(Hon e också en mamma…)
Jag kan inte bestämma mej för om jag är en ”hejsanhoppsanmamma” eller en ”Dålig mamma”. Eller båda två ihop.
Jag glömmer att barnen ska lämna pengar till Presenterna till fröknarna, glömmer påminna dom om läxor, struntar i om dom bäddar sängarna eller städar rummet eller torkar upp smulor efter sej i köket. När dom slänger smutsiga strumpor på golvet, slänger jag mina bredvid… Och dom rena lägger jag i en stor hög, för jag orkar inte sätta ihop dom två och två, utan det får barnen göra själva när dom tar rena strumpor på mornarna. När dom säger att det är ”jobbigt” att ”leta strumpor” säger jag ”det tycker jag med” och så är den diskussionen över.
På Utvecklingssamtalet i skolan bestämdes att 13-åringen ska ta hem läxor VARJE DAG och att vi vuxna ska påminna honom VARJE DAG. Jag har inte påminnt honom en enda gång sedan dess.
I måndags kom han ihåg det själv och tog fram läxan och skulle göra den. Jag hade precis satt mej i soffan, vilket är ovanligt när jag har barnen, för jag tycker jag flänger runt jämt då….och pustade ut. ”Mamma, jag fattar inte!” sa 13-åringen. ”Kom och sätt dej här bredvid mej i soffan”, sa jag och så hjälpte jag honom framför TV:n medan vi båda hade halva vår koncentration på TV:n och där var det ett superlöjligt program (!). Suck! = dålig mamma.
Jag borde ha stängt av TV:n satt mej med honom vid köksbordet och varit en pedagogisk och intresserad mamma.
Igår glömde han ta hem läxa. (Jippi, tänkte jag…..inte – jag lovar!….inte! Hatar läxor…Dom borde förbjudas – i lag!) så då kunde jag inte svika honom vad gäller det.
Idag satt han framför datorn hela kvällen. Jag är sjuk och har ont i huvet så det spränger om det, och hostar och är snorig. Sally måste troligen flytta, så att det kom ett par tjejer och skulle titta på henne och det tog sin tid och sin ”kraft”….
När klockan var 22.30 dök 13-åringen upp i vardagsrummet och DÅ kom jag på det: -”Har du tagit hem läxa idag?” ”Ja….I matte!” ”Shit, jag glömde påminna dej! Då får du göra den nu!” ”NU?!?!” ”Ja, iallafall, typ 3 tal eller nåt…”…
Vi satte oss vid köksbordet. 13-åringen föll över boken med hela huvudet…Jag började läsa talet….och försöka lista ut svaret, eller iallafall hur man räknar ut det…Suck! Jag är skitdålig i matte! Jag fick ingen respons från sonen som låg på boken….iallafall på den halva jag inte läste i…”Men om du tar 4 där och 5 där och lägger ihop med 7 och 8 så blir det väl….?” Inget svar…”Hörrö! Räkna du! Jag säger siffrorna och du räknar: bla bla bla….” osv. Inget svar. Da capo på hela skiten och sen blev jag sur och arg. ”Äh, du hjälper ju inte till så då skiter vi i det!” och så gick jag iväg till 9-åringen som ropade från sängen.
När jag kom tillbaka var 13-åringen inte kvar och det var blött i matteboken. Blött? Varifrån kom det? Hade han druckit vatten? ”Grät han?” frågade jag 14-åringen som satt där. ”Ja”.
Shit! Direkt vaknade mitt Dåliga Samvete! Suck!
Sen hade vi ett snack på sängkanten och jag försökte förstå honom och han försökte (inte) förstå mej…Eller nåt. Puss och kram och godnatt!
Usch, ibland tror jag det är lite skadligt att älska sina barn för mycket liksom….
Men jag är iallafall INTE som Mammor SKA vara! För jag glömmer påminna, glömmer läxorna, glömmer ge pengar till skolsaker, glömmer ibland matsäckar (men väldigt sällan ändå!), tjaffsar inte om tappade saker och smågrejer, men får lite småutbrott här och där när jag tycker att det ”rinner över” liksom…
….och varje dag tänker jag att jag borde göra ett SCHEMA för vad dom ska hjälpa till med hemma och vilka REGLER som gäller….Så!
*rynkade ögonbryn och höjt pekfinger*
Pust! Snart är dom stora och då får dom väl tala om att det blev helt tokigt med dom eftersom jag gjorde si och så, och inte ditt och datt….Trodde jag skulle bli Den Perfekta Mamman, men ack vad jag bedrog mej!
Skrattar bäst som skrattar sist!
