-”Mamma! Det finns flera olika saker som heter mus, eller hur?!” frågar Minsting med glimten i ögat.
Han VET redan, men vill få mej att bekräfta – säga det rakt ut. Och det är jag bra på.
-”Ja det finns vanlig mus, som springer runt och äter ost och säger ”pip pip”….”
….och så finns det dator-mus, som man klickar med på datorn….
….och så finns det fitta=mus, dvs att man kallar ibland snippan/fittan för mus också!”
-”Det var väl det jag visste!” säger Minsting stolt.
Min syster fick ett mail ifrån en kompis, som varit älskarinna åt en gift man i fyra år. Hon (kompisen – vi kan kalla henne Anna) var upprörd över att hon fått veta att mannen (vi kallar honom Kalle) varit otrogen (!) mot henne!
Jag blir snurrig i huvudet.
Om man är ihop med en gift man, så får man anta att han har en fru. I dom flesta äktenskap pågår någon slags sexuell aktivitet – iallafall då och då – oavsett vad Mannen säger. Tror jag. Nåja. Är det ”otrohet mot älskarinnan” då?
Någonstans kan jag tycka att älskarinnan får ”skylla sej själv”: Kliver man in i en relation med en Upptagen man så vet man liksom förutsättningarna.
Jaaaa, jaaaa, ”dom” säger alltid att dom ska lämna sin fru (som inte förstår dom, och som dom inte haft sex med på X antal månader…ja ja ja…same same….), men dom kan inte…
-…….för ”baaaarnens skull” (för barn tycker ju det är såååå härligt när pappor har älskarinnor istället…. och när pappor sviker deras mammor…. *harkel*) eller
-…….för ”Företagets” skull (för frun är deras revisor eller annan anställd, och då ”gååår det inte”…men att svika sin fru/revisor/medanställt med 200 lögner går väldigt bra….*harkel*)….eller
-…….för att någon blivit sjuk, eller håller på att dö….eller
-…….någon annan ursäkt…. (jag träffade en kille gång, som visade sej vara gift, och han sa att han gärna ville ha en relation med mej, men att han inte kunde skilja sej eftersom hans fru hade alkoholproblem och hon skulle supa ner sej om han skilde sej….*harkel*….Nej, jag satsade inte på honom. Alls.).
Nåja.
Men i det här fallet, med Anna och Kalle, visade det sej – efter 4 års ”av-och-på-förhållande” – att Kalle även haft andra tillfälliga älskarinnor, samt en och annan hora. Hej och hå! ”Överraskningarnas tid är inte förbi”.
Anna blir GALEN över att han är ”otrogen”…. och jag bara måste få tänka ”som man bäddar får man ligga”…och så tänker jag att ”NU borde hon VERKLIGEN förstå Kalles fru, Ingrid, för nu sitter dom VERKLIGEN i samma båt.”
Men det gör hon inte. Hon är ännu argare på Ingrid! Jag förstår inte varför hon är arg på Ingrid från början…Jo, för att Ingrid ”snokar”, och för att Ingrid varit arg, och för att Ingrid….. bla bla bla….
Vad tycker hon Ingrid ska göra då (när hennes man tycks vara otrogen)? Ropa: ”Tjohej, vad roligt! Och SNYGG är hon också!”, eller??? Klart att Ingrid snokar, klart att Ingrid är arg och ledsen, klart att Ingrid ”hatar” älskarinnan…..
Men varför ”hatar” Anna Ingrid? DET förstår jag inte. Ingrid har ju liksom bara varit kär i Kalle en gång i tiden och stått och lovat Evig Trohet med honom i kyrkan vid ett tillfälle. Inget annat. Jo, kanske fött hans barn också. Och tagit hand om dom. Men det var ju inget jämfört med vad ÄLSKARINNAN givit honom (”heta nätter”)……eller nåt….
Näe.
Kan det stämma: ”En gång otrogen -alltid otrogen”?
Jag tror inte riktigt det, eftersom jag själv varit otrogen en gång, och aldrig mer (!). Men då tar jag en annan mening som passar bättre i detta sammanhang:
”En gång är ingen gång, men två gånger är en vana”
Eller?
…och man ska aldrig säga aldrig….och det känns lite som om jag står och kastar sten utanför glashuset, men inte emot det…och kanske jag går in i glashuset….och kastar sten….
Men ”den dagen – den sorgen”.
Återkommer då.
Jag mådde lite illa igår e m och kväll, och mår illa nu. Ibland är det som om jag får en yttepytteliten bacill i mej som härjar runt i magen och gör hela magen alldeles bubblig och äcklig….och jag blir lite matt…i ett par dagar…och sen är det över!
Hoppas det räcker även denna gång.
Jag mår illa, känner mej lite svag, har ont i leder, ont i huvudet (men det har jag ju så ofta, så att det orkar jag knappt bry mej om…)….
Egentligen vill jag bli sjuk.
På Riktigt. Hög feber, frossa, krypa under två täcken i soffan och bara fryyyysa av feber….och så ska det vara jättesuperdupersynd om mej….i några dagar…Det räcker så.
Men helst när jag inte har barnen, och helst när jag inte ska träffa Stenis….Eeeeeh? NÄR blir det då?
Brev till Ödet/Gud/Den-som-styr:
…………………………………………………………………………………………………………………………..
”Hej Ödet/Gud/Den-som-Styr!
Jag skulle vilja bli sjuk den 9-12 november, med feber: ca 38,9-39,2 C (tror jag räcker), lite feberfrossa, som släpper då och då….Tappad matlust, liiiite ont i lederna…Helst ingen huvudvärk, men OM jag måste ha det – bara lite, tack. När jag tar Alvedon ska febern gå ner tillfälligt så att jag orkar gå ut med hundarna en kort sväng. F ö räcker det med att jag är sjuk 2-3 dagar. Inget halsont, tack. Kanske liiite snorig kan jag vara.
Tack på förhand!”
………………………………………………………………………………………………………
Mööööööööööööööööörkt ute.
Jobba.
Möööööööööööööööööörkt ute.
Handla.
Hem.
Hundpromenad.
Pyttipanna med stekt ägg och inlagda rödbetor.
Mums mums! Eller glass.
Dataspel och TV-tittande.
Klippa lite på Milton…som gick från att ha varit svart till att bli grå….
Många ”borden” finns kvar… men dom går ingenstans…dom tar jag ”manjana”………
…för jag har för många manliga ingredienser i mej… eller så är jag bara romantisk…och därmed väldigt kvinnlig…? :
Jag tar för många initiativ, är för snabb och för het på gröten, är för på och för mycket….är inte tillräckligt ”mystisk” och ”försiktig” och avvaktande….
….har det lite svårt med tålamodet……vad gäller vissa saker iallafall…
Om jag var man skulle jag skicka SMS varje dag till den jag älskar….Kärleks-SMS, sex-SMS (kanske…har inte prövat, men är inte ovillig till att göra det….) och gulliga SMS….
Jag skulle skriva fina saker på Meddelandesidan och helt öppet på Facebook då och då.
Jag skulle kanske skicka en blomma någon gång, och ett kort då och då…. och ordna med en Romantisk kväll med tända ljus och kanske inleda kvällen med ett bubbelbad…kanske….
Jag skulle inte hälla blomblad i toa-vattnet, som jag hörde att någon gjort….och troligen inte ens blomblad på lakanen….
Men jag skulle sända små meddelanden då och då, enligt ovan, för att jag älskade henne, och för att hon skulle känna sej älskad och uppskattad….
….men nu är jag bara en ”Mystisk Quinna”….som ska ”ligga lågt” och ”avvakta”…..
Varför bor man i ett land som är MÖRKT halva året? Och kallt?
Varför bor man i ett land där man efter jobbet måste krypa in i sin koja och kura ihop sej mot kyla och mörker?
Varför bor man i ett land där väggarna håller människor ifrån varandra?
Varför bor man inte i ett land där man efter jobbet fortsätter LEVA – tillsammans med andra?
I ett land där man tar en drink, eller en öl eller en kopp kaffe vid poolen, eller stranden, eller på tomten med sina grannar eller vänner, efter jobbet…pratar bort en stund och umgås…tar det lugnt – tar en toy!
Varför bor man i ett land där skorna blir blöta rätt igenom av vätan som kryper in, och där man behöver tre lager kläder för att ta en liten promenad, där folk stirrar i marken när man möts, istället för att leeee och säga ”HEJ!”…
….och hur orkar vi???
Jag läser i tidningen Tara från juni 2009. Det är Maggan Hägglund, 56 år, som skriver på sista sidan i tidningen: ”Till sist med Maggan”.
Hon beskriver sej själv som att hon lever, och alltid har levt som i en känslomässig ”berg-och dalbana”, och att hon lärt sej att acceptera att hon är den sort hon är.
Att hon ibland varit avundsjuk på dom som ”har själar som tuffar på som lugna, pålitliga trygga fiskebåtar”, men att hon när hon är uppe högst uppe i sin berg-och dalbana, är lycklig över att hon kan känna den kärlek till livet och en euforisk lycka över Allt – både stort och smått. Att hon som ”berg-och dalbaneåkare” också då får ”ta” att hon åker ”snabbhiss ner under stenen. Tio våningar ner utan dagsljus”.
Det går inte att bygga om en berg-och dalbana till en stadig båt. Eller tvärtom.
Vi är dom vi är. Och det gäller att acceptera det.
Hon menar att man får bli sin egen själsfrände och lära sej älska sej själv som man är, i sitt trygga tuffande eller i sin hisnande berg-och dalbana.
Det är så fint och klokt skrivet att jag både vill dela med det till Er, som jag nu gjort, och så vill jag suga på texten själv en stund till…och låta den åka in i mej och landa där…för jag behöver förstå det på djupet (fast det är rätt så självklart)…
…för är man en berg-och dalbaneåkare så är inte livet så himla lätt alla gånger, och jag har, precis som ”Maggan”, försökt bygga om berg-och dalbanan X antal gånger.
Men kanske jag bara skulle ta och bli vän med mej själv…och låta mej fortsätta åka….uuuuuuuppp och neeeeeeeer….Turerna neråt är ju ändå inte så långa….
Och turerna där uppe är Helt Fantaaaaaaaaastiska: Tjohooooooooooo!
…för jag har ätit upp allt godis!
HerreGud! Om dom aldrig kommer, så får man väl smaka lite?!…..Och om det är gott, och man är godis-sugen och tar lite till…och lite till…och lite till….och plötsligt upptäcker att godiset är slut, så får man väl stå sitt kast och bli busad med?!
Antar jag.
”RAAAAP!”
Ett avgrundsvrål hörs från Mellans rum:
-”Ååååååååååååå! NÅGON har tagit min mus!!!”
Jag går in i hans rum, INNAN katastrofen har spritt sej i hela lägenheten.
-”Vad har hänt?” frågar jag.
-”Jag la musen i min väska igår kväll, och nu är den borta!!! NÅGON HAR TAGIT DEN!!!”
-”Lugna dej. Du kanske tänkte att du skulle lägga den i väskan, men glömde det? Eller så har den ramlat ur väskan. Har du letat överallt?”
Han är knappt tal-bar, eller snarare ”lyssnar-bar”, för han är halvt hysterisk och har direkt gått in i ett ANKLAGAR-stadie (vilket han alltid gör när något är borta).
Han kör racet: -”DU har tagit min mus!” – alternativt – ”DET ÄR DITT FEL!!” – alternativt – ”Minsting har snott min mus!!”.
Såja.
Jag undrar om han har haft väskan i skolan (med musen i) och om någon i skolan skulle kunna ha tagit den i så fall….
-”Ååååå! Jävla skola!!! Jag hatar den! Jag vill sluta!!! Jag ska byta skola!!!” utbrister han då.
Han sansar sej i 3 sekunder och tycks tänka….- * gör VÅGEN* – ….och säger att ingen kan ha tagit den i skolan….Det är som han tänker efter vilka som går där i korridorerna och INGEN kan göra så!
Att däremot bröderna skulle kunna ha snott den är tydligen helt Sannolikt….
Logiken är lysande.
Efter X antal olika anklagelser, skrik och utbrott…och då han fått mej att leta Överallt och t o m Storing har kommit ut ur sitt rum och hjälper till att leta, så sitter han ihopsjunken på sin stol, framför sin lap top, och ser så ledsen ut att jag bara måste gå in och pussa honom i pannan. Och jag får det! Hallelujah!
-”Stackars dej!” säger jag. ”Den musen som var din BÄSTA!”….
En tår bubblar nästan över kanten på ena ögat, och jag förstår att han är ledsen mitt under all ilska.
…………………………………………………………………………………………………………
Bakgrund
I julklapp fick Mellan en jättefin mus med en massa finesser av mej – den var röd och blinkade och var sååå tjuuuusig. Under ett utbrott ”råkade” dock musen gå sönder och Mellan var förtvivlad! Både över att han själv förstört musen, som han fått av mej, och över att han faktiskt fått den av mej. När sorgen lagt sej började han spara till en ny mus, och någon månad senare köpte han den här, bortsprungna musen för egna pengar. Dyr var den och fin var den – t o m finare och coolare än den jag köpt till honom.
…………………………………………………………………………………………………………………..
Jag föreslår att han ska ringa sin pappa, för den skulle ju faktiskt kunna vara där. Näe, det vill han inte, för han är SÄKER på att han la musen i väskan för att ta med den hem till mej…
-”Men snälla! Ring pappa ändå! Utifallatt….” säger jag.
Sonen suckar djupt över att jag är så envis, men ringer väl sin pappa till slut, efter några timmar, i smyg sådär…
……………………………………………………………………………………………………………………
-”Mamma…..” Mellan ser lite generad ut…
-”Ja?”
-”Jo….” *harkel*…..”….musen var hos pappa….den låg på handfatet på lilla toaletten….”
Och jag bara MÅSTE säga:
-”Där ser du då! Man tror att man gör saker som man inte gör, för att man TÄNKER att man gör dom!”
-”Meh! Jag LA ju musen i väskan!” bara MÅSTE han säga….
-”Jahaaaa….och sen smet den ur väskan när du var på toaletten…och kröp upp på tvättstället….???”
-”….typ….”.
Vår son hade kolik, och skrek och skrek och skrek. Jag vandrade runt med honom hela nätterna, och i vagnen på dagarna. När sov jag? Har ingen aning. Jag gick ner till Ingenting i vikt och vandrade runt som en vålnad av trötthet och utmattning. Av och till var jag livrädd att förlora förståndet. Jag fick nästan ingen ”påfyllning” någonstans och inget stöd av Mannen.
Det enda han sa, när jag bad om hjälp eller klagade, var:
-”Gör abort!”
Näe, be mej inte förklara den logiken, för den fanns inte.
Men jag vet att han någonstans älskade sin son, för plötsligt kunde han sitta med Sonen i knät och titta stolt på honom, gulla med honom och se ut som om han älskade honom, men det var bara 20 minuter här och 10 minuter där, när sonen var lugn och glad.
Däremellan vandrade jag, som ett spöke, med sonen på axeln, i famnen eller i vagnen utomhus – timme ut och timme in – dag som natt – sjungandes olika barnsånger…för det verkade som om han blev lugnare av att jag sjöng.
Mannen levde sitt eget liv. Som om han var singel. Han sov halva dagarna, masade sej upp, tog en cigarett, satt i sitt arbetsrum (vad gjorde man förr, i arbetsrummet, när man inte hade dator? Minns inte…), och sen försvann han ut, för han skulle iväg på ”Något Viktigt”; träffa en kompis, eller jobba eller plugga, eller festa…..
Om jag någon gång sa: -”Kan du ta Pojken en stund?” tände han en cigarett och konstaterade:
-”Jag kan ju inte ha honom när jag röker?” och så flinade han…
Jag gick som i sirap och över mej hängde stora svarta tunga moln, av vanmakt och sorg, av frustration och ilska.
Jag väntade på ”Droppen”……På Dagen D. På Katastrofen. På Detet. På det som skulle Hända för att jag skulle fatta ett Beslut.
Och jag pratade inte med någon. Berättade inte något. Skämdes. Hur kan man skaffa barn med någon som inte älskar en? Hur kan man leva i ett så dåligt förhållande? Hur kan man….? Jag borde skämmas.
Och jag tänkte att ”OM jag pratade med någon om hur jag hade det, och hur Han var…..Hur skulle jag då någonsin kunna ta tillbaka allt då, eller lappa ihop förhållandet? Då skulle jag ju vara tvungen att berätta att det var bättre och jag skulle få försvara och förklara både varför jag var kvar i förhållandet och att han bättrats, eller vad som nu hänt….” Så jag var tyst.
Och fruktansvärt ensam.
Jag sa till honom att vi måste prata, förändras, hjälpas åt…att jag höll på att gå under, att jag inte orkade…att jag behövde få sova, sitta på toaletten ifred någon gång….Jag sa att vi behövde hjälp, att vi kanske behövde gå i familjerådgivning, parterapi….men svaret var alltid detsamma:
-”Gör abort!”
Jag skrev små brev:
”Snälla du! Vi måste hjälpas åt. Du kan väl åtminstone kryssa i här att du VILL! ” och så gjorde jag två rutor. En med ”JA” och en med ”NEJ”, så han skulle slippa skriva något – bara sätta ett kryss.
Inget svar. Tystnad.
Dagen D kom inte. Så jag var tvungen att bestämma mej ändå. För jag höll på att kvävas av luften i vår lägenhet, gå under av frustration och förtvivlan, så jag var helt enkelt tvungen att göra något!
………………………………………………………………….
Tidigt en morgon bestämde jag mej. Efter uppstigning och amning packade jag tyst en resväska, och alla sonens grejer. Med bankande hjärta plockade jag fram allt som var Viktigt för mej, och honom. Mannen sov, som vanligt. Ändå var jag rädd att han skulle vakna. Jag visste inte vad jag skulle säga, och jag var rädd.
Jag vet inte riktigt exakt vad jag var rädd för…kanske att övertalas att stanna? Kanske att han skulle slå mej, fast han aldrig lyft sin hand emot mej….Kanske var jag rädd för hans ilska eller sarkasmer eller ironi eller översittarsätt? Jag vet inte. Jag vet bara att jag var rädd.
Jag skrev ett kort brev där jag förklarade att jag nu lämnade honom och att jag ville skiljas, och att jag inte orkade mer. Vi levde ändå inte som ett par, och han ville ju inte ha sonen.
Jag packade vagnen full, tog den 4 månader gamla sonen i bärsele och åkte. På Centralen köpte jag en enkel tågbiljett till mina föräldrar. Och jag åkte aldrig tillbaka till honom efter den dagen. Aldrig.
Väl hemma hos mina föräldrar sa jag kort att jag lämnat min man och att jag inte tänkte återvända. Det konstiga var att mamma inte frågade varför, inte tröstade, inte undrade…utan dom tog bara emot mej och lät mej och sonen bo där. Jag grät tyst i kudden på nätterna.
Vi bodde där någon månad. Därefter åkte jag tillbaka till Stockholm och började leta bostad.
Mannen ringde då och då. Han sa att han var ledsen, att han låg ”i fosterställning på kvällarna och grät”, förklarade hur synd det var om honom…hur ont det gjorde i honom…Men han sa aldrig: ”Kom tillbaka!” och han sa inte ”förlåt” och han sa inte att han skulle ”förändra sej”. Han sa helt enkelt aldrig dom ord jag behövde höra för att våga åka tillbaka. Jag bad heller aldrig om dom orden, för jag tyckte att han skulle hitta dom själv: Hitta orden som tog bort allt det Onda, men det gjorde han inte. Han tyckte bara synd om sej själv.
Dom Svarta Molnen som vilat över mej försvann. Sonens kolik gick över. Solen tittade fram. Jag började gå hos en kurator, som uttalade orden: ”Du har varit utsatt för psykisk misshandel”, för första gången. Det tog flera år för mej att förstå det ändå, och jag vet fortfarande inte om jag förstår det….
Det svåraste har varit att förstå varför jag lät mej behandlas så. Varför jag stannade. Varför jag ville ha honom. Varför jag älskade honom, trots att han nästan bara gjorde mej illa. Visst finns det logiska och psykologiska förklaringar, men ändå! Jag blev varnad av både honom (!) och alla mina vänner, samt HANS vänner, för honom! Men envist klev jag rätt in i elden ändå. Med en tro att ”kärleken övervinner allt”….
Det tog 3 år för mej att våga känna igen. Mest rädd var jag för…mej själv! Att jag skulle välja så vansinnigt fel igen.
Dom finns ju där ute – både dom ”onda/dumma” och dom ”goda/snälla”…och båda sorterna kan ha skal av godhet. Det är skrämmande.
Men det mest skrämmande är min stora vilja till att förlåta och förstå (andra).
