Kategoriarkiv: Uncategorized

Idag vill jag helst gå och gömma mej…under en sten…bakom ett träd…i skogen….Eller som en struts sticka huvudet i sanden…och bara visa….ARSLET!

Jag tycker att nu när våren kommer (snart….) så ska vi alla hundägare ta en spade och en stor plastkasse och gå ut och plocka upp ALLT hundbajs som kommer fram när det tinar.

Ja, jag tycker vi kan hjälpas åt faktiskt! Även vi som brukar plocka upp bajset.

För visst har det hänt att jag, eller du (!), valt att INTE plocka upp det då och då i vinter…när snöhögarna varit för höga för att klättra upp i och hämta bajset, eller när det varit riktigt kallt ute, eller när vi tänkt att ”det syns ändå inte i snön och är borta tills snön smälter” (NOT!).

Så låt oss ALLA ta en dag då vi plockar upp ALLT bajs vi ser!

Då slipper alla ”Icke-hundägare” bli så sura och arga på oss!

Och dessutom ÄR det äckligt med allt bajs som dyker upp på våren!

”Plötsligt så händer det!” …och så trillar poletten ner.

Eller nåt.

Jag fylls av stor Lycka och Tacksamhet! Tacksamhet över att jag KAN känna så härliga och starka känslor. Lycka över att vara jag!

Människor är så fascinerande!

Ofta ofta tittar jag mej omkring och bara njuter av att det finns så många fascinerande människor med olika tankar och sätt och utseenden!

Människor jag träffar i jobbet är så spännande! Jag har verkligen ett fantastiskt jobb!

Men människor jag träffar när jag är ute med hundarna, sönerna, sönernas vänner, släktingar, arbetskompisar – alla människor! – har Något! Något fasciinerande och något…vackert i sej.

Något har gjort att just du blivit du, och jag jag. Att just han blivit som han blev och att vi alla är både så olika och lika.

Det är så fascinerande och härligt och jag är så glad över att jag fått förmågan att känna det. Att jag fått förmågan att njuta av det. Att jag fått förmågan att njuta. Att jag har förmågan att känna lycka i det lilla, att njuta av stunden.

I mitt arbete, där jag träffar olika slags människor varje dag, tycker jag verkligen om dom jag arbetar med. Mycket. Ibland vill jag nästan ta dom i handen och gå ut i Världen, visa upp dom för ”alla andra” och säga:

-”Titta vilken underbar personlighet! Se här vilken härlig människa hon/han är! Lyssna på hennes fantastiska tankar, och älska henne som hon är! Det är hon värd.”

Nästan alla jag träffar i jobbet har ju haft kriser och svackor och farit mer eller mindre illa på något sätt, men har vi inte alla det? På något sätt.

Och som kloka Islin skrev i sin chatt häromdagen: ”Man ska inte jämföra smärta eller sorg”.

Är man ledsen, eller mår dåligt, hjälper det inte ett skit att ”grannen” råkat mer illa ut, eller att barn svälter i andra länder. Man mår skit ändå, utifrån sej själv.

Men detsamma gäller ju åt andra hållet! Trots allt, så är livet rätt okey ändå!

För att inte säga helt jävla fantastiskt!

Och jag är så lycklig över att jag är jag!

Me love me.

And you.

Dom här uttrycken gillar jag:

– Han är inte den vassaste kniven i lådan.

– Han har inte alla sina hästar i stallet.

– Han har inte alla indianer i kanoten.

Kan du fler?

Jag bara undrar:

Kan man inte bara få vara ”lite FÖR MYCKET” då och då…..

….om man är lite för LITE…

….där emellan….??

……………………………………..

Och när det bubblar över – vad ska man göra av dom då,

                              Känslorna?

……………………………………..

Ska man ta råd av andra – mer återhållsamma och t o m negativa

pessimister, och ”lära sej” hålla igen….

…….eller ska man bara vara som man är?

Det vill säga:

Lite smågalen

och ibland lite för mycket…..?

Eller

helt enkelt rätt ….knäpp!?

……………………………………………

NÅ?!?

Oj oj oj, vad det kör i magen! Det är värsta cirkusen där inne, med tigrar och lejon som skuttar runt tillsammans med clowner och cirkusdirektör samt en hel orkester!

Av och till blir det att rejsa in på toaletten…med tjut i kurvorna när jag springer som en tok och slänger mej ner på toan…. ”How interesting!” säger du då. Not.

Jag gjorde mej i ordning i morse, och när jag tog morgonprommisen med hundarna, kom det över mej ett illamående som sa: ”…….om du inte är på toaletten inom 10 sekunder så är risken att……….”

….Ja, ni förstår… Men jag hann!

Sen lugnade det ner sej där inne ett tag, men nu är det på G igen….

Huvva!

Vi satt hemma hos mamma igår, mamma och jag.

Mamma är 77 år och jag har funderat på hur det KÄNNS att vara så gammal…Mamma sa någon gång att hon känner sej som 30 och så tittar hon i spegeln och rycker nästan till av förvåning: ”Jag är ju gammal!”

Jag frågade:

-”När man är i er ålder kan man ju dö precis när som helst….tänker man på det när man är i er ålder?”

-”Ja”, sa mamma. ”Jag tänker på det varje dag. Att det kan hända närsomhelst.”

-”Är du rädd för döden?” frågade jag.

-”Nej, inte direkt, men att bli liggande med smärtor eller som ett kolli på sjukhus…DET är jag rädd för!” sa mamma…

-”Vad tror du kommer att hända efter döden? Har du funderat på det?” frågade jag.

-”Jag tror att man bara dör och så är allt slut. Jag tror inte på någonting annat. Det blir bara svart och så är det slut. Och jag vill kremeras så….. kroppen är ju helt borta ju!”

-”Jamen, det är ju inte Kroppen man tror ska vandra vidare ändå…Det är ju Själen! JAG tror absolut på att själen vandrar vidare. Vart vet jag inte, men jag tror det är jättefint och bra…Kanske du träffar pappa igen då!” sa jag förhoppningsfullt.

-”Ha ha ha…Näe, jag tror inte på det….” sa mamma, och jag tänkte att det måste vara tråkigt att inte tro på något alls…

Vad skönt det var att ha det här samtalet med mamma. Att prata om det som kommer att ske så småningom…Kanske ”imorgon” – kanske om 10 år…Ingen vet.

Men EN sak vet vi med ALL säkerhet: Vi kommer ALLA att dö.

Tror du på Ett Liv Efter Detta?

Jag vägrar skriva utan verktygsfält! Och jag HAR laddat ner Google Chrome!

*sur*

Nu bara måste jag ta tag i det där med att skriva ”ut” dom böcker som ligger i min hjärna och ”kokar”….för annars är kanske risken att jag ”kokar över”….

Så då vill jag veta – vad tycker du låter mest intressant att läsa om just nu?

Detta är vad som finns i hjärnlagret:

En bok som handlar om….

– en kvinna i sina bästa år (ca 30 årsåldern) och alla dom män hon träffat, deras för- och nackdelar

– ett barn/kille som man får följa genom livet (ur hans synvinkel) och hur han familjehemsplaceras, måste flytta hem igen till sin biologiska mamma och vad det för med sej för honom och hans utveckling framåt (”elände elände”…)

– otrohet, ur alla inblandades synvinklar (mannen som är otrogen, hans fru, ”älskarinnan” och barnet som föds)

– en tjej i nedre tonåren vars pappa visar sej vara pedofil (men som inte har förgripit sej på sin dotter) och hur det blir för henne, som ”dotter till en pedofil”….

Vad tycker du?

Puh!

Lycka är att ha en familj, som känner en väl och som vet hur man är och ändå älskar en -iallafall för det mesta…

Storasyster och jag har inte alltid varit på samma våglängd, och visst har vi ”fightat” av och till, och hon har ”hatat” mej, sagt upp kontakten med mej, och sen har vi ”börjat om” igen….

Nu är vi ju så gamla att vi lugnat ner oss några grader, båda två.

Hon skrev till mej i ett mail häromdagen att hon har ADHD! Och jag bah: ”VA?!? DU!?!? NÄE?!?” Jag har såååå svårt att tro det….men, men….Hon hade ett temperament, när vi växte upp, som fick resten att familjen att ducka  och gå och gömma sej….så kanske iallafall….

Nåja.

Jag klev ut på Facebook idag….”Kliver man ut” på Facebook, eller ”går man in”, kanske?

 Nåja.

 Ni fattar!

Då kom ”chatt-rutan” upp, och det var Stora-Sis som skrev ”Hallå!”, och vi började chatta….

….och guuuuud vad härligt det var! Hon KÄNNER mej!

 Hon förstår mina knäppiga  ”krumbukter” i ”känslornas land”…och hon förstååååår när jag ”faller platt” och blir en ”svart snorloska”….Så det tog bara  några rader i chatten, så var jag ERVILUCA i egen hög person igen!

Den Erviluca jag gillar.

JIIIIHAAAA!

I´m back as ME!

 The ME that I like!

The ME  that I love!

And I love it!