När jag sitter på balkongen och tjuvlyssnar på barnen som leker utanför vårt hus utspelar sej följande:

Kalle och Pelle (ca 5-6 år och syskon) kommer springande med sin fotboll, sparkandes mellan sej, och ropar till Fabian och Frej (5 år) och Filippa (7 år)  som springer runt på gräsmattan utanför vårt  hus:

-”Är ni me på fotboll??!

-”JA!” ropar alla tre syskonen F.

Kalle och Pelle tittar på varandra, och sen säger Kalle:

-”Men inga tjejer får vara me, va?!”

-”Näe!” säger Fabian och Frej övertygande varvid Frej som fått bollen intill sina fötter sparkar den till Filippa.

-”Inga tjejer, vareju!” säger Kalle irriterat.

-”Näe??” säger Frej och tittar förvånat på Kalle som om  han tänker ”har jag gjort något fel??”

Kalle pekar ivrigt på Filippa och fräser mellan tänderna:

-”Inga TJEJER!”

Frej tittar förvånat på Filippa, som om han tänker ”TJEJ?!? DEN?!?”

-”Filippa är väl ingen TJEJ precis….”, säger Frej

-”E hon juh!” säger Kalle övertygande

-”Nähä…..!?” säger Frej – ” Hon e ju en SYSTER!!”

-”Ja, då e hon ju en tjej!” säger Kalle och vänder sej till Filippa:

-”Visst e du en tjej??”

-”Ja, fast inte en SÅN tjej….inte en sån där TJEJIG TJEJ….Jag är en SYSTER-tjej…..och det är annorlunda!”

Hon låter väldigt övertygande.

Kalle tänker i 2 sekunder:

-”Okey! Du och du och du är i mitt lag, och ni är i andra! Nu kör vi!!”

Vi ska åka till Gotland = Information för Den som Missat Det….

Först tänkte jag att vi skulle åka bil. Men bilen ”ville inte”. Den är ”dum”, kan man säga, för att förkorta hela historien. Den får inte följa med. Dumma bilar får inte åka till Gotland.

 Det är liksom straffet:

 ”-Är du dum får du inte följa med till Gotland!”, sa jag till bilen och såg sträng ut. 

Bilen: *är dum*

Tjaaaa, då vet ni.

Nåja.

Hur ska man då ta sej runt på Gotland? Cykla givetvis.

Fast vi ska inte ”CYKLA-PÅ-GOTLAND” sådär hurtigt och fantastiskt….

Cykla runt och kolla på kyrkor, eller vad man nu kollar på…

Näe…Vi ska bo i ett hus, 4 km från Visby, och så ska vi ta oss till och från det vi vill göra, med cykel.

Och det vi vill göra är förmodligen på väg till, eller i, Visby: Bada, äta, strosa runt….typ.

Lagom ”latigt”, liksom.

Vi ska inte ”hurtbulla” oss runt på Gotland.

Jag skulle ju visserligen kunna ge sken av det, men nu är jag ju så himla Ärlig….

*host host host* (förstååår inte…det är så dammigt här!)

Nåja.

Vad jag EGENTLIGEN skulle skriva, var att jag inför den cykliga Gotlands-semestern beställde en ”hundkärra”…..

………………………………………………………………………………..

…. eller jag ”vann” den på Tradera..

…..urlöjligt att det heter att man ”vinner”, för man får ju BETALA för det man bjudit på…

……”GRATTIS! DU HAR VUNNIT!” får man ett mail från Tradera….och jag bah: ”Va?! Får jag den GRATIS??!” Nähäädå!

………………………………………………………………………………….

 För jag tänkte att det inte kommer att funka att hundarna springer bredvid hela tiden – både för att dom aldrig sprungit bredvid en cykel – och för att dom kanske skulle stanna och kissa hela tiden och vi skulle komma…ingenstans!

 Och en massa andra anledningar också, som jag inte orkar rabbla nu…

Så kom ”hund-cykel-kärran” (svårsökt på Google, kan jag berätta…för den intresserade…) idag, ihopvikt i en låda, till dörren!

Jag ropade till Storing att han skulle få hjälpa mej att skruva ihop den, efter det att jag tagit ur den ur lådan.

-”Okey!” ropade han tillbaka.

Så öppnade jag lådan, vek upp den, satte i en stång där och en där, en  skruv hit och en mutter dit…..

”DADAAAAAA!”

I did it!

Sen provkörde jag med hundarna i…Dom accepterade det hela tappert.

Sen kom jag på att man kan använda denna vagn till allt möjligt!

–  Man kan nämligen både ha ett handtag på den och dra den som en barnvagn, eller sätta på en stång och sätta fast den i cykeln –

 T ex gå till affären och handla!

 Jag behöver inte längre tänka: ”Jag-kan-inte-köpa-så-tunga-och-många-grejer-på-en-gång-eftersom-jag-inte-orkar-bära-hem-det” …..(eftersom-jag-inte-har-någon-bil….eller: jag-har-en-bil-men-den-är-dum! = avställd).

Puh!

Fyfaan vad bra att jag köpte en hundcykelkärra!

 *tittar ut och ser den står utanför –  njuuuter*

Det är kul med Nya Grejer!

”In your dreams!” kan någon säga sådär lite uppkäftigt och mena ”Aldrig i livet!”, och det gillar jag inte….

….. men man kan tolka om det, lite positivt, och tänka att det betyder ”I dina drömmar….”

….. och  lägga till i sitt huvud: ”…kan det bli så…”

….. och sen fundera på att:  ”…drömmar kan bli sanna”….

…….iallafall för en Optimist….

………………………………………………………………………………………………………..

Igår chattade Islin (se högerspalten)  och jag om våra drömmar som råkade sammafalla och bli EN:

OM jag (eller hon) blir RIK (superduper-rik) –

 ”Näe, det är inte helt osannolikt! Inget är osannolikt! Verkligheten överträffar drömmen!” har du väl hört!?!” fräser jag till alla Realister och Pessimister….

– så ska den som blir Superrik köpa ett jättestort hus – En Herrgård (skrev Islin)!

Det ska vara ett stort hus och några små, på tomten. 

Jag ska bo i stora huset med mina söner . 

Islin ska bo i det lite mindre huset.

Tillsammans ska vi ta hand om alla våra djur: Först och främst dom hundar vi redan har givetvis, och så har ju Islin två katter….

Sen ska Islin ha ett par hästar, men dom får hon sköta mest, för jag har än så länge lite respekt för hästar….men kanske jag lär  mej….

Jag ska ha några hönor….inte för att jag kan hönor eller vet något om hönor…men dom verkar så….trevliga! Och så är det gott med färska ägg. Tupp vill jag helst inte ha, för jag vill inte ha galandet. Jag vet inte om hönor MÅSTE ha en tupp…Får väl kolla det när den dagen kommer…

Sen ville Islin att vi skulle ha en minigris….och det sa jag ”ja” till….och la till att några vädurskaniner kan vi väl ha också?

”Jepp”, det godkändes.

Marsvin är också gulliga. Så vi tar två såna också. Dom kan bo med kaninerna, för det har jag sett – att marsvin och kaniner trivs bra ihop.

Sen ska Islin få ”gratis-terapi” när hon behöver….mot att hon fixar och donar lite extra med djuren….

Så behöver vi en ”gårdskarl” menade Islin, och tog då för givet att han skulle vara snäll och snygg, och bli kär i Islin (!) – givetvis! Och dom skulle bli ihop och gifta sej (?) och få barn, och då skulle jag få bli barnens Gudmor (!). ”YESSS!”

Stenis fick också vara med. Han kunde sköta grisen (för han gillar grisar…) och så skulle han fixa med husen och sånt, för det är han bra på….

…förresten fick han jobba med djuren också, för han är bra på djur också….

…och så skulle vi ta emot ”trasiga själar”….såna barn/ungdomar som varit utsatta för svåra saker..

….och så skulle vi bli ett familjehem….på heltid…

…och så skulle vi hjälpas åt med det; Jag, Islin, Stenis och kanske gårdskarlen (som då troligtvis hade ett namn…..vad sägs om….Markus!?).

”Trasiga själar” behöver både terapi, och att ta hand om, blir älskade av och värna om djur, och ha ett Vanligt Liv.

Det skulle vi hjälpas åt med.

Nu väntar vi bara på miljonerna……

….och undrar ifrån vilket håll dom ska rulla in….

”Höger?”

”Vänster?”

Kanske från en av alla mina blivande bestsellers som snart (? *host host host*) ska börja säljas….

”Fast först måste dom antas hos ett förlag och tryckas och ges ut”, säger Vän av Ordning försiktigt….

-”Ja, ja, ja, ja!! Var inte så petnoga nu!” fräser jag….

Förresten ska Islin också ge ut en bestseller….

….inte för att hon ens vet hur hon ska börja än….

–  (det var så vi började chatta igår: ”Hur börjar man skriva en bok?”)  –

…men ”vafaan?!”….

Nu börjar det snart….

Det börjar med irritation…..över Minstings Evigt pratande*

*(”pratande” och ”låtande” och ”sjungande” och ”frågande”……)

-”Kan du vara TYST!! Jag kan inte TÄNKA!!”

Tror ni han bryr sej?

Nope!

Jag går ner i förrådet för att leta fram dom fyra ryggsäckar som jag tror att vi har….

…..eller jag är rätt säker på att vi har iallafall TVÅ!

– Ska man  cykla med packning måste man ju ha ryggsäck. –

Jag hittar EN ryggsäck!

EN!

Jag måste tänka om.

Två väskor med hjul måste väl gå bra också….?

…… så kan man sätta dom på pakethållarna sen…..?

Har hyr-cyklarna pakethållare?

 Måste kolla.

Undrar vad en taxi kostar från färjan till huset där vi ska bo?

Eller finns det bussar på Gotland?

Jävla bil som inte funkar och inte besiktigar sej själv, och som kostar skjortan och byxorna!

10 – 9 -8 -7 – 6 – 5- 4…………..

http://www.expressen.se/kultur/1.2267465/forvaxlingen

Jag såg ett program på TV häromkvällen, som handlade om två familjer vars babysar hamnade i ”fel hem” efter BB-tiden. Eftersom jag inte såg från början, vet jag inte hur den ena mamman upptäckte detta, men när pojken var ca 4 år, skrev hon ett brev till Domstolen och anmälde detta på något sätt.

Detta var i mitten av 40-talet.

Det var Allan och Bosse som blivit förväxlade, och efter processer, skriverier i tidningarna och domstolsbeslut, blev det bestämt, när pojkarna blivit 7 år, att de skulle bytas tillbaka (!).

Varken Allan eller Bosse hade då träffat sina biologiska föräldrar, utan levt i den tron att de föräldrar de växt upp med var deras.

I programmet beskriver grannar och släktingar hur Walter, som var ”pappa” till Allan, hade med honom överallt, hur nära dom stod varandra och hur bra han hade det i sitt hem och hur mycket ”pappa Walter” älskade sin son, Allan.

 ”Föräldrarna” till Allan – Walter och Wilma – bestämmer sej för att dom inte vill ha ”sin” Bosse tillbaka, och man tror efteråt att det berodde på att dom inte ville göra Bosse så illa.

 Men det kan ju också bero på att sorgen efter Allan blev för stor, och att dom kände att dom inte orkade plocka in ett ”nytt” barn i sitt liv. Man vet inte, eftersom Walter och Wilma är döda när filmen görs. 

Allan bärs skrikande ur sitt hem, och får åka hem till sina biologiska föräldrar, när han är 7 år.

 Han intervjuvas i programmet (nu drygt 60 år), och säger att han inte minns något av detta, och att ingen någonsin pratade om detta, och att han fick ett bra liv tillsammans med sina biologiska föräldrar, sin ”bror” Bosse och en äldre bror.

Mamman till Allan, som var den som drog igång hela proceduren, intervjuvas i programmet, och hon säger om och om igen att hon inte vet om det hon gjorde var rätt eller inte. Mamman är nu  80-90 (?) år, och Allan, nu 60-70 (?) år, klappar henne på handen och tröstar henne och säger: ”Jodå, du gjorde nog rätt…”.

När några journalister forskar i hur vanligt det var då, att barn ”hamnade i fel  hem”,  finner dom en härva av röra bland barn och mammor på BB, innan man började ”märka” mammor och nyfödda babysar, och man tror att MÅNGA fick med sej ”fel” barn hem….Många!

Hela programmet är mycket fascinerande och sätter igång många frågor i min hjärna, och hur jag själv skulle reagera, om jag fick med mej ”fel” barn hem, och fick veta det efter flera år (!)…..

…..och hur skulle man reagera om man fick veta det efter 5 år, jämfört med 20 år eller 40 år?

Jag tycker också så väldigt synd om Walter och Wilma, där uppe i sin himmel och jag undrar hur deras liv blev, efter det att dom förlorade sitt barn….

I programmet säger också ”den andra mamman” (minns inte hennes namn) att ”experterna” sagt att det INTE var bra för Allan att prata om, eller träffa, dom föräldrar han vuxit upp med, för det skulle ”riva upp för mycket”…..

….så Allan träffade aldrig mer sina första föräldrar och dom fick aldrig mer träffa Allan…

Bosse fick aldrig något veta, då, eftersom föräldrarna inte sa något till honom om någonting. Så han levde i ”lycklig ovisshet”. Och man pratade ju inte med barn ”om vuxensaker” då.

Bosse (drygt 60-70 år?)  intervjuvas i programmet, och hans minns ingenting av allt det här, och har haft en lycklig uppväxt.

Man säger också i programmet att P.O Enquist skrivit en bok om det här, eftersom han var kusin med någon utav killarna.

F a s c i n e r a n d e !

VARNING!

Om X antal timmar, eller dagar – eller någon dag – kommer jag att bli Hysterisk.

Jag vet inte exakt när, men jag känner redan att det liksom ”mullrar inut” – som en vulkan innan den får utbrott…..

 That´s the way it is.

 That´s me.

När jag ska åka någonstans – speciellt när jag har ansvar för ett gäng till (vilket jag har) – så är jag först Lugn….

….och så lugn….

….och lugn…

…..och inte orolig alls…

….och säger att ”jag oroar mej inte”….

….det kommer att gå bra….

……det kommer att fixa sej…..

……jag är lugn…

….lugn…

…..lugn…

…….och sen:

PANG! SUPER-EXPLOSION!!!

Bomber och granater!!

Lovar.

Jag exploderar!

…….och då kan alla som är i närheten få sej en släng av sleven….

…..och då är det en JÄTTESLÄNG med en JÄTTESLEV!

För jag skriker och gapar och fräser…..

ALLA i närheten är I VÄGEN!

Att be att någon ska flytta på sej SNÄLLT, finns inte:

-”FLYTTA PÅ DEJ!” eller -”AKTA DEJ!!” eller -”MÅSTE DU VARA IVÄGEN HELA TIDEN?!?”, skriker jag ilsket….

Jag svettas som en flodhäst och frustar som en…häst….

….fräser och rivs (!) som en katt, och bits som en hund….

Hjärtat slår i 234 slag i minuten och jag får nästan hjärnblödning och hjärtattack samtidigt, av frustration!

Jag skriker att ”INGET FUNKAR!”, ”ALLT KOMMER ATT GÅ ÅT HELVETE!” och alla andra negativa ord jag sparat i 1 år, på ett ungefär…

……………………………………………………………………………………………………..

Så är det kanske med Superoptimister, som för det mesta tycker att ”allt går” och ”inget är omöjligt”…….och som alltid hittar lösningar på allt….

…att man liksom sparar all skit och allt elände….

……. och att hela Den Pessimistiska Sidan och  Negativiteten kommer ut vid Ett Enda Tillfälle…..

……………………………………………………………………………………………………….

…… och då kommer det ut i kubik!

…(som små tärningar faller ilskan över golvet….ha ha ha!…närå….)….

 Hos mej kommer det alltså ut när jag ska packa inför en resa.

Bara så du vet.

……………………………………………………………………………………………………………………………..

PS. Eftersom jag lärt mej det här om mej själv så brukar jag varna barnen någon dag innan….

….och sen genomlider dom helvetet med den informationen i bakhuvudet.

 Efteråt brukar jag be om ursäkt och säga att ”jag hatar inte alls dej” och ”du packade jättebra, fast jag sa att det var skitdåligt” och ”du står inte alls alltid ivägen” osv osv….

Jag tror dom är lite vana, efter alla ”packa-explosioner” jag haft….även om det inte är så ofta….Typ 1 gång/år….men ändå! DS

n

Jag anser att Breiviks (Norge-mördarens)  pappa inte har  någon rätt att uttala sej, eller tycka till, om den son han övergivit och lämnat åt sitt öde. Pappan har övergivit sin son. Det finns ingen ursäkt för det. Han har ingen rätt att uttala sej. 

Jag tycker det är kränkande att han sitter där på sin stol i Frankrike och säger att ”sonen” borde ha tagit livet av sej.

”Hörrödu, pappan! DU borde ha tagit ditt ansvar som pappa! DU borde inte ha övergivit din son! DU gav din son livstidsstraff  när du lämnade honom! Punkt.”

Komma här och komma….  

*morrar*

Vi går vår pyttelilla skogsrunda i skogen på morgonen, då jag ser en STOR brun hund stå en bit bort. Den står och nosar på något på marken. Flisa är där, och går fram och nosar på samma sak….

Hon ser inte ”hunden” förrän den lyfter på huvudet och förvånat tittar på mej….

….och då ser jag att det är ett rådjur! Vi tittar förvånat på varandra – allihop!

Rådjuret tittar på mej, och sen på Flisa…

Flisa står blickstilla och tittar på rådjuret.

Jag står förundrad – ca 2 meter ifrån – och tittar på hela den fantastiska scenen.

Så vänder sej rådjuret om och skuttar iväg.

Flisa skuttar efter.

Milton, som inte märkt någonting, skuttar efter Flisa.

Jag ropar tillbaka båda hundarna, för att inte rådjuret ska bli skrämt.

Dom kommer tillbaka.

Rådjuret ställer sej en bit bort och LÅTER:

-”Ööööö! Öööööö! Öööööö!”

Antingen betyder det ”Hejdå!” eller ”Maaaammmaaaaa!” eller ”Jag är rädd!” eller ”Kom tillbaka!” eller…..?

Jag chansar på:

”Hejdå!”

Den där Stoltenberg är ju helt fantastisk! Vilken man, vilken människa! Sällan hör man någon, i en sådan svår och stressad situation, vara så ”rätt” hela tiden, så medmänsklig och så klok. Vilka frågor han än fått har han hela tiden lyckats vara lugn och sansad, klok och respektfull.

Norges folk borde vara STOLTA, som ett enat BERG, över Stoltenberg!

(…kunde inte låta bli….f´låt!)

Och själv kanske jag emigrerar dit.

 För hans skull.

Jag gillar uttrycket, som Stenis brukar säga ibland:

 -”Hade du otur när du tänkte?!” för ibland har jag verkligen otur när jag tänker.

 Verkligen. Otur.

När jag tänker utan att TÄNKA….

…när det bara ”far omkring” i hjärnan, snarare än att den liksom använder sej av ”dom grå cellerna” på ett Vettigt Sätt….

… ibland går det bara helt enkelt för fort!

Som häromdagen:

Skattebeskedet kom och jag blev så GLAD!

Jag studsade runt av lycka:

-”Ja, ja, ja, ja!!! Jag får tillbaka pengar på skatten! Mycket! Så nu kan vi ha en riktigt avslappnad semester på Gotland! Ja ja ja!!!”

Jag var så glad!

Storing tittade in (fast han egentligen var hos sin pappa) och jag berättade lyckligt att oron över pengar inför semestern var nu borta, för jag skulle få tillbaka på skatten!

”TJOHOOOOOO!”

Sen gick det en dag, eller två….och jag började fundera på hur jag kunde få tillbaka på skatten TVÅ GÅNGER, liksom….

”Konstigt att dom först betalar ut pengar i början av sommaren, och sen kommer på att det var MER pengar och så betalar dom ut resten i slutet….”

…. typ….

….och ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att jag redan fått pengarna….

…för länge sen….

…i början av sommaren…

…och att dom faktiskt var slut….

…för länge sen….

Sen tänkte jag att: ”….jag är ju inte riktigt klok i huvet….. jag inte har alla bestick i lådan”…. eller ”alla indianer i kanoten….”

*suckar uppgivet*

Men nu har jag bestämt mej för att jag har Förklaringen till att jag ibland tänker så FEL –  att jag ”har otur när jag tänker”:

Jag är Blond.

Är en äkta blondin.

Ibland är det faktiskt jävligt jobbigt att vara Blondin….

…..och att ha otur när man tänker….