Nu när jag blivit ”lite äldre” är det fullt upp med undersökningar av kroppen som börjar förfalla (tydligen). Det är väl åt det hållet det går efter en viss ålder. Pust! Så jag fortsätter skriva om undersökningar och sånt…
För igår var jag på en till. En datortomografi av huvudet.
Jag har varit på datortomografi förut, men inte av huvudet tror jag… och att åka in och ut liggande på en brits i ett rör tyckte jag var en piece of cake. Vi pratade om det på jobbet någon dag och en kollega berättade att hon tyckte det var fruktansvärt läskigt och fick ångest av det. Jag förstod inte varför – man ligger ju bara och blundar och åker fram och tillbaka. Liksom.
Först fick jag ta av mig alla kläder i ett omklädningsrum och jag tänkte ”varför då? jag ska ju bara undersöka huvudet…”, men jag lydde och iklädde mig därefter en skön vit särk.
Så fick jag lägga mig på britsen och fick hörlurar över öronen och där var det P3 som jag kunde lyssna på. Jag fick en grej över mig, blundade och åkte in i röret. Sen började det…
…det klonkade, dunkade, pep…klonkade mer och så började det tjuta! Som ”hesa Fredrik” rakt in i öronen med korta intervaller. Ja, jag hade hörlurar, men vettefaan hur mycket det hjälpte för oj vad det tutade! Och länge.
Jag började undra om det blivit något fel och om det verkligen skulle tjuta så där och VARFÖR? Andades djupt och sa åt mig själv att slappna aaaav och så sa jag till mig själv att det är snart över. Sen tog det lika lång tid till. Och lite till. Så till slut var det över.
När jag reste mig efter undersökningen frågade jag ”sköterskan” (?) varför det lät så under undersökningen. ”Jag vet inte – du får googla!” sa han.
Själv tänkte jag att han borde ha upplyst mig innan om att det skulle klonka, bonka, dunka, tjuta och tuta – högt! Länge! För då hade jag varit beredd.
Nu låg jag där och undrade jag om kriget börjat och att jag låg där i en tub medan det bombades runt mig och ingen sa nåt…
Jag är kallad till återbesök på S:t Görans sjukhus för att kolla upp hur jag mår efter att ha fått diagnosen lungemboli på akuten där. Tio minuter efter utsatt tid kommer en skäggig man och ropar mitt namn, han presenterar sig och ber så hemskt mycket om ursäkt för förseningen. Jag, som varit (är ibland fortfarande) en mästare på att inte passa tider, har knappt ens tänkt på att mötet är försenat så jag säger ”Det gör ingenting!”.
Väl inne i rummet känner jag direkt att han faktiskt har TID och är INTRESSERAD av vad jag har att säga. Han kollar också i min journal och läser igenom vad som hänt och ber mig sedan berätta (också). Jag berättar och han lyssnar – på riktigt! Han tittar på mig och skriver lite i ett block när han tycker något är extra viktigt. Jag ställer några frågor och han svarar på dem!
Det var så länge sedan jag träffade en läkare som faktiskt ser mig och är intresserad av vad jag har att säga och som svarar på det jag frågat på ett sätt som jag förstår och som inte tittar i datorn hela tiden så jag blir alldeles….konfys!
Han frågar också om andra undersökningar och diagnoser och lyssnar intresserat på svaren. Jag känner nästan ”Finns du, eller drömmer jag?”.
Jag säger till honom att han är en bra läkare och att jag inte träffat någon sådan på år och dag. Sen berättar jag om ögonläkaren som viftar bort mig som om jag vore en fluga. Läkaren tittar i journalen och säger att ”Jaha, det är ju XX – ja, jag vet vem han är! Han är en riktig….cowboy!”
Sen berättar han att han själv var sjuk som liten och hade flera dåliga läkare och tänkte då att han skulle minsann bli läkare när han blev stor och då skulle han ”inte göra som dem”, utan bli en ”bra läkare”. Det lyckades han med.
Jag vill att han ska vara min läkare. För alltid.
Men han är bara utlånad och ska tillbaka till ”sin klinik” sen. Han älskar att jobba med ”äldre människor – såna som är över 66 år och ännu äldre – och därför jobbar han på geriatriken.
Jag ligger i soffan, nyss hemkommen från sjukhuset där jag fått diagnosen lungemboli och lunginflammation. Jag har hög feber och är lite skakad över mina diagnoser då det ringer på dörren. Jag kikar i ögonkikaren och ser två gubbar stå där. Dom ser ut som arbetsgubbar så jag öppnar.
”Du måste evakuera din lägenhet för du har en vattenskada i den, med mögel!” säger den ene.
”Eeeeeh, va?! Jag kom nyss hem från sjukhuset och har lunginflammation och lungemboli…och 39 grader i feber….eeeeh, va?!”
”Ja, helst skulle du behöva evakuera så fort som möjligt…” säger samma man.
”Evakuera?? Flytta ut?? NU??”
”Aaaa, du har mögel i väggarna”
”MÅSTE jag flytta ut? Kan vi inte bo kvar under tiden?”
Jag förstår inte, men säger att jag måste gå och lägga mej och återkommer när jag tänkt igenom det här…
Förvirrad av både feber, diagnoser, evakuering och mögel lägger jag mej i soffan igen (men först vräker jag upp dörren till Minstings rum säger upprört: ”Vi måste flytta ut – helst igår! Vad ska vi göra?!” varpå han svarar ”…och om vi inte gör det då?”, vilket faktiskt lugnar mej lite).
Jag kontaktar försäkringsbolaget Hedvig. På två minuter är allt löst!
Assåååå, på två dagar har jag fått en evakueringslägenhet, som försäkringsbolaget betalar, samt att det fixar utflytt och tillbakaflytt.
Jag har aldrig använt mej av min hemförsäkring, men nu tackar jag Gudarna över att jag har just #Hedvig som försäkringsbolag.
Jag kontaktar vårdcentralen via chatt och chattar med en sjuksköterska. Jag säger att jag vill träffa husläkaren för jag behöver få prata med en läkare som berättar om hur jag ska bete mig nu när jag har blodpropp i lungan.
”Vänd dig till din läkare”, svarar sjuksköterskan.
”Vilken läkare?”, skriver jag.
”Den som ställde diagnosen”, svarar sjuksköterskan.
”Men det var ju på akuten på sjukhuset”, skriver jag.
”Jamen den läkare som följer upp…”, skriver hon.
”Så du menar att jag ska kontakta en läkare jag ska träffa om 3 veckor som jag aldrig träffat förut för att prata om det som händer med mig nu när jag har en husläkare här??”
Nu är jag riktigt irriterad. Hur svårt ska det vara att få prata med en läkare som förklarar?
Jag får en tid dagen därpå hos ”min” husläkare.
Det visar sig vara ett skämt.
”Vad gör du här?” frågar min läkare.
Jag förklarar att jag varit på sjukhuset och har lungemboli. ”Jaha…”, säger hon ointresserat. Hon träffar troligen folk med lungemboli varje dag. ”Jag behöver få veta vad jag ska tänka på och hur jag ska bete mig”, säger jag.
”Du äter blodförtunnande så du kan leva som vanligt”, säger ”min” läkare ointresserat och verkar inte riktigt ha tid med mig och mina ointressanta frågor.
Plötsligt vill hon ta min anamnes, och har satt sig vid datorn och börjar skriva (trots att hon fick det vid mitt förra besök hos henne för några månader sedan). Hon missuppfattar vad jag säger och skriver fel saker som jag sedan läser i journalen på 1177. Hon vill veta om hereditet (ärftlighet, för er som inte är läkarsekreterare, som jag är i botten) och jag säger vilka som dött i hjärtsjukdomar. ”Nej! Jag vill bara veta om dina närmaste släktingar dvs dina föräldrar” säger hon irriterat och stressat och sen missuppfattar hon allt så min mamma och pappa får fel sjukdomar i min journal. När jag berättar det för mamma efteråt vill hon att jag ska se till att rätta till deras sjukdomar i min journal.
Eftersom min #husläkare inte läst på om mig och vem jag är etc sedan förra gången jag var där så vet hon ingenting om att hon har skickat flera remisser tidigare, tex till #ögonläkare och #MRI för hjärnan och uppföljande blodprov för min #hypothyreos (som jag alltid ansett vara felmedicinerad men orkar inte tjafsa om det längre…). Hon har glömt allt och verkar tro att hon sitter där med mig för första gången. Jag fattar att husläkare har massor att göra och är superstressade (!) men faan vad jag känner mig otrygg med en läkare som tror att hon träffar mig för första gången när det är tredje gången vi träffas. Och jag orkar inte säga det. Jag vill bara gå hem. Och byta #läkare och #husläkarmottagning.
Någon dag senare ringer husläkaren och säger att ”du har tydligen tagit prover…?”. ”Ja?”, säger jag. ”Jag minns inte att jag skickade remiss på att det skulle tas några prover…har jag skrivit dessa remisser?” frågar hon mig. ”Ja”, säger jag. Hon berättar hur proverna ser ut och sen lägger vi på luren och jag känner mig ännu mer otrygg med ”min” husläkare.
Den förra husläkare var inte heller bra. Eller den jag hade innan. Ingen tror tex på att Levaxinet inte hjälper för min #hypothyreos, men resten av världen förstår det – i alla fall alla andra (väldigt många!) som lider av #hypotyreos. Guuuud, vad jag bråkat med olika läkare om detta. Jag orkar inte! Jag äter den där jävla Levaxinet och orkar inte tjafsa.
Nåja.
Tyvärr har jag sjukdomar som inte tas på allvar. Hypothyreos och kronisk migrän (som inte längre är så kronisk, men ändå…). ”Ta en Alvedon!” har jag fått höra. Eller ”Jo, proverna ser bra ut, så du ska må bra”, när Levaxinet varken gör från eller till.
Nåja.
Nu har jag alltså Lungemboli, och blodförtunnande medicin ska fixa det.
Dessutom är det något med mitt synfält. Och så grön starr. Som jag ska få medicin för ”sen”.
Nu kommer en aura – antagligen pga stressen som blir inuti av att skriva det här….
…och förresten är det en vattenskada (med mögel!) i vår lägenhet så vi ska evakueras på fredag (idag). Det kom ju lämpligt.
När man kommer till ögonläkaren så får man först göra 3-4 olika ”förundersökningar” som en sjuksköterska genomför (utan att tala om varför) och fort går det. Det är olika apparater man ska titta in i med först ena ögat och sedan andra, varefter det också är en apparat som blåser i ögat plötsligt. Pffff! Pffff! Liksom. Sen kan man ”från ingenstans” få droppar i båda ögonen av sjuksköterskan och de dropparna svider. Ingen information om varför man gör undersökningarna eller varför man får ögondroppar.
Jag vet! Jag borde fråga. Men jag blir ju så liten…
Sedan dags för ögonläkaren. Återigen ska man stirra in i någon maskin som denna gång lyser med ett starkt ljus rakt in i ögat – först ena och sedan andra. När allt detta är gjort vid två olika tillfällen säger läkaren ”Du har grön starr på vänster öga.” Inget mer. Sen säger han ”Hejdå!” och vinkar in nästa patient.
Eeeeeh, va?!?
Grön starr?! Vad är det?! Vad ska jag göra nu?!
Googla.
Två månader senare kommer jag till samma ögonmottagning igen och allt ovan repeteras. Da capo al fine. Liksom.
Sen säger ögonläkaren: ”Titta här!” och visar på sin dator. Jag tittar. ???? Förstår ingenting. Vad är det för gubbar och prickar?? ”Do ser inte bra där” säger han och pekar. ”Ooookey…?”, säger jag. Vad ska jag göra åt det, liksom? ”Jag skicka remiss på MRI”, säger han. ”Hejdå! Nästa patient!”.
”…men vänta….ska jag göra något åt att jag har grön starr – någon medicin eller nåt?” säger jag på väg ut. ”Ja, senare…”, säger han. ”Hejdå!”
Jag har ont i bröstet. Det trycker och tjuter och låter i lungorna. Tänk om jag dör nu. Jag ringer 112 och blir körd med ambulans till sjukhuset igen. Läggs återigen på en brits och får ligga i korridoren lite längre den här gången, ca 9 timmar, innan det kommer en liten läkare. Han är AT-läkare och det ser ut som om han just gått ut gymnasiet. Trycket i bröstet har lättat under natten och jag mår bättre så jag säger det. Han lyssnar på mina lungor och hör hur det rasslar. Det rasslar och låter så högt så att ljudet stör mej när jag ska försöka sova (säger jag). Han skulle kunna lyssna på mina lungor utan stetoskop faktiskt. Jag får slemlösande medicin och åka hem. ”Det är nog blodproppen som ställt till det i lungan”, säger han.
Jag blir jättesjuk! Ont i kroppen, hög feber, hosta. Jag hostar så att jag inte kan andas, blir rädd, ringer 112. Ambulans kommer och hämtar mig. Jag åker in till sjukhuset och där läggs jag på en bår/säng och ställs i väntan på läkare i en korridor. En sjuksköterska kommer och sticker mig i armen och sen inleds väntan. Det tar ungefär 8 timmar. En kvinna ligger och klagar heeeela tiden ”AJ-AJ-AJ! OJ OJ OJ! ÅÅÅÅ!” – i 8 timmar.
Jag har hög feber, ligger och skakar av frossa, somnar av och till och till slut kommer en läkare. Inför faan och hans moster ska jag nu undersökas i korridoren och alla som vill får höra och se. Ingen sekretess på akuten, kan jag säga. Han säger att han tagit XX-prov som är förhöjt (eller nåt) och eftersom det är förhöjt ska jag på röntgen (MRI) av lungorna. Jag rullas iväg och får vänta i en annan korridor….
…jag rullas in i röntgenrummet och röntgas. Sen rullas jag ut och får vänta utanför igen. Men rullas vidare tillbaka till korridoren där jag var från början där jag får vänta igen.
Läkaren kommer tillbaka efter någon/ett par timmar igen och säger att jag har l u n g e m b o l i. Jag tänker…”va?!? ” Lungemboli?? Är inte det propp i lungan?? Läkaren säger att han skriver ut blodförtunnande medicin och sen får jag åka hem.
Eeeeh, va?!? Jag ska åka hem med propp i lungan! Dör jag inte nu? Assååå, va?!
Nä, jag dör nog inte eftersom jag blir hemskickad, men hur ska jag bete mig nu? Ingen information.
Ät inte processad mat utan bara superjättebra ren mat från rena djur och rena fält….
…men ät inga djur…bli/var vegitarian…men ät inte mat som är besprutad eller mat som har forslats från andra länder och ät djur, för om du inte äter djur så kommer djuren att försvinna från planeten och djur behövs ju…
…för om vi inte äter grisar, vad ska de få fylla för funktion? Korna får vara kvar, för de ger mjölk och smör och grädde och ost och…. Men grisarna?
Fiskarna i haven dör ut och är giftiga, så de kan man inte äta heller. Låt dem vara! Och OM man äter någon lax eller någon torsk måste den komma från ”rätt hav”. Vilket hav var det nu igen? Bottenhavet eller finska viken eller Östersjön?? Funderar vidare…
Du bör ha en liten täppa där du odlar sallad så att du kan försörja dig delvis själv. OCH ha full mundering i källaren OM det blir krig.
Och rör på dej, mycket! Helst varje dag så att du mår bra och är snygg! Men du behöver röra dig tidigt på morgonen, innan jobbet, eller sent på kvällen efter hämtningen på förskolan? Nej! Då ska du ju laga god och näringsriktig, ickeprocessad mat – inga halvfabrikat (FUUUSK!) – tillsammans med barnen som absolut inte är trötta efter förskolan, och OM de är det ska du förstååå det och bara vara lite mer empatisk och inkännande. Sedan ska ni äta tillsammans och prata om dagen som varit tillsammans i harmoni och efteråt hjälps alla åt med att duka av och diska och göra i ordning i köket, glatt sjungande ”We are family!”.
Om ni har barn i skolåldern är det därefter läxläsning. Denna hjälps ni åt med båda föräldrarna, och är du singelförälder, ska du hjälpa 1-3 barn med läxorna i lugn och ro och du kommer glatt hinna med alla och peppa på rätt sätt. Kanske du gjort en liten skål med gurkstavar och morotsstavar som intas under läxläsningen. Alla läxor skickas sedan iväg via mail via Schoolsoft, eller möjligen är det något papper som stoppas ner i ryggsäcken, som dessutom packas med morgondagens gympakläder eller vad det nu är som varje barn ska ha med sig nästa dag.
Du lägger också fram kläderna som barnet ska ha på sig nästa dag, i gott samarbete med barnet själv.
Var med dina barn mycket i nuet. Låt dem få hela dig och låt dem uppleva livet! Res! Långt! Men akta klimatet med utsläppen (från flygplanen) så res, men flyg inte. Men res! Långt! Och lägg ut bilder på vilka fantastiska resor du gör med din man/fru och barnen och hur fint och bra ni har det och hur vältränade och vackra ni är och vilken fantastisk och bra mat ni äter! Och alla är glada och lyckliga och ni fångar dagen så in i helvete! Hela tiden. Och mindfullnessar hela tiden.
Själen måste må bra, men det gör den ju nu när ni tränar lagom mycket, mindfullnessar däremellan och hinner med barnen i NU:et och är med dem och på rätt sätt och alla är vackra och lyckliga hela tiden.
Dessutom hinner ni med er fantastiska relation där ni har hälsosam och härlig sex nästan dagligen trots att ni samsover med barnen eftersom de mår bäst av det. Ni har ju hälsosam sex i köket, förstås, eller på soffan när barnen lagt sig, om de inte vaknar precis då, men det gör inget eftersom ni då skuttar iväg och lägger er bredvid barnet som vaknat och får barnet att somna om eftersom hen nu är trygg när du ligger bredvid.
På dagarna arbetar du och hör då och då ”Pling!” i telefonen då och då. Det är schoolsoft som meddelar när ditt barn eventuellt är frånvarande eller har kommit för sent till en lektion. Om du har 3 barn plingar det glatt hela tiden. Kanske du har ett barn som har svårt med tider; ”Pling! Pling! Pling!”. Inte ett dugg stressande. Nädå! Det är bara BRA att du får veta att Ebba kom fem minuter för sent till svenskan och 3 minuter för sent till matten. Då känner du dig DELAKTIG i skolan och kan ta ett fint och hälsosamt samtal med Ebba senare idag. Ebba kommer att bli såååå glad över att du är en så aktiv och närvarande förälder och hon kommer glatt att säga att hon ska göra bättre nästa dag, eftersom hon nästa dag inte ska komma för sent till en enda lektion.
Ni hinner ALLT och lever LYCKLIGA och mår BRA och har vackra kroppar….
…och har du inte det finns det alltid silikon och operationer och fake eye lashes. Och lååånga naglar.
Snygg ska du vara med stor rumpa och stora bröst, men om du tränar och går ner i vikt försvinner brösten…i alla fall på vissa…
Träna lagom, fast varje dag…fast lagom, för om du är förälder behöver du hinna med jobbet och barnen och vara bäst på båda delarna…
…men slappna av och fånga dagen – helst NU:et – lev mindfullnessigt!
Jag har lust att ställa mig på riksdagshusets tak och ropa: ”VAD VAR DET JAG SAAAAA?!?”.
När jag i mitten av 20-talet jobbade som skolkurator på en skolan med tusen elever i årskurserna 0-9, vilket var ett fantastiskt roligt och stimulerande arbete (tills de bytte chef/rektor), beslutade någon där uppe (politikerna) att barn med diagnoser skulle INKLUDERAS i vanliga klasser eftersom det skulle bli ”bättre för dem” att bli INKLUDERADE och få ”känna sig som alla andra” eller vilka flummiga och fina ord som sas.
På den skola där jag då arbetade fanns det många smågrupper med barn/elever med olika diagnoser som av någon anledning inte klarade av stor klass. Jag tänkte på flera av dem och förstod ”det här kommer inte att gå”. De klarar ju bara av att komma till skolan för att det är liten grupp, de får sitta bakom en skärm, de har en-till-en-undervisning etc och de har specialutbildade lärare som KAN dessa barn. Vissa av eleverna fick utbrott då och då, men det visste lärarna så de var beredda och visste vad de skulle göra. Alla dessa barn skulle nu INKLUDERAS. Inte ett ord om besparingar, som det egentligen handlade om. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Oj, vad vi kommer att få många hemmasittare som inte kommer till skolan alls. De klarar ju inte stor klass.” And here we are.
Samma sak med ungdomar som blir kriminella. Där bestämde politikerna för ännu längre sedan att det skulle sparas i skolorna, att förskolegrupperna skulle bli större och det skulle bli färre personal, även skolklasserna skulle bli större med färre lärare. Skolkuratorerna togs bort ett tag också, samt övrig ”onödig personal – det behövs väl bara lärare för att undervisa i skolan?” tänkte politiker A och B och C.
JAG tänkte att ”om 10-15 år har vi ett gäng unga kriminella”, för de som förut fick stöttning och hjälp på ”dagis”/i förskolan eftersom det var mindre grupper och personalen hade tid och möjlighet att se och stötta de små utsatta barnen, kommer inte att få det stödet och den hjälpen tidigt, utan de kommer att istället slås ut i skolan där det inte heller finns stödpersoner plus att det är stora klasser, så de kommer att söka sig till andra grupper, alternativt bli uppsökta av äldre kriminella som behöver få tjänster gjorda, och voila: Man skapar kriminella ungdomar. EXAKT detta hände.
Bra jobbat politiker: Jag vet. Ni sitter bara i 4 år och ni har NOLL förmåga att tänka längre. Fattar! Men ändå. Ni kunde ha frågat mig. JAG har kunskapen och jag VET vad som händer med barn som inte får trygghet och stabilitet som små…
Politikerna passade också på att sälja ut så många hyreshus som möjligt och bostadsrätter bildades istället. Så alla som inte kunde köpa sin lägenhet av olika orsaker fick hyra sin bostad, eller flytta till de få hyreshus som blev kvar. Sedan kom en massa flyktingar som absolut inte har råd att köpa en bostad och de fick flytta till hyreshusen som inte köptes upp. Voila : Segregation fixad!
Nu har ni skapat:
Hemmasittare
Kriminella ungdomar
Segregation
Vad vill nu nu då? Tydligen vill ni att vi (som jobbar med barn/ungdomar) ska stoppa/behandla de kriminella ungdomarna. Helst innan de blir kriminella, men om vi då sitter här med lilla Kalle 10 år, som absolut inte kan gå i vanlig skola, eftersom han har varit med och skit och elände och/eller har diagnoser och/eller har alkoholiserade/psykiskt sjuka föräldrar och vi VET att om ca 5 år är han en kriminell ungdom, eftersom han hamnade utanför redan i mellanstadiet pga hans begränsningar/utsatthet. Och vi vet att en liten grupp i skolan skulle hjälpa honom, och kanske också en resursperson, och lärare som hinner och orkar SE honom och förstår honom.
Men i skolan ska det sparas, så istället föreslår politikerna att vi ska jobba med SAMARBETEN mellan polisen och Socialtjänsten och ”förebyggande grupper” och hej och hå! Jag lovar: Ta tillbaka mindre grupper i skolan, mer personal i skolan, mindre skolklasser, mindre grupper i förskolan och mer personal där – det kommer att lösa många problem. Man löser inte problemen när de redan uppstått, även om det också behövs.
Men det är lite löjligt att politiker förvånat frågar sig : ”Varför har så många unga blivit kriminella?” Vi VET ju varför!
Se ovan.
Besparingar (gällande barn) nu ger utgifter i framtiden. Visste ni inte det? Och visste ni inte att barn behöver stöd och hjälp? Om barn inte får det de behöver av sina föräldrar, så kan förskola och skola hjälpa för att inte barnet ska gå under. Barnet får andra vuxna (än sina föräldrar) att ty sig till och tro på och se som förebilder. Men om klasserna är för stora hinner inte lärarna SE var och en och hinner och orkar inte förstå när Kalle spårar ur och skriker och sparkar. Förresten klarar Kalle inte ens att gå dit.
Har ni sett vilket kaos det är på vissa skolor idag?? Det är för att det är för stora klasser, lärarna är fullkomligt uttröttade och det finns inte ens människor som VILL bli lärare längre, eftersom ni, politiker, körde skolan (och därmed barnens framtid) i botten.
”Låt oss spara på barnen”, sa politikerna – ”…de har ju ändå inte rösträtt” – .”…och det tar ju ändå så lång tid innan de blir vuxna och kan protestera.”
erviluca #mammatillfyrakillar 