade året innan varit sjuk på julafton för hon fick ju cancer och orkade inte fira och hennes dotter bröt samtidigt benet, Anna och hon är ju gift med Johan och dom har tre barn som alla går i samma skola som Birgittas barn…du vet Birgitta som är gift med Per och dom har fyra barn där en har ADHD och dom åkte till Paris över jul det året) för Lilly hade ju inte köpt några paket förra året och då tyckte vi att det blev så mycket paket så då bestämde vi och grannarna (Åke, som är veterinär och har fyra hundar, två katter och tre sköldpaddor varav en går lös på tomten och är jättegullig, om man ger den en liten köttbulle så rullar den köttbullen först en lång stund och sedan äter den upp den, den heter Gösta – jättegulligt! ) att vi skulle fira jul tillsammans.

Har du träffat någon parentespratare?

Det KAN vara otroooooligt stressande när dom aaaaldrig kommer till punkt/slutet och man hänger ibland inte med i alla oväsentliga svängar från ämnet.

Avbrytaren = Dom som pratar lite, pausar, och sedan pratar vidare när man tror att man kan svara och därför avbryter en hela tiden eller man avbryter dom, fast inte med flit = Svår att prata med:

”Jag var på konsert igår och såg Diana Ross och hon var jättebra. Jag stod upp och hoppade hela konserten.” 

Där pausar den här personen, precis så länge att man tror att hen pratat färdigt så då kanske man säger ”Jahaaa, vem var……”   men då fortsätter hen prata:

”…och bredvid mej stod Gunnar och han blev trött i benen för han har artros så han var tvungen att sätta sej….” Och så tror man igen att personen pratat färdigt, men DÅ:

”….och när hon spelade min älsklingslåt så bara skrek jag rätt ut! Vilken känsla!” Då KANSKE man kan flika in: ”Vad kostade biljetten?” Eller ”Vem är Gunnar?” eller ”Var spelade hon?” men det är inte säkert för Avbrytaren har kanske ändå inte pratat färdigt, utan fortsätter:

”….och mitt i konserten kom det ner en flygande ballong och landade på scenen och ur klev Elton John!” och man bah: ”VA?!…vad….” men så blir man avbruten av:

”….och han sjöng Crocodile Rock ” etc.

Har du träffat någon sådan?

Dom är jättesvåra att prata med och sitter dom med i en grupp blir det ALLTID prat i smågrupper till slut, även om alla inledningsvis pratade tillsammans, men det går inte med Avbrytaren. Man ”avbryter” heeeela tiden när man pratar med avbrytaren, och till slut vänder man sej till någon på sin andra sidan för att ställa frågan man tänkt ställa eller kommentera något, för det går knappt med avbrytaren (eftersom man aldrig vet när hen pratat färdigt).

Finns det fler ”lite udda” sätt att prata?

Vilse mitt i Stockholm /erviluca

Postat den

I söndags skulle jag på första adventsfika hos Mellan och hans sambo och få träffa sambons föräldrar för första gången.

Dom bor jättefint på Lilla Essingen och det är liiiite bökigt att ta sej dit så jag letade på SL-appen om det fanns ett enklare sätt än att först åka p-tåg till Odenplan, sen byta till t-bana till Fridhemsplan och därefter buss till Lilla Essingen. Bökigt att byta så många gånger, tänkte jag. Finns det inget annat sätt? Jodå, man kunde åka p-tåg till T-Centralen och ta buss 1 från Kungsbron till Lilla Essingen.

Dumt nog tänkte jag inte på att jag alltid går vilse. ALLTID! I alla fall första gången, ofta andra och tredje gången och ibland femte gången när jag ska ta mej till nya ställen. ”Pröva inte nya vägar!” skriker en inre röst (ibland). Den hördes även denna gång, men så tänkte jag ”Kungsbron” vid ”T-centralen….huuuur kan man missa den”, liksom?

Man kunde missa den. Huuuur kan jag inte känna mej själv efter alla dessa år! Huuuuur?!?!? Jag kan ju gå vilse i en hiss!

Jag åkte till T-centralen och tänkte att ”Kungsbron ligger väl där uppe där bussarna går” och tog mej dit. Busskuren skulle ha bokstav O (eller var det P?) på sej. Jag såg M och N när jag gick ut genom dörrarna. ”Då måste ju O (eller P?) ligga här i närheten”, tänkte jag och gick mot….typ…bron. Men det stod inte Kungsbron någonstans. Det stod ”Klarabergsviadukten”. Men ”Kungsbron” borde ju vara en bro. Tänkte jag. Den enda bron jag hittade låg det ingen busskur på, så jag gick…. Och gick. Och förbannade mej själv så inihelvete! ”Jag orkar inte vara jag!!” Liksom.

 Kände mej så irriterad på mej själv att jag hade lust att gå hem och dra något gammalt över huvudet på mej och aldrig mer gå ut, om jag inte hade en ledsagare som ledde mej dit jag ska. Men vuxen, som jag ju faktiskt är, så skärpte jag till mej och ringde Mellan och sa att jag var vid Stadshuset och att jag inte hittat busshållplatsen.

Jag fick instruktioner från Mellans tjej via Mellan och skulle ta ”buss 3 och kliva av på St Eriksgatan och därefter ta buss 1”. Buss 3:s kur låg alldeles där jag stod, så jag hoppade på bussen när den kom strax därefter. Jag höll NOGA koll på hållplatserna och tänkte hela tiden ”St Eriksgatan”. Mellan hade sagt att jag skulle ta nästa buss alldeles intill ett köpcentrum som hette ”xxxxx” (minns inte), men det for vi förbi (!). Så klev jag av på St Eriksgatan och letade därefter efter busskur där buss 1 skulle gå. Hittade inte. Ringde Mellan: ”Är på St Eriksplan, men hittar ingen busskur där buss 1 går.”

Pust! Jag hade åkt för långt! Jag skulle klivit av på station ”Flemminggatan”. Så det var bara att gå tillbaka. Och jag hade inga sköna stövlar. Fy faan, vad osköna stövlar jag hade! Tror jag ska slänga dom, trots att dom är rätt snygga. Jag gick alltså över bron från St Eriksplan till Fridhemsplan och där började jag också snurra runt: ”Var faan är busskuren till buss 1???”. Ringde Mellan: ”Den ligger runt hörnet”. Faan, jävla hörn! Man måste säga varje steg jag ska ta, annars hittar jag inte!

Men jag hittar ju inte i vilket fall så….

Jag gick till busskuren om hörnet och satte mej och väntade. Det var KALLT! Och fötterna värkte. Till slut var jag framme på Lilla Essingen, vid rätt port och försökte ringa på port-telefonen. Funkade inte. Jag ringde Mellan: ”Ring på porttelefonen, så öppnar vi”, sa han. ”Det går inte!” sa jag. Då kom en kvinna och öppnade dörren. Jag hade tryckt på fel knapp!

En timme för sent kom jag till adventsfirandet där Mellans sambos föräldrar tålmodigt satt och väntade. Dom hade varken fått glögg eller kaffe i väntan på mej…. Pust!

Jag tog Uber hem, eller om det hette nåt annat…. Mellan beställde.

Visstja, måste betala honom… 😛

Machotugg i Bachelorette/erviluca

Postat den

Det har varit mycket machosnack bland vissa killar i Bachelorette och det tycks som om det varit en av killarna som drivit det mer än andra, som tagit en slags ledarroll i den ena gruppen, och som berättar för oss tittare att han och hans grupp tillhör ”Alfahanarna”. Den andra gruppen killar, som inte är som han/dom, kallar han för ”Beta”.

Denna kille hånar killar som visar ”mjuka känslor”, menar att ”man kan inte bli kär på 3 dagar” och skrattar överlägset åt killar som får känslor för Julia, och som gråter. Han skriker ”Kom igen då din jävla fitta!” till en kompis när killen ska göra något utmanande och har över huvud taget inte kontakt med sitt inre, utan är väldigt mycket en ”machokille” på ytan. Han säger till kameran att han har haft ”jättemånga tjejer” och att han kommer att vinna Julias hjärta hur lätt som helst för han ”vet hur man charmar tjejer”.

Jag upplever honom som en liten rädd kille, men för att dölja det slår han sej på bröstet (bildligt talat) och är aldrig nervös, aldrig rädd och blir inte kär.

Sen charmar han arslet av sej och är väldigt ytlig och säger saker han lärt sej att tjejer vill höra.

Säkert har han charmat massor av (unga) tjejer med sin amerikanska brytning och blandningen av svenska och amerikanska. Och kanske är han snygg också (inte min smak dock).

Till slut är det en kille som reagerar på jargongen i huset. Han och en annan kille samlar ihop alla killar och säger att ”Vi måste sluta med macho-jargongen som råder”, ungefär. ”Alfa-killarna” med amerikanska killen i spetsen känner sej påhoppade (trots att ingen sagt att ”DU gör så!” eller ”NI gör så!”) och blir förbannade ”Vaddå, har inte DU gjort så då??” etc. Alfa-killen stormar ut till slut.

När killarna sedan i efterprogrammet pratar ut och tar upp det här ämnet igen, blir Kristoffer, som inledde ifrågasättandet av macho-tugget, ifrågasatt av flera stycken. Det tycks som om han varit lite utanför och ”mobbad” under tiden i huset och han ses som ”konstig”…. Kan det bero på att han inte velat delta i ”killsnacket”?

”Vaddå, har inte du sagt nåt dumt då under tiden i huset?!” säger en kille irriterat till Kristoffer. ”Jo, jag sa råtta till dej….”, säger Kristoffer lite skuldmedvetet…. Eeeeeh, va?!? Det här handlade om ”machosnack”, att håna och prata illa om tjejer! Kristoffer ville bryta det snacket – inte säga att han är bäst eller försöka säga att han aldrig gör några fel.

Varför stod inte killarna som var emot macho-tugget upp mer för Kristoffer och hans uttalande?

Och SKÄMS alla ni som försvarade ”Ben” och hans ”Alfa-polare”!! SKÄMS!

#machokultur #stoppamachokultur #atillayoldas #ervilucah #mammatillfyrakillar #bachelorette

#bachelorettesverige #bachelorette2021 #instagram

#visomälskardjur /erviluca

Postat den

Man kan, och får, ju ha ett favoritdjur förstås, men vi som älskar djur har något speciellt ihop. Vi har liksom ett annat djup, ett annat sätt att se på livet och naturen och allt, än dom som inte gillar djur. Dom som inte gillar djur är lite mer fyrkantiga och kalla. Dom fattar inte! Dom har inte haft den där nära relationen till ett djur. Den relation man får till ett djur är på ett djupare plan eftersom man måste kommunicera utan ord. Plus att djur bara ÄR i nuet och många av dom älskar reservationslöst. Speciellt hundar.

Jag sitter i soffan på i ”köket” på min nya arbetsplats och jag har på ett ungefär förstått vilka som är ”djur-människor” på min nya arbetsplats, och vilka som inte är det. Vi som #älskardjur har en massa berättelser om djur vi älskat, och/eller älskar, som vi vill dela med oss av till varandra.

Idag berättar en kvinna om hunden Totte, som försvann, och som dom 6 dagar senare hittade intrasslad och hängande i ett fiskenät på landet, avmagrad och nära döden. Hon får tårar i ögonen när hon berättar. Totte och hon hade en själslig kontakt, säger hon. Jag vet precis vad hon menar. Flera år senare dog Totte då han blev biten av en stor Veimaraner (stor hund). Han var då 8 år. Hon saknar honom fortfarande. Dom fick 25 000 kr i skadestånd och hunden som bet avlivades.

Jag har historier i min hjärna som vill berättas, men det får bli vid annat tillfälle. Jag hinner snabbt berätta om Bosse (min lilla ”omplacerings-kines”) som blev påhoppad av två schäfrar och fyra greyhounds. Det var mitt fel, eftersom jag inte hann koppla honom och han gick rätt in i högen av hundar, som alla var kopplade. Han både överlevde och blev inte ens skadad, av någon underlig anledning, så vi hade tur den gången.

Senare flyttade han till ett äldre par som var barnlösa eftersom Bosse inte var säker med barn (och jag hade då ständigt barn hemma hos mej – både egna och andras). Han fick ett bra liv.

Men jag har ju också haft hundarna Netta, Cilla, Flisa, Sally, Milton, Beppe, Fiona, Cecilia och har Matilda och Elsa. Samt katterna: Minus, Mimmi, Smulan, Morgan, Bagheera och har Theodore och Bella.

…samt undulater, marsvin, hamstrar, fiskar, sköldpadda, grodor, orm och en jättetråkig kräfta (som bara låg i en snäcka), för att inte tala om alla sniglar och andra småkryp som Äldste sonen tog hem när han var barn…

Jag älskar djur! Jag skulle egentligen vilja bo på landet och bli vän med djur som lever i naturen OCKSÅ! Eller rädda en fågelunge som blir tam eller en ekorre el dyl….

…och man lever bara en gång…eller?

Många arbetsplatser har det blivit…/erviluca

Postat den

En del börjar på sitt första jobb och sen blir dom kvar.

Andra byter jobb efter ett tag och sen blir dom kvar.

Ytterligare andra jobbar på ett ställe, byter av någon anledning, jobbar på nytt ställe och byter igen efter flera år av någon anledning och sen stannar dom.

JAG….byter jobb som andra byter skjorta. ELLER så gör jag som jag gör för att jag måste.

Varje gång jag bytt jobb har jag gjort det för att jag har måstat för min egen skull. Jag har inte kunnat vara kvar, för då hade jag gått sönder. Om jag inte redan gått sönder. I alla fall lite grann.

Jag är en människa som på utsidan är lugn och sansad, men på insidan brinner jag. Jag brinner för det som är viktigt i världen, för rättvisa och för att vara sann och göra rätt saker. När det inte fungerar och när jag har chefer och medarbetare som inte gör ”det rätta” – ja, ibland finns det bara ETT rätt – så kan jag inte vara kvar. Jag kan inte stå upp för och stå bakom FEL som görs på olika arbetsplatser. Och det görs FEL (när det är pengar och makt som styr).

Det finns saker jag ”skrikit i det tysta” om/tjatat om på mina arbetsplatser och med mina kollegor och chefer sedan jag började arbeta som socionom 1988, men som dom ”sopat under mattan” eller sagt att jag ”överdriver” och så har dom tyckt att jag varit jobbig. Jag har varit en visselblåsare i det tysta – lite som en irriterande igel som huggit mej fast i chefers ben och armar och stört. ”Måste du alltid….?” har dom sagt, eller så har dom suckat och vägrat svara på mina raka frågor eller pratat bort mej när jag pekat på fel som görs.

Jag har bara några få år kvar i yrkeslivet och i sluttampen såhär är jag ändå stolt över mej själv över att jag varit lite obekväm och att jag stått upp för människors rätt och väl och ve, med fokus på barnens bästa. Jag kunde inte göra annat. Det gör ont i mej när man kör över människor som har det svårt.

Men faan vad många det finns som bara kör på, som ”bara jobbar” och sen går hem och skiter i resten. Jag fattar inte hur ni funkar! Någon sa till mej: ”Jag förstår inte hur du kan brinna så för ditt jobb? För mej är det bara ett jobb, som ska utföras. Sen går jag hem, liksom.” Den som sa så var socialsekreterare i en Barn- och familjegrupp. Jag förstår inte hur man kan låta bli att brinna när det handlar om våra barn, om deras framtid!

….sen finns alla dom som arbetar endast för att få lön och mat på bordet. Det är ju också ett måste och okey.

Men sån är inte jag och har aldrig varit. Jag måste få brinna för mitt arbete och stå högt upp på Barrikaderna och skrika (fast lite inuti sådär…) när det görs fel. Jag kan inte ”låtsas som det regnar” när det fattas tokiga beslut eller när folk körs över.

OCH jag är ganska naiv och tror ändå gott om folk. Speciellt folk som INTE är chefer och som INTE har makt.

Av pengar och när man har sug efter makt tycks man bli väldigt egoistisk och oempatisk.

Tur att vi är olika.