(bilden tagen från Google bilder på sökordet: angry)

Stress stress – allt ska klämmas in på dom futtiga timmar som en dag innehåller! Och på hösten/vintern är dagarna kortare dessutom. Förlorar vi inte en timme i natt också? Fifaan!

Att åka till Täby och tillbaka, för att köpa väska och sälja/köpa spel tar TID. Vad ska man då ta bort av det som man egentligen borde göra? Hm…*funderar* : ”Ska jag ta bort långpromenaden med hundarna eller byte av däck?”

Summa: Ta bort båda.

Hinner inte, för in i tids-schemat ska det också pressas matlagning x 2, fixa i ordning i köket x 2, gå ut med hundarna ”normala” promenader x 4, blogga (! viktigt!), handla mat och så ”göra-ingenting-och-allt-samtidigt”…= Dutta!

Åkej! Jag tar en promenad med hundarna till ICA och handlar och rastar hundar samtidigt, men då kan jag inte handla så mycket, för jag orkar inte bära flera kassar OCH gå långt samtidigt. Nåja. Hej och hå. Handla handla.

”Visstja! Lovade Minsting att hyra en film ikväll. Jag hyr…..eeeeee….Kick Ass! Den verkar bra! Åh, vad glad han kommer att bli!”

Hem igen. Hej och hå!

-”Meh! DEN har vi redan sett!”  *ledsen mun*

-”Snääääääääääällla Storing! KAAAAAN du inte ta moppen och åka och byta film?!?”

-”VARFÖR SKA JAAAAAAAAG?????!!!” *sur och irriterad*

-”Snäääääääääääällla Mellan!! KAAAAAAN du inte gå med Minsting till ICA och byta film???”

-”NÄE, varför ska jaaaaag???? Jag vill ändå inte se någon film med ER (*ryser*)!”

-”Maaaammmmaaaaa! Kaaaan du inte  åka och byta film? Snäääällllaaaa!!!” Minsting vädjar.

-”Nej! Jag ska laga mat och fixa och dona och greja och göra allt!!” *stressad*

*känner hur det börjar morra i hela mej*

Lagar mat så det smäller om det: ”PANG! KRASCH! TJONG!”

I ilskan dundrar jag in i Storings rum igen:

-”KAN du inte åka med moppen och byta film???”

-”VARFÖR SKA JAAAG?!?” *skitargt*

-”GRRRRR!!! MORRRR!!!()=%&/¤%/%(&/)()=)=?(=?)(?)=)(!!!!!!!!”

*lagar mat ännu argare*: ”TJONG! SMÄLL! BONG!!! DONG!!!”

KASTAR bestick som ligger fel! ”Tappar” ett ägg i golvet! Svär högljutt! Pratar högt för mej själv:

-”Jävla ungar som alltid ska ha ha ha och aldrig hjälpa till!!! Dom kan fanimej dra åt helvete allihop och så….bla bla bla bla bla!!!”

-”Vem pratar du med?” ropar Minsting.

-”Mej själv! Och jag vill INTE ha några svar!!!” fräser jag.

……………………………………………………………………………

-”Mamma, jag kan väl åka och byta film då!” säger Storing och klär på sej.

Men nu är jag så arg att jag inte kan säga ”TACK!” och ”VAD SNÄLLT!” utan jag fortsätter morra irriterat….men jag lugnar mej rätt fort och hjälper Minsting på med hjälm och letar handskar, för han ska få åka med, till sin stora Lycka!

……….. 5 minuter senare…………..

-”Mamma! Jag fick soppatorsk!”

-”Mamma, det göööör  inget att vi ser samma film igen…Den är ju faktiskt bra…..” säger Minsting lyckligt….(han har ju fått åka moppe!)

(DEN köpte vi!)

 Vi åkte alla fyra: Grabbarna Grus och jag.

Mellan har faktiskt varit i Täby Centrum med sin bästa kompis vid några tillfällen, efter skolan…Han HAR faktiskt sagt att han ”titta på grejer” och ”kollat på saker” med Bästis….så jag trodde att han Kunde det nu…Kunde strosa runt och titta lite lojt och småintresserat sådär…

Ha ha ha ha ha!

Mellan ville följa med för att han skulle köpa en väska….Jag bah:

 ”VÅGEN!! Mellan vill följa med!! Jihaaaaa!”

Storing och Minsting gick till Game Store och skulle sälja spel och köpa spel.

 Jag och Mellan gick till Affär 1 och Affär 2 och tittade på väskor.

Näe, nu ljög jag! JAG tittade på väskor. HAN tittade i…taket…eller på väggarna möjligen…Men INTE på väskorna…Utan att titta på dom visste han:

-”Värsta lodisväskor!”     

*funderar*: Kanske han är lite synsk….

…och så satte han den stämpeln på ALLT just DÄR. Punkt liksom.

Vi gick till Värsta Supercoola Märkesaffären där Värsta Gayiga killen var affärsbiträde:

-”Heiiiiiiiiii! Kan jag hjälpa tiiiiiiilll?” sa han sådär ”gayigt” (så man undrar om dom tränat in att prata så…gayigt) men han var otroligt trevlig.

Mellan tittade i taket:  Tjusig stuckatur….sa han…NOT!

-”Ja, han ska ha en väska.” sa jag och pekade på Mellan (som stod blickstilla och höll andan, typ).

-”Till vaddå?”

-”Skolväska.”

Bögen visade oss flera väskor, men Mellan stirrade på mej eller på stuckaturen och skakade på huvudet och sa ”nej”.

Då föreslog bögen att vi skulle gå till ”Lundbergs väskaffär” och beskrev vägen dit. Gullig bög, det där!

Nåja.

Vi gick dit. Där fanns MASSOR av väskor!

Mellan slängde en snabb blick runt affären:

-”Näe, här finns inget!” konstaterade han. Och tänkte gå.

-”Kom nu!” sa jag och tog tag i ärmen på honom och drog in honom i affären, tills vi hamnade framför den lilla lilla avdelningen som hade Kill-skol-väskor.

Så började vi:

-”Vad tycker du om DEN?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Ful.”

-”Den?”

-”Vet inte.”

-”JIIIIHAAAAAAA! EN Vet-inte-väska!!! Jippi! VÅGEN!!”

Så fortsatte vi så, medan jag höll hårt i ”vet-inte-väskan”.

Mellan tyckte att jag pratade för högt, att jag var PINSAM, att jag såg konstig ut, att jag betedde mej konstigt…Han tittade sej runtomkring utan att röra huvudet, och kunde, precis som jag, konstatera att det bara var EN kund till i affären, men ändå var jag så piiiiiiiiiiiinsam!

TVÅ väskor fick betyget: ”Vet-inte”. Jag bad honom kolla hur väskorna såg ut PÅ honom, med väskan över axeln, i spegeln…och han bah:

-”VA?!? Eruinteklok?!?!?”

Jag kunde lika gärna ha sagt: -”Begå harikiri här och nu!” SÅ dumt var mitt förslag. Enligt hans reaktion.

När jag var supersvettig, och höll på att bli toooookig på att ingen väska blev ”JA”, utan bara två fortsatte vara ”vet-inte”, så sa jag till slut att vi ju kunde rådfråga Storing eller Minsting.

-”Öh!!” *host host host* och *sätta i halsen* : -”Minsting!?!? Eruinteklok?!?! HONOM kan man väl inte fråga!!!”

Detta tolkade jag som att man KAN fråga Storing.

Vi gick till Game Store och jag sa till Storing att vi behövde hans råd. Han såg ut som ett stort frågetecken, men följde med.

Mellan tyckte det var sååååååååååååååååååååååååå pinsamt att vi lämnade väsk-affären för att sedan GÅ TILLBAKA TILL DEN.

-”Sååååå kan man väl inte göra?!?!?” suckade han irriterat och såg ut som om han ville gå upp i rök.

-”Då går jag tillbaka SJÄLV med Storing, för jag tycker inte det är ett dugg pinsamt!” sa jag och traskade iväg utan att bry mej om Mellans himlande med ögonen och djupa suckar över den Omöjliga mamman han har.

Storing tyckte den ena väskan var ”Cool och snygg!” så då tog jag den under armen och gick till kassan och betalade den.

När vi sedan traskade mot bilen, och jag höll i påsen med väskan – för det är ju såååååå pinsamt att bära en påse ifrån Lundbergs Väskor ”fattaruväl?!?” –  (det är ju ”böööögigt!” juh! Men jag är gärna lite bögig) så tittade Mellan på mej, sådär lite under lugg och log och sa:

-”TACK för väskan, mamma!” och såg så nöjd ut så att varje sekund jag svettats bredvid honom i väskaffären var värd det. 

(NÄSTAN en sån köpte jag. Fast inte med ”krullet” och ”tjejbokstäverna”)

Mellan har velat ha en ny skolväska sedan skolan började i augusti. Men han har vägrat följa med  och köpa en. När jag visat honom väskor på nätet har han sagt: ”Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful. Ful”.

En dag beskrev han en väska som han sett på någon, som var snygg, och jag letade som en galning på nätet efter en väska med den beskrivningen, hittade till slut en som passade Perfekt till den beskrivningen, åkte till den affären som hade såna, och köpte den!

Lycklig som en ”Mamma-som-ska-glädja-sin-kräsne-son!” åkte jag till hans pappa, där han var på sin pappa-vecka, och ringde på dörren och presenterade Den Nya Snygga Väskan med ett stort glittrande leende som sa:

”Kolla! Jag hittade Väskan!!! The Bag!” .  Liksom.

Och han bah:

-”Vaede? Värsta lodisväskan, juh!” och stängde dörren.

Nej, han stängde inte dörren, men han stängde dörren till ”Möjligheten-att-jag-Någonsin-skulle-vilja-anstränga-mej-och-köpa-en-ny-väska-Någonsin-Ever-After!”

Typ.

Sedan dess har han fått ha sin gamla ryggsäck som är lite trasig och som han haft ”for ever and ever” och som är ”värsta trasig” och ”värsta:jag-har-ingen-väska-alls-juh!”.

Det är straffet för att man säger ”Nej!” när mamman kommer med ett Colgate-leende och Värsta Dyra Väskan (ja, dyr var den också. Iallafall i min plånbok mätt).

Fullkomlig Harmoni råder här.

Jag njuuuuuter.

Går omkring i köket och ”pular” och njuuuuuter….Håller nästan andan, av ren och skär lycka!

Varför?

Jo, mina tonåringar sitter i vardagsrummet och lyssnar på musik och pratar. Pratar om allt möjligt. Om musik och saker som hänt. Om Livet. Dom skrattar och är supersams och trivs!

Och jag njuuuuuter.

Och tänker på det som föräldrarna alltid sa när vi var barn när vi frågade ”Vad önskar du dej i julklapp?”.

-”Snälla barn!”

…och vi bah: ”Åååååååååååååå! Men PÅ RIKTIGT!”

Jag ska bara tala om för mej själv, från mej själv som vuxen till mej själv som barn:

-”Kära barnet E: Lycka är när ens barn är SAMS och mår bra. Lycka är när dom TRIVS och pratar fint med varandra. Jag önskar mej Just Detta i Julklapp OCH Nyårspresent (om jag fick någon!): Snälla barn som tycker om varandra!”

Det blir ju liksom lite jobbigt i längden att gå omkring med kolsyra inuti kroppen hela tiden…Pirrigt och bubbligt och rörigt….

Jag önskar jag hade en OFF-knapp, som jag kunde trycka på när det passar mej. Men istället känns det som om jag behöver droga mej, eller möjligen Något Annat Olagligt….för att det ska gå över…eller bli tillfredsställt…

Det är helt underbart härligt läskigt jobbigt hemskt!

Och lite lite lite…..skönt.

Vad det kallas?

Typ……

Kärlek.

Han har Planerat vad han ska ha på sej. Han ha bett mej kolla vem ”Jason” är, på nätet. Det har jag gjort. Det är Kvällen Innan Discot, och han funderar:

-”Jackan SKA vara grön!” säger han,…”och liksom lite mjuk, som en tröja men ändå en jacka…och inte sådär tjock som en tjock jacka…”. Hjälp, tänker jag…så perfekt blir det ju aldrig…

Pappa har redan fixat masken som han ska ha för ansiktet.

Minsting ska gå på Halloween-disco för mellanstadiet. Den här gången ska det funka!

Men, så faller Världen plötsligt samman:

-”Elias och dom går bara undan och planerar…När jag frågar om grejer så svarar dom inte, och så går dom undan…Nu har alla fixat förköpsbiljetter, och ingen sa det till mej. Nu är förköpsbiljetterna slut och jag måste stå i en annan kö ensam…och det vill jag inte….” tårarna rinner…

-”Men, kan inte du inte lite si och lite så…eller kanske hej och hå….osv”…. = Jag försöker hitta Lösningar.

Det går inte.

När jag hör honom berätta  mer, blir jag argare och argare.

Jag får lust att i morgon dag traska iväg till skolan, gå rätt in i klassrummet och gå rakt fram till Elias och comp och ge dom en jävla smäll på deras jävla käftar! Rakt av bara. Utan förklaring. DET vill Tigermamman i mej göra.

MEN det hjälper  ju inte.

Minsting kommer att behöva tampas med såna här människor flera gånger i sitt liv, och det jag vill att han ska göra är att ”klara av dom”, och INTE låta dom trycka ner honom, och få honom att känna sej som ”andra-klassens-medborgare”. För det är så man känner…När man tror att man får vara med, men när dom man tror man är kompis med, smyger undan och gör saker bakom ryggen, och sen spelar förvånade när man ställer frågor…

Fy faan! Dom fanns då, och dom finns nu! Och dom ska INTE få trycka ner mina barn!

-”TATATAAAAAAAAAA!”

Upp med svärdet och tuta i hornet! HÄR ska stöttas och här ska peppas!

Jag lyssnar på hans frustration. Jag lyssnar på hur dom trixat och fixat och ”dissat” honom. Och jag peppar honom att ”strunta i dom”, och att tala om vad han tycker om deras ”bakom-ryggen-beteende”, tydligt och rakryggat, och att sedan stolt välja bort dom. Välja Några Andra!

-”Jag vet! Jag kan gå med Kalle och Sebbe istället!” säger han glatt.

Dom är inga ”trixiga typer”…dom är raka och tydliga – som han.

-”Ja! Gå med dom, eller strunta i det helt, tycker jag. Det kommer fler discon och då kan du planera med andra, som planerar med dej! Och ni kan samlas här innan, om du vill, och klä er tillsammans och sånt….och du slipper känna att du inte riktigt får vara med. Kompisar som sviker är inga riktiga kompisar. Så är det bara.” säger jag.

Sen somnar han nöjd.

Jag tittar på honom och känner hur mycket jag älskar honom, och känner att jag skulle vilja skydda honom (och mina andra söner) mot ALLT ONT i världen, och jag skulle vilja att ALLA var snälla och goda mot honom ALLTID, men så kommer det inte att vara och så kommer det inte att bli.

Men jag hoppas han är, och kommer att vara, tillräckligt stark för att orka med alla motgångar, och dumma människor, han kommer att möta i livet!

                 ?

Jag har ett sånt huvud som ständigt TÄNKER. På allt! På småsaker och stora saker, på varför varför varför det ena och det andra…eller hur det var DÅ eller hur det blir sen….?

….hur världen ser ut för en myra, om elefanten kan bli kär, hur det känns att bo på samma plats hela livet, hur det känns att bo med samma person ett helt liv, om alla kan älska lika mycket, hur det känns att vara gammal och hur det känns att dö…..?

…varför jag är som jag är, varför andra är som dom är, varför det är krig i världen, varför människor inte kan hålla sams, varför inte alla älskar alla, varför blommor är vackra, vad har vi onyttiga saker till, varför är det viktigt att mat smakar gott, varför äter vi inte samma mat varje dag….?

….varför är vissa människor så arga, hur var deras barndom…..?

…och tänker alla lika mycket jag??

…är liksom både nyfiken och intresserad…och funderande….

En till dikt, eller sång, som jag skrev för ”hundra år sen”:

Det blåser en vind över heden

löven har vissnat och dött

Fåglarna lämnar sina reden

Björnen har somnat så trött

Från himlen faller vita stjärnor

i dem haren lämnar små spår

Från havet hörs skrikande tärnor

Nu är det långt ifrån vår

Sjön har blivit helt frusen

Vassen har nu frusit fast

Ljusen, de glittrar från husen

Svarta natten står som kontrast

Ensamhet kan vara härligt

att krypa själv in i sitt bo

men också väldigt besvärligt

– som att inte komma till ro.

Det ligger en man på en parkbänk

Han sover av ruset så tung

I håret har han silverstänk

Han drömmer om när han var ung

När han var barn var allt soligt

Människor som brydde sig om

Allt var så varmt och så roligt

Hans vän är nu en flaska Rom

En liten kärlekssång som jag skrev ”för hundra år sen”:

Det är du

Varm, som sommarnattens mildaste vind

God, som handen som smeker tår från kind

Lugn, som båten som glider in mot strand

Fin, som blomman jag håller i min hand

Det är du

Det är du

Öm, som mamman som smeker bort ett sår

Het, som solen som torkar upp en vår

Mjuk, som sammet som smeker mot min hud

Klok, som mannen som gav oss tio bud

Det är du

Det är du

Jorden slutar snurra

Solen släcks ner

om du säger till mej

Jag vill inte mer

Glad, för att du finns här helt nära mej

Het, och jag vill gärna bli ett med dej

Rädd, för att du ska sluta älska mej

Kär och jag vill bara vara nära dej

Det är jag

Det är jag

Jorden slutar snurra

Hjärtat slutar slå

om du säger till mej

att du måste gå

Här på bloggen finns så många HÄRLIGA och funderande människor, så nu vill jag veta:

Vad anser ni vara  MENINGEN MED LIVET?