Kategoriarkiv: Uncategorized

Sally skulle visas upp idag.

Jag har så motstridiga känslor i mej vad gäller detta med Sally (att hon måste säljas) att jag undrar om jag beter mej som en idiot för att ingen ska vilja ha henne….?

Det ÖSREGNADE! Vräkte ner.

”Dom” var på väg…åkte lite fel och så… Vi hade sagt att vi skulle träffas ute och gå en promenad med våra hundar först…Men ”SEN” då? Jag hade inte tänkt till ”SEN”.

Dom kom. Hundarna hälsade. Det gick jättebra. Regnet vräkte ner. Han frös. Vi började promenera. Jag bryr mej inte så mycket om regn – hundarna ska ju ut i alla väder! Jag hade regnjacka.  Det hade inte han…Hon pratade och berättade och frågade och skrattade och kommenterade. Han gick bakom, och frös. Hundarna skuttade, lekte lite, jagade varandra lite…trivdes.

Så gick vi en vända och så tillbaka till deras bil. Så stod vi där, i ösregnet.

Han frös. Försökte hälsa på Sally. Hon skuttade undan och skällde, som om hon sa: ”Låt mej vara!!”.      ”Skäller hon mycket?” frågade han. ”Näe…inte så…” sa jag. Jag märkte att han var lite irriterad. Det var kallt och regnade.

Han frös. Hunden frös.

Hon sa att vi kunde höras i morgon. Att dom skulle tänka på om dom vill ha Sally.

Jag tänkte att jag var en idiot som inte bjöd hem dom, som inte lät dom komma in och dricka kaffe, som var så oartig, som lät dom stå ute i regnet och frysa….

Jag nästan hörde deras samtal när dom åkte iväg: ”Vilken jävla idiot! Hur faan kan man låta oss åka ut ända dit och sen gå en promenad i ösregn och inte bjuda in oss!!? E hon helt dum i huvet??! ALDRIG att jag vill ha den hunden! Den var ju helt shitzad!” säger han. Hon: ”Näe, jag tycker den var rätt söt…men fyfaan vad kallt det var och varför skulle vi vara ute hela tiden, när det ösregnade. Fy va taskigt! Hon är ju inte klok!”

Suck!

Jag blir TOOOOKIG på människor som säger en sak vid ett tillfälle och helt tvärtom vid ett annat, beroende på vilka människor som ska strykas medhårs (eller mothårs…inte!).

Jag blir GAAAALEN när jag ska sitta i grupp och vara ”låtsas-ärlig”! För eftersom Ingen Annan är ärlig så har jag bestämt mig för att vara TYST, för förut, när jag sa var jag Egentligen tyckte och tänkte, så blev jag så Illa Utsatt och kände mig så ”hudlös”…så jag lärde mej med tiden att ”bita ihop” och leeeee och vara lika ”låtsas-nöjd”(eller ”låtsas-missnöjd”) som ”alla andra”.

För jobbar man i en grupp där folk har tjockare skal än Tjernobylväggarna, och där åsikterna är så intrasslade i varandra så att man inte vet vem som tycker vad till slut och var knutarna finns och vem som har knutit dom, och där Sanningen inte finns, för det finns bara en massa trassliga åsikter, som jag inte förstår, för allt hör ihop är ett invecklat mönster…och ibland tror jag att jag vet vem som är Huvud-spindeln, men ibland vet jag inte alls….så då är det bara att ”hålla igen”…och leeeee, eller se ut som om man inte är där….och kanske kanske ”nicka igenkännande” till ”huvudspindeln”….eller säga ”det tycker jag med” när man förstår en prillimeter av samtalets komplexa struktur…

…och efteråt går jag ut i skogen och skriker: ”GAAAAAAAAAAAAAAA!!!” för jag har en MASSA ord i mej som ville bli sagda och känslor av frustration som inte fick komma ut. Jag har STARKA känslor och jag älskar RAKHET och Ärlighet (vilket givetvis ALLA säger att de gör – även de trassliga och ”oraka”). De som tycker att de ÄR raka, men inte ens kan rita ett rakt streck! Typ!

Och om jag säger: ”Men jag vågar inte säga hur jag Känner och tycker längre, för när jag gjorde det i början blev jag så ensam och utsatt och kände mej halshuggen vid fotknölarna”…Då säger ”dom” ”Näe E! Nu Överdriver du!” eller ”Nu har du FEL!!!” eller ”Nu blir jag faktiskt ARG!” för det är dom uttryck som brukar användas….och så vänds ”alla psykiska Vapen” emot mej och alla siktar och SKJUTER…och jag känner mej ensammast i världen och går och kollar på Platsbanken ifall det finns något nytt bra jobb till mej….Men den här gången lyckades jag ”hålla igen” och ”inte säga något”….Puh!

GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

När jag sätter mej vid datorn ”bara för att kolla lite/blogga lite” osv…så FÖRSVINNER TIDEN – SWOOOOSCH!

Jag sätter mej kl 15 (tex) och tänker mej sitta ”ca 20 min max”…och när jag tittar på klockan ”efter 20 minuter” – som jag tror – har det gått 3 timmar!!!

VEM TOG TIDEN? Finns det en tidstjuv där ute i cyber rymden? Jag har liksom inte tid ÖVER som jag bara kan ”ge bort”!

Typ!

Jag klättrar över alla mattor som ska skakas (”i morgon”, typ), och som ligger utanför ytterdörren, för att komma fram till ytterdörren, öppnar den och kliver mellan och över alla skor som ligger huller-om-buller i hallen, simmar igenom högarna av jackor och tjocktröjor som ligger slängda på golvet i fortsättningen av hallen, och kommer in i vardagsrummet.

 Där måste jag kravla mej fram mellan brevhögarna, de urdruckna kopp-staplarna och de urdruckna glasen, och assietterna med smulor på, och åla mej fram mellan dammråttorna. Därefter är jag nästan inne i köket.

Med ett skutt över tidningshögen är jag inne i köket. Där får jag hoppa över alla smulhögar på golvet, gå slalom mellan de torra ostkanterna som krullat ihop sej lite här och där och ta mej fram till diskbänken. Väl framme letar jag fram några tallrikar underst i högarna av disk, och råkar tappa tre bestick med gammal kletig ketchup på, på golvet och därefter lyckas jag också leta fram ett par glas som jag tänker att jag ska diska ur så vi har något att äta på till middagen.

MEN! Det går inte att diska! Diskhon är full till bredden med en stor gryta med vatten, för att den ska diskas ”SEN”, och ovanpå den står en tom äggkartong som ska bli mjuk för att sedan stoppas i soptunnan (den är nu mjuk och börjar fördela sej i småbitar). I geggan  hittar jag också osthyveln som jag letade efter i morse…

Äsch! Om jag skulle ta att P L O C K A   U R  D I S K M A S K I N E N! Dalaaaaaa! Och så en trumvirvel på det: ”Trrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr!”

KLART!

 Ner med all skitdisk i diskmaskinen och torka av bänken mm.

DALAAAAAAAAAAAAAAAA!******* Köket glittrar! **********

”Men mamma!? VAD HAR DU GJORT här inne! Möblerat om???!” säger förvånad son.

Ur diskbänken växer geggiga tallrikar och urdruckna glas, karotter och bestick och allehanda små matrester…De växer och växer och blir torn av disk, staplade alldeles tokigt, så att dom kan ramla närsomhelst…men då slutar högarna växa och sprids ut istället…på längden…över bänken bredvid…mot spisen… Typ.

I diskmaskinen är det fullt av ren disk. INGEN plockar ur den. Och den är inte automatiskt utplockande (kanske jag borde uppfinna en sån, för finns det något TRÅKIGARE än att plocka ur en diskmaskin??).

Jag får ett ryck och plockar ur diskmaskinen, ställer in smutsig disk och sätter på diskmaskinen för att nästa laddning ska diskas…

Jag går ut ur köket och bloggar lite…Går tillbaka till köket och DALANG!!! Högarna har börjat växa igen….

Ett fullkomligt mysterium det där med diskhögar…Typ.

På lördagen städade jag hela dagen, trots att solen strålade, men det äääär ju så farligt att bli solbränd ”nuförtiden”…tröstar jag mej med…

Sen åkte jag hem till äldsta sonen + flickvän i Gröndal. Alltså liksom va: Min äldsta son är ett Under var Klokhet, Vänlighet, Värme, Omtanke, Generositet osv och det är JAG som ”gjort honom”. Helt otroligt! Hans flickvän är också en helt underbar tjej – så klok, så mysig, så intressant och rolig att prata med…God mat fick jag och vi satt och pratade i flera timmar! Vilken kick! Vilken höjdare! Mer sånt!

På söndagen åkte jag med hundarna till min mamma i Sala. Tänkte att det var på tiden och att ”lilla mamma” behöver bli uppskattad och ”omhuldad” ibland också, trots att jag irriterar mej på mycket som hon gör och säger….

….och hon lyckades ganska omgående få mej irriterad, men jag lät kommentarerna ”rinna av mej som vatten på en gås”, fast dom fastnade liksom lite grann ändå, på vägen ner…men jag lyckades att inte ”ge igen” eller irriterat ifrågasätta utan jag ”höll masken”.

Vi åt tillsammans och maten var jättegod! Men hon lyckades säga att hennes väninna Stinas hund ”inte skäller alls” och är ”jättelydig.” Detta eeeeviga jämförande, där jag alltid hamnar underst som Den Sämre. När jag frågar hur det är med Saras dotter nuförtiden så måste hon svara: ”Ja, hon är en utav dom bästa i klassen och så går hon ju i en PRIIIIIIVATSKOLA” och så får hon det att låta som om det är så fiiiiiiint så man msåte ta fram Champangen och skååååla i viiiiiiitt viiiiiin direkt, ba!

Dte är inte kul att ”visa upp sej” för självförtroendet sjunker till minus minus. ”Har du gått upp i vikt igen?” ”Näe…”…”INTE?!?! Det trodde jag…Men det är väl den där stora skjortan som gör så att det ser så ut…Men vet du att Petra, som ju är jämngammal med dej, Hon är så tjusig nuförtiden, för hon har börjat på Gym vet du och HON hinner med alla sina barn, som är såååå väluppfostrade, OCH att arbeta heltid som läkare också”.

Och jag skriker: ”Och säkert har hon fyra hundar också som hon tränar och som är superlydiga och hög lön har hon och lantställe i Varberg, och hon har nu precis träffat en ny man, eftersom hon skilde sig förra sommaren, och han har också några barn, och hon hinner med att både ta hand om sin fiiiiina villa, sina hundar, sina barn, gymma, träffa ny man och dricka viiiiitt viiiiiin OCH vara smal och ha nystrukna kläder varje dag i tidernas evighet. Amen!”

Skit ba!

Det är bara jag som ligger i sörjan och geggar runt, tjock som en bulle och har skälliga ouppfostrade hundar och ungar!

Bläääääääääääää!

Jag ska aldrig bli en SÅN mamma/farmor/svärmor, som jämför och kritiserar bakifrån så att man krymper till en liten…plätt…utan sylt och allt….

Jag hade roligt i Östersund, utvecklades, träffade nya människor/kompisar, festade, lärde mej saker – både om mej själv och Livet över huvud taget. Kvar där hemma var M, i vårt ”gamla liv” i vår gemensamma lägenhet, kämpandes med busskörning och pluggande. Vi tjaffsade om pengar i telefonen, hur min röst lät, vad jag hade gjort osv. Han krävde att jag skulle åka hem åtminstone en gång i månaden, vilket jag gjorde, men dom helgerna blev så ”fel”, för då skulle vi på två sekunder hitta tillbaka till OSS och Kärleken, men det tog aldrig 2 sekunder för mej…Jag behövde ”landa”, behövde TID, och den tiden fanns inte. När jag inte var ”på” direkt tolkade han det som att jag var kär i någon annan, att jag varit otrogen. Jag försökte förklara, men förstod det inte riktigt själv – förstod inte mina egna tankar och min egen kropp.

I Östersund fanns Det Nya, energin, ”uppåt-tjacket” (nej, inga droger, utan mer ett sätt att uttrycka känslan), goa kompisar, nya kunskaper, mitt LIV.

Hemma i Stockholm fanns M, ifrågasättandet, negativa kritiska frågor, ”nedåt-tjacket” och irritation, frustration och oro.

Sommaren kom och M och jag hittade tillbaka till varandra igen…Vi skaffade en valp tillsammans som blev som ett ”kitt” oss emellan. Jag skulle ha valpen i Östersund sen…

Det var den andra terminen, i december, som allt sattes på sin spets.

Höst-terminen hade varit lika jobbig psykiskt, som våren. Att åka hem och träffa M var en plåga, för jag hann aldrig ”landa” och blev ständigt ifrågasatt. Jag bad M komma till Östersund för att han skulle få se hur jag levde, och vara med, bli presenterad för mina vänner, får ansikten på dom jag berättade om i telefonen…Han kom upp och bodde med mej en helg. Han ”struttade omkring” och var Mr Cool tillsammans med dom andra ”coola grabbarna” i studenthuset. Han söp sej full och ”spelade Allan”. Jag skämdes. När jag visade honom runt i centrala Östersund, kritiserade han än det ena och än det andra. När jag hejjade på människor, tyckte han att jag hejjade ”för trevligt, log för mycket, skrattade tillgjort” osv osv. Han tyckte att den ena kompisen jag hade var ”mesig” och den andra var ”löjlig” och den tredje ”korkad”. Han undrade vad jag sagt om honom ”till dom andra”. Jag hade inte sagt så mycket, så jag kunde inte riktigt svara… Jag tyckte att han ”smutsade ner” Mitt Liv,  Mitt Fina Östersund, mina trevliga klasskompisar….

Så hände det! B hade blivit kär i mej, och ”ville mer”…Jag hade sagt att jag var gift och inte intresserad av ”mer”. Vi hade kul ihop, B och jag. Hans bästa kompis och ”själsfrände” A, var också ofta med oss när vi busade, festade, snackade och levde rövare. A var en underbar typ och jag började motvilligt inse att jag blivit lite förälskad i Honom!

En f m i december, när hela studiegruppen satt i mitt studentrum och väntade på A, ringde telefonen. Det var en klasskompis som sa: ”Har du hört att A är död?”. Det tog en lång stund innan jag förstod vad han sa. ”A! Död!? Det går ju inte! Han ska ju gå ut och festa med oss ikväll!”. Han och en annan kille i klassen hade dött i en bilolycka  kvällen innan. Dom hade frontalkrockat med en lastbil.

Allt blev kaos. B var förkrossad! Hans ”själsfrände” var död. Jag berättade för allt M, som tyckte att jag överdrev och krävde att jag skulle komma hem till helgen, som planerat. Jag sa att jag ville vara kvar och sörja med de andra. Vi bråkade: ”Om du inte kommer hem i helgen så är det slut, för då vet jag vilket val du gör!” sa han. Det var kaos i mej, det var kaos omkring mej. Livet var för jäkligt!

Jag minns inte alla turer hit och dit. Jag minns bara att  min syster i Stockholm blev inblandad och ringde och sa att jag måste komma hem, för ”M:s skull”. Jag vägrade. Det slutade med att M kom upp till mej, vilket också blev konstigt, eftersom jag ville sörja med dom som kände A…

Den helgen blev jag gravid. Igen. M ”testade mej” (berättade han låååångt senare). Han ville kolla om jag fortfarande älskade honom och om jag skulle kunna göra abort för hans skull igen. Det kunde jag inte. Denna gång visste jag att jag skulle behålla barnet.

9 månader senare föddes Ljuset i mitt liv – min första son. Ytterligare 4 månader senare, var jag ensamstående mamma…..

Jag var 21 år och han var 23 år och vi var nygifta och lyckliga i vår lilla tvåa på Norrbackgatan. Jag målade lägenheten gul, och vi möblerade med ”hittegods” mm och det blev riktigt mysigt.

Han pluggade och körde buss. Jag jobbade som läkarsekreterare halvtid och dansade  halvtid. Jag tänkte bli dansare… och var läkarsekreterare för att försörja mej ”under tiden”.

Jag var på ”audition” på Danshögskolan, men kom inte in, så då bestämde jag mej för att bli ”något annat”. Jag sökte ca 14 olika utbildningar, först och främst i Stockholm, men också ute i landet.

När jag precis fick besked om att jag kommit in på Socialhögskolan i Östersund, visade det sig att jag var gravid! När jag satt med beskedet i handen tog hjärtat små extra ”lycko-slag”. Jag hade längtat efter barn sedan jag själv var barn, och det kändes lite ”Äntligen!”.

M köpte hem en flaska vin (och redan då visste jag vad han tyckte och ville…Man dricker ju inte alkohol om man är gravid och ska behålla barnet!) och vi skulle ”prata igenom graviditeten”. Han malde på om att det var ”fel tid”, att vi inte kunde försörja barnet, att vi var för unga, att jag precis kommit in på en utbildning (”men jag kan strunta i den”, sa jag) etc. Till slut sa han att om jag ändå valde att behålla bebisen så skulle jag förlora honom, för han ville absolut inte ha barn.

Det blev en abort. Jag krävde att få bli sövd. Jag ville inte ”vara med”. Efteråt var jag ledsen. Länge. Jag mådde dåligt. Kände skuld, längtade, bad ”Bebis” om ursäkt, bad Gud om ursäkt…och kände att M skulle aldrig kunna förstå – känslan! En klyfta skapades mellan oss (iallafall från min sida sett). Han försökte förstå, iallafall första veckan. Sen tyckte han att det räckte.

Jag for upp till Östersund. Egentligen ville jag inte det heller, för jag ville bo med M, men M tyckte att om jag nu kommit in på en utbildning så skulle jag väl gå den. Det var ju en CHANS! Med blandade känslor for jag dit. Jag hade ingenstans att bo, men det fixade sej snabbt när jag pratade med någon på något bostadskontor för studenter. Jag skulle bo i något slags ”studenthus” i ett rum där. Det kändes läskigt och spännande – allt på en gång! Jag längtade efter M.

Snabbt lärde jag känna nya människor, kom in i pluggandet, fick nya vänner, började gå på ”nationen”, gick på fester, diskuterade Viktiga Saker på lektionerna, startade en dansgrupp för studenter, trivdes och mådde bra.

 M tyckte att jag lät ”konstig” i telefonen. Jag tyckte jag lät som vanligt…Men hur jag än lät och vad jag än sa, var han inte riktigt nöjd med det. Samtalen blev ”konstiga”….Att höra hans röst i örat och vara mitt i MITT nya liv, kändes underligt och han omtolkade det jag sa, och kommenterade hur jag sa det, så att jag fick väga varje ord på guldvåg till slut, och varje mening skulle sägas med ”rätt melodi” (kändes det som). Han började visa tendenser till svartsjuka: ”Du låter så glad när du pratar om B”, sa han. ”Ja, han är skitrolig!” sa jag. ”Är du kär i B?” ”????Jag är gift med dej och älskar ju dej!”… Så höll vi på. Jag började dra mej för att ringa hem…Det kändes inte kul…Han fattade ju inget! 

Pingstafton…En massa nervösa blivande fruar och män biter på naglarna, alternativt har en härligt sugande känsla i magen…inför Giftermålet idag! Eller kanske det finns dom som känner ”Hur ska jag dra mej ur det här?” eller ”Vad sysslar jag med?”….

……………………………………………………………………………………………………….

Jag var 18, 19, 20, 21 år och förhäxat kär i M! Besatt! Tok-kär! Galet kär! Jag kunde inte tänka på annat, se annat, ville inte vara med Någon Annan! Och denna känsla av KÄRLEK (besatthet) hade jag i mej från första gången jag träffade honom när jag var 18 år, tills jag var 24 år, och förtvivlad av frustration och ilska….

Jag var livrädd för att han skulle försvinna ur mitt liv…vilket han också gjorde då och då…”Försvann iväg” och var borta i flera dagar…eller någon vecka…och så kunde det dimpa ner ett vykort från Paris, med bara hans initialer på baksidan…Ingen förklaring, ingen direkt hälsning, bara ”MM”.

Det var väl osäkerheten som gjorde mej besatt, rädslan att förlora som gjorde att jag ville hålla kvar/hålla fast.

När han ”andades” att vi kanske kanske kunde flytta ihop, kunde han ha slängt upp ett tält på trottoaren och jag hade flyttat in med honom – direkt! Men han ville titta på lägenheter, och i varje lägenhet sa jag ”JA!” för jag ville flytta ihop! Men i hans ögon dög inte dom lägenheter vi tittade på…så det blev inget…

Tills en natt, på en bar då han friade! Lyckan var TOTAL och jag ville springa till prästen direkt (innan han ångrar sej…)! Jag var skiträdd när jag vaknade dagen därpå att han glömt sitt frieri och vågade inte andas om det, ifall han skulle säga: ”Äsch, trodde du på det?! Ha ha ha! Det var bara fyllesnack!”. Men det var inte fyllesnack.  Han ville!

Fan, att man måste fixa ”hindersprövningsintyg” och skit innan… Men det gick i en handvändning dagen därpå…och två dagar senare gifte vi oss!

Vi knallade helt enkelt iväg till kyrkan och letade reda på prästen och sa att vi ville gifta oss, ”typ nu”. Han frågade om våra föräldrar osv kanske ville vara med…”Nope! Vi vill gifta oss själva NU!” Han skulle fixa med lite papper, så vi skulle återkomma om 1 timme, vilket vi gjorde. Vi gick och åt pizza och sen gick vi tillbaka.

I jeans, t-shirt och träskor gifte vi oss den 12 augusti 1980 (med provisoriska ringar, för dom han ju inte bli färdiga). Kyrkvaktmästaren och organisten var vittnen och jag var så lycklig att jag ville rama in vigselbeviset och sätta upp på väggen, men M tyckte det skulle vara ”töntigt” så jag avstod.

Jag skrev sen ett brev till min mamma och pappa som började: ”Kära Mamma och Pappa! Jag har gift mig!”…..

Det kanske inte är ett brev man vill ha hem som förälder precis…Men men…Så långt tänkte jag inte då. Jag var bara så KÄR, Förälskad, Lycklig och Besatt!

Någon månad sedan flyttade vi in i vår första gemensamma lägenhet – en bostadsrätt som vi köpte för 120 000 kr på Norrbackagatan i Stockholm.

Nu var han ”Min” och jag behövde inte oroa mej för att han skulle försvinna längre…för han slutade med det…Men vi var unga och vi var ofärdiga på alla sätt och vis…

Vad härligt det måste vara att vara en sån som:

 – inte tänker

 – alltid utgår från sej själv

 – är utan skuld

 – ”alltid har rätt”

 – inte funderar över om han sa rätt eller fel för han har alltid Rätt

 – bara pratar rätt ut utan att tänka

– bara är

– inte ångrar sej

– ”alltid talar Sanning”

 – alltid vet hur allt gick till

 – alltid vet hur det borde ha gått till