Idag var vi och badade vid en sjö som var lååååååååååååååååååååååååååååååååååååååång-grund och stenig. Dit åker vi nog inte igen, för det gjorde ONT i fötterna. Men vattnet var härligt!
Man gick och gick och gick, och ont gjorde det (!), och ramlade lite och skrek: ”AJ!” stup i kvarten och så gick man lite till och då…nådde vattnet till knäna….Pust!
Nåja.
Flisa ääääääääääääälskar att stå i vattenbrynet och ”hugga” inbillade flugor i vattnet. Hon hugger och hugger, och sväljer då massor av vatten.
Idag var det ju så lååååååååååååååång-grunt så hon kunde gå långt ut och stå och hugga, men hon blev också sugen på att simma lååååångt när hon såg att vi gjorde det, så hon simmade och simmade så att vi nästan blev oroliga att hon skulle ”kola vippen” till slut. Men icke!
Hon simmade och HÖGG i vattnet. Simmade och högg! Sen upptäckte hon att hon kunde stoppa huvudet UNDER vattnet och plocka upp stenar. Och hon som ääääääälskar stenar (knasig hund! Veeeet!) började stoppa under huvudet, ta upp en sten, gå upp på ”stranden”, lägga stenen där och sen gå tillbaka och börja om. Däremellan simmade hon och högg i vattnet.
När hon väl kom upp (efter ca 1,5 tim), helt utpumpad, skakande av köld, var hennes mage som en jätteballong – fylld med vatten! Hon kissade massor, men det var jättemycket kvar, såg jag (och hörde hur det skvalpade). Jag blev lite orolig över att hon skulle ”drunkna inuti”, som jag hört att människor gjort.
I bilen hem satt hon och skakade och såg inte ut som sej själv riktigt….När hon rullade ur bilen (magen var så RUND) så gick hon och la sej på en gräsmatta och så började hon kräkas: Massor av vatten! Sen kissade hon.
Väl hemma la hon sej och såg så ynklig ut att 15-åringen bäddade ner henne (dyngblöt – fast jag torkat bort det värsta med en handduk) i MIN säng, under täcket. Det gillade hon. Där låg hon och såg så ömklig ut, i ett par timmar. Sen kissade hon en flod i 14-åringens rum (!) innan hon var ”sej själv” igen.
Tokiga hund!
