Jag vaknade inatt och tänkte på när ”Lasse” försvann ur mitt liv för ca 15 år sedan:
Lasse var en Otrolig Passion. Vi slogs båda av (kärleks-) blixten när vi träffades för första gången. Passionen tog andan ur oss. Jag var fri och kunde ge mej hän, men han hade varit separerad i några månader från sitt barns mamma, och dom hade precis bestämt att ”försöka igen”. Lägenhet var ordnad och ihopflyttningsdatum var satt, och så slog blixten ner, och han blev störtförälskad i mej.
Det blev en rätt Passionerad historia, där han var tvungen att ”backa ur” ifrån det han lovat sitt ex, samtidigt som han hade rejäl ångest över att svika sitt barn, igen.
Själv levde jag i någon slags Lycko-Rädsla-Passion-bubbla, och känslorna åkte berg-och-dalbana av oro över vad som skulle hända.
Han skulle flytta in till mej, eftersom han sagt upp sitt eget boende…och nu inte skulle bo med sitt ex…Men han flyttade bara in ”med vänsterfoten”…och hans ex/blivande ringde och hörde av sej hela tiden, och behövde saker, krävde saker, behövde hjälp med sonen osv osv.
Så skulle han in på rep-månad mitt i allt. Vi sa ”hejdå” och han försvann. Det blev tyst. Det här var före mobiltelefonernas tid.
Någon vecka senare när jag strosade runt i Stans Centrum, med sonen i vagnen, tyckte jag att jag såg Lasse en bit bort. Men jag slog ifrån mej det, och tänkte att det säkert bara var någon som Liknade honom, för han var ju på rep-månad!
Helgen efter gick jag på Nationen (disco för högskolestuderande) med några kompisar. Jag hade rätt kul, även om jag saknade Lasse. Men så får jag syn på honom. Det ÄR han. Och han står i baren och snackar med sina kompisar, och dricker öl. Han såg ut att trivas och ha det bra.
Och då reagerar jag så konstigt (tycker jag efteråt): Jag låtsas att jag inte ser honom, och bestämmer mej för att ha ”skitkul” hela kvällen och ”minsann visa honom” att jag kan ha kul utan honom, eller vad det är jag försöker bevisa. Jag har krampaktigt kul hela kvällen och dansar som bara den och blir uppvaktad till höger och vänster. I ögonvrån ser jag hela tiden var Lasse är och vad han gör. Han dansar också av och till, och vi nästan nuddar varandra på dansgolvet, men jag låtsas inte se honom.
Han var min pojkvän. Vi bodde i princip ihop. Och jag låtsades inte se honom. Jag var så förtvivlad över att han var där, utan att ha hört av sej, och att det verkade som om det där med rep-månad inte alls stämde, så hjärnan hamnade i någon slags ”avstängd chock”, eller vad det var.
När jag kom hem kastade jag mej på sängen och gräääät. Jag ångrade att jag inte gått fram och frågat vad han gjorde där. Jag ångrade hela kvällen! Jag ångrade ALLT! Och jag förstod ingenting! Varför var han på Nationen? Han skulle ju vara i Luleå (eller om det var Umeå) och ”repa”!
Dagen därpå bestämde jag mej för att Aldrig mer Gråta över en Kille! Jag minns hur jag satt på sängkanten och sa som ett mantra: ”Jag ska aldrig mer gråta över en kille! Aldrig mer! Jag ska aldrig mer låta mej bli så sårad! Jag ska aldrig mer….”. Det gjorde så ONT och jag tänkte att om jag lät bli att gråta, skulle jag må bättre. Så jag stängde dörren till såna känslor. Och låste. Och slutade gråta över killar.
Inatt tänkte jag att kanske DOM tårarna, som jag låst om, kom ut igår…för trots att Stenis lugnade mej i min oro, och jag förstod att det inte hänt något alls (!), bara fortsatte jag att gråta, hela kvällen….
Kanske dörren till Dom Känslorna jag låste in då, kom ut igår. Kanske Minnet reagerade på ”Lumparkompisar/Repmånad”. Det är iallafall vad min hjärna sa till mej i natt, när jag vaknade. Fascinerande!
Numera tror jag inte man ska låsa in känslor, för även jobbiga känslor måste ut, och tar dom sej inte ut den väg som är ”naturlig”, så hittar dom andra vägar (magont, huvudvärk, värk i leder, depressioner etc), eller fastnar och bli ångest.
