Kategoriarkiv: Uncategorized

Att ha "landet" /erviluca

 

(Det här är inte Det Huset, utan ett hus taget på google bilder, som var ganska likt…Jag har ingen bild på datorn på ”landet-huset”….)

När jag var barn hade vi ”landet” att åka till. ”Landet” ägdes av farmor och farfar men det var så självklart för oss att åka dit varje sommar, så det kändes som om det var ”vårt land”. Vi lääängtade dit, resten av året.

”Landet” finns nu också som ett stort och varmt minne i hjärtat (eller var det sitter….minnet alltså)…

Jag förstod inte DÅ vad det betydde att ha ”landet” att åka till. Allt var så självklart då, när man hade det. ”Landet” fanns fortfarande när jag var vuxen och hade fått ETT barn. Jag åkte dit med min äldsta son, och han fick snart också känslor för ”landet”, men hann aldrig få lika starka känslor som jag fick….

”Landet” fanns rätt länge efter farmor och farfars död, och ägdes då av alla deras barn, som hade olika minnen och olika tankar kring ”landet”: För ett par var det värdefullt, för någon var det Inget och för ytterligare några (vuxna) barn innebar ”landet bara JOBB”…. Efter flera års diskussioner, såldes ”landet”.

Jag önskar jag hade varit miljonär då, så jag hade kunnat köpa det själv, och sen rusta det också. Jag önskar jag kunde skruva tillbaka tiden så att mina barn också skulle få uppleva Min Barndoms Underbaraste Ställe….

…men risken är att dom bara sett ett ”skruttigt” hus…och inte förstått Storheten, och inte känt Lyckan och inte känt Dofterna som jag förknippade med min barndom, och att jag blivit Besviken på att dom inte Förstod…och SÅG!

Mitt ex såg inte Storheten. När han kom ut till ”landet” sa han:

-”Jaha…Och?!?”

Medan jag kände att jag ville dansa runt i Slow Motion, klädd i en ljusrosa neglige´, till musik ur Sound of Music av lycka när jag kom dit.

Och han bah:

-”Jaha…Och!?!”

Kanske hade jag bara blivit besviken och arg över mina barns oförståelse för Storheten i ”landet”….så det är kanske lika bra att Huset och tomten och Allt Underbart på Lindris får förbli…minnen….

Tung, tyngre tyngst…/erviluca

 

Jag har tänkt på det förut, och nu tänker jag på det igen…

SKILLNADEN på ”att vara två” och att vara Ensam. Den är större än fifty/fifty, större än att två halvor blir en hel, större än att två hela blir Dubbelt så mycket som en.

Det tunga är tio gånger så tungt i ensamheten än när man delar. Det lätta tusen gånger lättare när man delar bördorna, eller det roliga miljoner gånger roligare när man delar…

HAN förstod inte. Mitt ex förstod inte. Han förstod inte ”att dela”. Det var sorgligt, och gjorde livet tungt. Tyngre än tyngst. Att bli Ensam efter att ha varit två som inte delar, blev en lättnad. Men att vara ensam är ändå tungt…när man tänker efter…

…så det lättaste är att INTE tänka efter…

Men det är svårt att låta bli när man plötsligt kan jämföra…att Ta Ansvar själv är tusen gånger tyngre, än att vända sej om och säga: ”Vad tycker du?!” och sen DELA konsekvenserna/ansvaret. Om inte annat har man någon att Skylla På….   😉   

Nu sitter jag här med Hela Ansvaret i knät igen…Helt som Vanligt och Som Det Ska Vara…Men idag känns det tyngre…

Snart ska jag iallafall kavla upp ärmarna och spotta i händerna och göra ”what a woman got to do”…för jag KAN, när jag slutar Tänka och Känna!

JAG KAN!

*tvi tvi*

Krasch-landning, typ /erviluca

 

Först jobbade jag en vecka och hade inga barn hemma, men två hundar…Lite lagom kravfullt sådär…Knappt något alls, men lite grann iallafall….

Sen började semestern, och jag lämnade hundarna hos mamma, och åkte vidare till Kärleken som bjöd på mat, vin, boende och Lugn, i en heeeel vecka. Helt kravlöst…Åååå, vad det är härligt att bli  Omhändertagen….Bara få VARA och bara få NJUTA! Ingen som ropar ”Maaammmaaaaa!!!” och ingen som vill ut och kissa…

Igår kom hundarna tillbaka och Promenaderna började igen. Helt okey. Jag var fortfarande ledig och hos Kärleken och Omhändertagen, lite sådär lagom….

Nu är jag hemma och det blir Världens Krasch-landning i hela mej:

-”Mamma! Mamma! Mamma! Mamma!” hela dan, och mat som ska lagas och räkningar som ska betalas (borde ha betalats typ i förrgår…veeeet) och allt går igång igen….

 

Men tänk om jag inte vill då! Tänk om jag liksom bara struntar i allt…..

Näe, det kan man ju inte! Och jag älskar ju dom ”små” (över 180 cm långa) liven…..

Men guuuuuuuud vad det är skönt att slippa vara ”mamma” ibland!

Tusen tack, Kärleken!

Den andra drömmen/erviluca

 

 

Jag älskar djur! Speciellt hundar, men även katter, grodor, kaniner, marsvin, fåglar etc…

Jag har alltid velat ha djur, vara med djur….och om jag inte haft egna, har jag ”fallit i trance” över andras….och velat ”gulla” och klappa och prata om…

Nåja. Nu är det Drömmen jag ska berätta. Den handlar om hundar och katter. Därav inledningen.

DRÖMMEN

Jag har mina två älskade hundar, som i drömmen är en blandning av dom hundar som stått mej närmast genom åren: Netta (min första egna hund, som jag fick när jag var 12 år), Flisa (min nuvarande hund) och Sally (Flisas dotter, som vi sålde förra året).

Jag har alltså två-tre hundar inledningsvis, men eftersom jag äääälskar hundar så mycket, skaffar jag fler…och fler….och fler….Jag upptäcker också att den allergiska sonen, inte är allergisk längre, vilket innebär att jag också skaffar en katt, och en till….och en till….

Det blir svårare och svårare att hantera alla dessa hundar och katter, men envis som synden (som jag är) fortsätter jag skaffa hundar och försöka få allt att gå ihop. Och är rätt ensam om det.

Grannarna börja klaga. En familj åker förbi vår lägenhet då och då, bara för att höra om det skäller där inifrån, så att dom kan klaga. Jag blir GALEN på den familjen – skriker åt dom och bråkar! Samtidigt känner jag att allt börjar gå mej ur händerna….

När jag är ute och går med alla FJORTON hundar i koppel, tappar jag alltid 3-4 koppel och hundarna rusar iväg åt olika håll och stör omgivningen på olika sätt. Jag märker också att jag inte kommer ihåg vad alla hundar heter längre, så när jag ska ropa på dom, har jag glömt vad dom heter…

Plötsligt befinner jag mej i någon slags lokal där det jobbar ett gäng med att ta hand om hundar. Jag inser att dom faktiskt vill hjälpa mej, så jag slappnar av och låter dom ta hand om hela gänget. Jag säger att jag vill behålla ”åtminstone en”, men är tvungen att ge mej av för att göra något (vet ej vad).

När jag kommer tillbaka är det bara EN hund kvar. Han liknar Flisa, men är en hane och jag minns inte om han heter Pontus eller Beppe (!). SÅ lite känner jag den hunden!

Sen sörjer jag. Jag sörjer att min ÄLSKADE ”Netta-Flisa-Sally” är borta. Att någon tagit hand om henne. Jag känner att jag inte vill klaga över att jag inte fick välja vilken hund jag ville behålla, eftersom jag borde ”skylla mej själv” och ”så går det när man tar sej vatten över huvudet”. Men fyyyy vad jag sörjer min själsfrände! Och jag undrar hur HON har det och om hon saknar mej.

Men jag går därifrån med den söta, men opersonliga, Pontus/Beppe – ”whatever”…..

 

En dröm/erviluca

 

(Jag tänker att det här inlägget är Helt Ointressant för läsare, så jag förväntar  mej inga kommentarer, men för MEJ är det viktigt att minnas drömmen och försöka förstå vad den betyder, för jag tror den säger mej något…Jag känner det. Så därför skriver jag ner den och läser den själv, igen och igen….)

 

Jag hade två viktiga drömmar i natt. Såna drömmar som Betyder Något. Jag känner det. Jag har väldigt sällan såna drömmar, så när jag har det, vill jag skriva ner dom och sen ”fnula” på vad dom betyder….

Här är den enda drömmen:

Jag ska åka till MIN lägenhet. Det är en lägenhet jag aldrig varit i, men som jag fått av någon underlig anledning av ??? kommunen? Vet inte. Men det är VIKTIGT, iallafall, för jag har inget boende, så jag MÅSTE åka till detta boende.

Jag börjar min resa och jag kör/går/åker fel hela tiden. Kör vilse. Kör fel. Hittar inte. Jag blir frustrerad eftersom mina barn väntar i min lägenhet. Å andra sidan är dom där med sin pappa, så dom är omhändertagna tills jag kommer. Min mamma, min svågers mamma (!?!) och mina barns pappa har gjort iordning lägenheten och dom bor där tills jag kommer.

Till slut står jag iallafall utanför huset, och förstår då att jag fått en lägenhet i ett Fantastiskt Område i Det Mest Fantastiska Hus som existerar. Jag borde alltså vara Superlycklig. Men nu ska jag till Rätt port.

Jag ringer till en av sönerna på mobilen. Han säger att jag ska gå in i ”porten rakt fram” och sen ”ta hissen till våning 3”. Jag går in i porten ”rakt fram” och ser att porten därefter delar sej i ett haaaav av prång och portar och hissar och allehanda dörrar. Det är fanttastiskt vackert och jag förstår att jag hamnat i någon slags Superboende.

Jag kliver in i en hiss och ser att det finns massor av ”3-or” att trycka på. Jag chansar på en trea och trycker på den. Hissen börjar röra sej…neråt uppåt bak-och-fram, hitåt och ditåt och stannar till slut…men jag kommer INTE dit jag ska….Jag försöker igen, med ny hiss. Samma sak igen: Massor av 3:or! Jag trycker på flera treor. Jag  åker iväg i hissen som blir en båt (!) som hamnar i djungeln där en man sätter sej i båten och tar fram ormar! Jag förstår att ormarna inte är farliga, eftersom ”hissar inte kan vara farliga”, men ändå blir jag lite rädd. Sen åker jag en massa olika hissar hit och dit och upplever det ena efter det andra; Att bli målad till clown, att någon tillfredsställer mej sexuellt (!), att gå i olika affärer, att åka upp-och-ner….och jag blir mer och mer frustrerad över att aldrig komma fram!

Jag går ut ur detta hiss-samelsurium och träffar där en kvinna som är vän med min mamma. Jag säger till henne att HON borde ju veta var min mamma är och så säger jag adressen. Hon och jag kliver in i nästa hiss tillsammans. Men det blir lika tokigt igen. HON blir målad till en clown!

Sen träffar vi en ”gammal faster” eller  nåt, som också ska till min lägenhet. Jag känner inte igen henne, men jag inser att hon kan hjälpa oss rätt. Precis när vi ska in i hissen, blir den full, och hon hamnar utanför. Men hennes handväska fastnar i hissdörren, så hon åker med på utsidan, och kläms ihjäl, så när vi kommer fram ligger hon UNDER hissdörren när vi kliver ut, och man ser hennes händer och fötter sticka ut…och hon väser lite döende sådär. Så vi ringer 112 innan vi går in till min lägenhet…

Men till slut, hittar jag ändå rätt dörr till min lägenhet och kliver in där. Den är ENORMT stor. Helt fantastisk! Min mamma möter mej och berättar att hon och min svågers mamma har möblerat delar av den och gjort i ordning den.

Min ex-man har berättat för mej att ”lägenheten är lite speciell” och att det tex  ”finns ett hål runt sängen i mitt sovrum”, men det är inga problem egentligen, eftersom ”när sonen kommer upp på natten har jag byggt ett litet hinder som gör att han kan kliva över hålet”.  Dessutom har han berättat om andra ”hål” i lägenheten. Det är ”golvet som inte är färdigbyggt”.

Den första delen av lägenheten är verkligen FANTASTISK! Helt otroligt vacker och STOR och ljus. Jag känner att jag vill göra om den, sen, så att det blir mer MIN möblering och MITT sätt, men jag är överväldigad av hur vacker och fin den är. Sen går jag in i barnens rum. Mellansonens sovrum är tryggt och stabilt och ”nästan färdigt” med möblering och allt. Äldsta sonens rum ligger närmast dom vuxnas sovrum (vilket jag inte förstår…varför just HANS?) och är också ”stabilt”.

Yngsta sonens rum ligger längst bort och har ett hål i golvet som är ”svart, djupt, oändligt” och hotfullt.

Även ”mitt sovrum” – där mina barns pappa sovit hittills (i väntan på mej) – har ett STORT hål under sängen som är oändligt, svart, djupt och som innehåller Något Elakt och Fult. Att yngsta sonen skulle kliva över ett ”hinder” skrämmer mej, eftersom hindret består av en handduk.

Vardagsrummet är Helt Fantastiskt och där samlas alla på kvällen. Intill vardagsrummet är det Finaste sovrummet, och DET rummet har min storasyster tagit!  Jag blir sur, eftersom jag tycker att min yngste son kunde ha fått det, men jag tänker att jag får ändra det när hon flyttat.

På kvällen samlas alla i Det Fantastiska Köket för att först äta och sedan Umgås,men INGEN bjuder in mej! Jag hör röster och balanserar över alla svarta otäcka hål till Det Fantastiska Vardagsrummet, och upprört frågar jag varför ingen sagt åt mej att det var mat, och att dom skulle umgås. Alla bara tittar på mej. Ingen svarar.

Kärleken sitter också där plötsligt. Men jag tycker ändå inte det är hans ansvar att bjuda in mej till umgänget, utan att det är mamma och Dom Andra som svikit mej. Kärleken frågar om jag verkligen ska ”ta” lägenheten. Och jag säger att jag tänker rusta upp den, och sen kanske sälja den dyrt så att jag sen kan ”göra vad jag vill”.

Sen vaknar jag!

Att vara Singel-kvinna…/erviluca

 

Vi hamnar i en diskussion, där jag ska berätta, och förklara, hur det EGENTLIGEN ÄR att vara Singel och Kvinna.

Han förstår inte hur det KÄNNS att bli utpekad som den som vill Ta Allas Män på festerna, att inte ens bli bjuden – för det mesta – och hur HOTFULL jag är mot alla Gifta Kvinnor (dvs deras män), genom att bara Existera!

Och hur det KÄNNS när jag ”råkar” dansa med en Gift Man på en fest  och känna hans frus Genomborrande ilskna blickar gentemot mej…utan att jag ens bett om att få dansa med just Honom! Och hur det känns när Dom Gifta Kvinnorna frågar var min man är, och jag svarar att jag är skild (dvs Singel) och man riktigt SER hur dom tänker att jag ”snärjer män” på löpande band, och att jag vill knulla med deras gifta man, bara jag får chansen…..

Suck!

Han tror mej inte. Han tror inte det är så. Han är singel-man, sedan många år, och har INTE känt det så…alls! Och jag säger ”det är SKILLNAD på singel-kvinnor och singel-män….Vi singel-kvinnor får ”skylla oss själva” och är HOT, mot ALLA äktenskap!

Sen händer det då och då….att jag träffat en Trevlig Gift Kvinna, som förstår att jag är som ”alla andra” och att jag inte vill TA deras man, och blir min vän ändå….men DOM kvinnorna växer verkligen inte på träd. Men dom finns!

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

”TACK, Karin, Lisa, Inger och Ingela! Ni är mina VÄNNER och ni är GULD värda! Utan er hade mitt liv varit….rätt tomt!”

Och TACK, Flisa och Milton!

 För även om Flisa äter upp vår fläskfile´, så har hon funnits för mej genom alla dessa singel-år, och bara Älskat mej som jag är (och jag er)!

…………………………………………………………………………………………………………………………………………………..

Jag vet inte om han tror mej, när vi diskuterat färdigt, men han ler ändå och säger:

-”Men NU har du ju mej!”

 

 

Dumma hund! /erviluca

 

( En heeeelt oskyldig hund…..NOT!)

Jag pratar med mamma. Hon har haft hand om hundarna i nästan en vecka, för jag ville ha en ”barn- OCH hundfri” vecka. Hon har suckat och stönat lite innan, men hon tar tappert hand om dom….

….tills hon ringer idag.  Hon vill bara tala om att hon har ”38,9 C i feber” och att hon ”kissar blod”, men hon ska minsann tappert ”ta hand om hundarna tills i morgon”. Jag talar om att jag inte vill att hon ska dö på kuppen, så jag säger att jag ska komma IDAG och hämta dom… Hon suckar lite ”martyriskt”, och jag hör hur hon ler lite, och så säger hon: ”Okey”.

Nu är hundarna här. Jag har faktiskt längtat lite…Jag drömde om en massa hundar i natt faktiskt…En mycket underlig dröm… Den berättar jag om senare….Jag tror den ville lära mej något – drömmen alltså….

Nu är Flisa och Milton här. Och jag känner att jag har ”landat”. Det känns bra.

Kärleken har ONT i ryggen och fixat och donar med fläskfile på grillen och allehanda delikatesser…Då passar Flisa på att smyga ut och hoppa upp på grillen (!) och vräka ner fläskfilen och äta upp hälften…innan Kärleken och jag kommer ut och ser eländet!

-”Jävla skithund!!! GÅ IN! SKÄMS!”

Flisa skäms….som en hund…

Jag blir så besviken på henne! Och HON ska vara min bästis! Ha! Vilken Svikare…

Fegisar! /erviluca

 

Det finns saker jag tycker är FEGT och MESIGT, eller ”bögigt”, som mina söner skulle ha sagt.

En sak jag tycker är ”bögigt” är att vara rädd för regn….

….att springa som en idiot – kanske med en tidning över huvet (som om det skulle hjälpa?!?) – när det börjar regna….in under tak…och så ”PUH!” bah, som om det var värsta bomb-anfallet.

Eller att säga:

-”Näe, vi kan inte gå nu – det REGNAR ju!”

Ursäkta, men jag tycker också det är nästintill löjligt att ha paraply!

 Att sätta på sej stövlar och regnkläder = helt okey!

Och att gömma sej under tak om man har ”nylagt hår” och är sminkad, så att risken är att sminket rinner…är också okey….

….men att rusa, som om man hade ”döden i hälarna” när det börjar regna, med normalt hår, inget smink (eller vattenfast), och normala kläder =

FÅÅÅNIGT!!!!

Jag – en svart stolt kvinna! /erviluca

 

Vi lyssnar på Johnny Clegg tills jag blir svart och börjar slå på bongo-trummor och stampa med fötterna i första bästa sand (-låda).

Kanske jag hade passat väldigt bra som afrikansk kvinna i djungeln. Jag tror faktiskt det. En stark självständig afrikansk kvinna mitt i djupaste Afrika, med rak rygg och utsugna tuttar…..

….dansande stompande, stampande, yyylande i skenet av elden mitt i svarta natten….

Jag kan verkligen se mej själv i den situationen….med hundra små flätor studsande på huvudet….och med putande rumpa….

….stark, stolt, envis….

"Jag kör!" /erviluca

 

Jag tror inte han orkar ”bromsa” hela vägen hem också, så han bestämmer sej för att han ska köra…..

”Oj! Det är ju fel på BILEN! Kopplingen är konstig, växlarna funkar inte…men va faan va dålig fjädringen är…”

Typ.

Och jag bah: ”VA?!? Jag trodde det var JAG!!”

Tyyyypiskt tjejer va?! Att tro att det är fel på mej, när det är fel på bilen!