(Bilden föreställer inte killen det handlar om)

I Tidernas Begynnelse stötte jag på en Fantastiskt Vacker Man….*harkel*…

Nja, så mycket Man var han väl inte egentligen…När jag tänker efter var han inte mer än…14-15 år….

Men han var något utav det Vackraste jag sett!

Jag såg honom på Idrottshallen, där jag tränade dans var och varannan dag, och han tränade handboll….

…..och jag minns inte om vi pratade någon gång…

…..jag minns bara Känslan i Kroppen….när jag såg honom…

Den där känslan där det känns som om benen blir spagetti…..

…..händerna blir blöta av svett, och man får tusen fjärilar i magen som flyger runt på ett sätt så man tror man ska kräkas…

Han var faktiskt det vackraste jag sett!

Att jag var två år äldre, spelade ingen roll, och som alltid – när det gäller mej – hade jag inte tid att vänta – ingen tid för att flirta och ”ta det lugnt” –

…så jag skrev ett kärleksbrev!

Jag skrev ner alla vackra ord jag hittade, och jag beskrev hur det kändes inuti när jag såg honom….

HUR jag gav det till honom vet jag inte….

Jag minns bara den där danslektionen, efteråt, när jag försökte dansa, men inte kunde koncentrera mej….

…..utan hela jag darrade av förväntan och rädsla, över vad han skulle svara…och hur!

Jag stod i korridoren, efter lektionen, och han kom gående – rakt emot mej. Han sa att det var det finaste brev han fått och att han blivit glad. Han sa också att ”dom andra grabbarna” blivit avundsjuka, och att dom sagt  ”Go for it!” ungefär….

Hela jag darrade.

Jag minns inte vad vi gjorde sen, eller hur det blev…

….men vi hade något slags förhållande, som var lite rörigt och konstigt…av och till…i flera år…

Och jag minns inga detaljer….Bara hur fantastiskt kär jag var.

 Och hur VACKER han var!

Men idag fick jag ett mail ifrån honom, där han skrev att han hade en nakenbild på mej…som han inte visat någon, och som han bär med sej (fortfarande – 30 år senare….)…..

”Nakenbild?”

”På MOI?!”

Jag minns inte ens att jag var naken med honom…och absolut inte att han tog ett kort…Jag minns verkligen inte…

Jag minns bara KÄNSLAN – inuti.

Och hur vacker han var….

Han är PÅ mej hela tiden!

Vill att jag ska smeka honom och vara nära nära nära….

När jag tycker ”Nä, nu räcker det – nu vill jag vara ifred!” så kräver han mer och mer och mer…

……tills jag till slut puttar bort honom och ilsket fräser: ”Det räcker! Sluta nu!”

Då tittar han på mej med sina stora bruna ögon, som säger: ”Älskar du inte mej??”….

…och blicken går rätt in i mitt hjärta…

…..och jag fortsätter smeka honom…

Till slut måste jag gå ifrån soffan…. gå ifrån honom….

….. för att få vara ifred….

Jag älskar honom, men han är lite väl närhetstörstande.

”Get a life!” säger jag.

”Du ÄR mitt liv”, svarar han med sina bruna ögon…..

Älskade Milton:

I do love him!

Jag går genom skogen, korsar el-ljusspåret och deras anslagstavla när jag ska till jobbet, för att skriva….

Jag slänger en blick på anslagstavlan där det står om olika träningssätt mm som finns. Så får jag syn på en stor, och av regnet och solen missfärgad, lapp:

___________

FÖRBJUDET

plocka upp cigaretter och fimpar

_________________________

står det!

Jag ler lite i mjugg;

Jag visste inte att det var förbjudet att plocka upp cigaretter och fimpar….

……och när jag går vidare funderar jag på om jag någonsin plockat upp cigaretter och fimpar på el-ljusspåret…

Kanske jag måste lägga tillbaka dom då…?

Dom kanske är utsmyckningar….?

Det var väl det jag visste!

Det kan inte bara Ta Slut när det INUTI känns som om man ”hör ihop”….

Det går inte. Det är helt galet, helt enkelt!

Om man älskar någon ända in i själen, så kan det inte vara fel.

När man känner att det är några ”själsliga trådar” som liksom hakat tag i varandra, på något sätt….

Och även om det är rörigt och konstigt och avstängt och tokigt och löjligt och fånigt och allt,  i Verkliga Livet…..

….så är det som om dom där trådarna som ”satt ihop sej” ändå sitter ihop….och det liksom går inte att sära dom….iallafall inte genom att säga ”det räcker”….

…. eller ”det är slut”.

Det är som om dom där trådarna omöjliggör en separation.

                                                                         *

Alla relationer går igenom ”faser”, och kriser, och ”det-är-omöjligt-perioder”….

….. och ”det-kommer-aldrig-att-gå-perioder” och ”jag-tycker-inte-ens-om-henne/honom-perioder”….

….. och ”han/hon-är-helt-hopplös-perioder”…..

…..och så gnetar man sej igenom skiten, slår sej fram, klättrar över hindren, eller kryper under dom, bygger broar eller slår sej rakt igenom murar….

……och så kommer man ut på Andra Sidan:

 Starkare, modigare, tydligare – och förhoppningsvis mer ödmjuk och förstående (för Den Andre).

För vitsen är väl att ställa sej själv lite åt sidan och begripa den andre lite bättre – för båda!

OCH att lära känna sig själv och sina ”egenheter” lite bättre,  och att  inse att vi är alla rätt så ”good enough”….

Och att gräset inte är grönare på andra sidan….hur grönt det än tycks vara.

Visst är det väl så det är?

Det är inte ofta här i livet man får en ”själslig kontakt” med någon, och när det händer, är det väl bara att ”hålla i” och ”inte ge upp”…eller hur?

Hur jag ska förklara ”själslig kontakt” vet jag inte – jag vet bara hur det KÄNNS! 

Och den Känslan, bara finns där, bara ÄR där, och kan inte Förklaras.

Men den känns Viktig och Värdefull, och den är rätt Unik.

Att få möjligheten att få uppleva detta, är så underbart och fantastiskt att man kan inte bara släppa taget, och ”let go”….

Å andra sidan kan man inte ”hålla fast” någon som vill gå….

…..men han ville nog inte ”gå”…..

Han ville nog bara ”pausa”….

Hoppas och tror jag.

För själslig kontakt är inget att leka med….

Tror jag.

Just nu gör det ont – inuti

Just nu är det tungt att andas

Just nu värker det i hjärtat av saknad

Just nu.

Just nu vill jag inte veta ”sannolikheten att….”

Just nu vill jag inte vara vuxen och klok

Just nu vill jag bara gå undan och vara ifred

Just nu

Just nu vill jag krypa in i hans varma famn och tröstas

Just nu vill jag veta att allt är bara en fantasi

Just nu vill jag kunna spola tillbaka tiden

Just nu

Just nu måste jag ta tag i mej själv

Just nu måste jag vara Vuxen och Klok

Just nu måste jag låta logik och förnuft styra

Just nu

Intervju av mej själv.

I = intervjuvaren (= jag)

J= jag (=jag)

                                                                                                *

I: Hur valde du ut din dejt?

J: Tjaaaa…såg rätt bra ut på kortet, verkade glad och positiv, lagom längd….trevlig att maila med…trevlig att prata med i telefonen…

I: Hur kände du innan ni träffades?

J: Lite pirrig…lite förväntansfull…lite hoppfull…och lite nervös

I: Vad tänkte du när du såg honom – första intrycket?

J: ”Han ser ut som på kortet”, tänkte jag. Ibland ser folk verkligen inte ut som på kort, och man undrar om det verkligen är samma person, nästan….

I: Kände du något pirr, eller något sånt vid första anblicken, och första kontakten?

J: Nej, inget.

I: Vad gjorde ni?

J: Vi gick till ett fik.

I: Vad hände sen?

J: Han sa att han just fikat…Jag beställde en Latte…och insåg att han inte tänkte betala, så jag betalade själv. Han beställde en smörgås och en kaffe. Vi satte oss vid ett bord och så började vi prata….Det gick ganska lätt och vi pratade om allt möjligt. Snacket flöt på. Men ingen kemi…inget sånt alls. Jag kände mej helt avslappnad. Inget pirr.

I: Vad tänkte du?

J: Jag tänkte på att han smaskade när han åt smörgåsen….och sen tänkte jag på att han petade tänderna med en tandpetare vid bordet (hatar båda delarna)…Jag tänkte också att vi hade rätt olika ”livssyn”, och att hans inställning om Framtiden var rätt mörk…Alltså, vi pratade om Livet och Döden och Religion och Hur det blir i Framtiden (om 100 år) och sånt…Det var trevligt att sitta och prata på sådär, men jag  kände att jag inte vill vara tillsammans med någon som ”drar ner mej”…jag behöver verkligen ”luft under vingarna” för att må bra….

I: Hur skildes ni åt? Vad sa  ni? Vad bestämde ni?

J: Vi satt kvar på caféet tills de stängde. Sen gick vi mot bilen/cykeln. Vi kramade om varandra och sa ”Vi hörs!”, och jag tänkte sen: ”Vill jag träffa honom igen?”, och först hade jag inget svar till mej själv….men under cykelturen hem dök svaret upp, rätt självklart: ”Nej det vill jag inte”, och med det svaret följde en liten besvikelse…*suckar*

I: Kommer du att dejta någon mer på det här viset tror du?

J: Vet inte. Men OM jag vill ha en man i mitt liv, finns det inte så många alternativ…Jag går aldrig ut…så VAR skulle jag isåfall ”hitta” honom?

I: Han kanske hittar dej?

J: Ha ha ha! Jag vet inte om jag är ”hitt-bar”…. Alternativet är ju att vara ensam…och det är väl okey det också, när jag väl ”landat” i det…. men det var rätt mysigt att ”ha någon” och vara kär….och det vill jag ju igen, egentligen….Men frågan är om det är någon idé att ”vilja”.

I: Folk brukar säga: ”Han kommer när du minst anar…..”

J: *smock*

I: AJ! Va faan!?!

J: Jag HATAR den meningen *säger med fånig röst* ( som Bagheera) : ”Han kommer när du minst anar….” VADDÅ ”han kommer när du minst anar”?? Jag har ”anat minst” jättelånga gånger och INGEN kommer! Så ÄR det! Dessutom är jag en självständig och envis vädur, och dom ”kan själv!”.

I: Du behövde inte slå till mej….

J: Näe, men jag gjorde det ändå….

I: Knäppis!

J: Vet.

Tror vi på det här med nätdejting?

När man fallit av hästen ska man snabbt upp på den igen – lärde jag mej i ridskolan –  för att inte bli rädd.

Så nu ska jag ”ut och rida”…igen.

Typ.

Eller nåt.

Wish me luck!

Det känns pirrigt och läskigt….

Vi träffades igår kväll, och Nya Matten och Hussen blev rejält utskällda – speciellt av Flisa:

”Jag-vill-faan-inte-att-ni-ska-komma-här-och-komma-för-det-är-jag-som-bestämmer-och-bor-här-men-ni-får-gärna-ta-med-er-den-där-lilla-råttan-men-absolut-inte-klappa-mej!!” skällde hon och blev så tjatig att vi bestämde oss för att gå ut med Beppe, för att få ”en syl i vädret” över huvud taget.

Faan, vad envis hon är ibland, Fislisa!

Milton ville bara pussas – på munnen! Och för att komma åt allas munnar, måste han hoppa hoppa hoppa!

Så vi gick ut.

Väl ute var Beppe helt ”stissig”. Han kände  nog att det var något på gång, och allt var ju så Annorlunda: Att gå ut utan sina ”vänner”…?! Jättekonstigt!!

Han skällde och gnällde och sprang runt i cirklar….Vi gick en liiiiiten promenad, med ”stissiga Beppe”….men så satte sej Nya Hussen ner på marken (trots blött och kallt) och fick Beppe att lugna ner sej.

Då förstod jag att det var RÄTT.

Helt. Rätt.

Nya hussen och mattens energier var: Värme, kärlek, stabilitet och LUGN.

Dom åkte iväg med Beppe, och senare på kvällen fick jag ett mail från dom, att allt gått bra och att han redan tycktes finna sej tillrätta med barnen….

Han får det nog bättre där; utan konkurrens från andra hundar…

….och utan en ”Bossig Kärring”(=Flisa, som bossar över sina undersåtar….)…

Och Lugnet har lagt sej över Familjen här hemma…

”Vår” lilla Beppe, som aldrig blir ”vår”….

Han, som flyttade till oss för ca 1 år sedan…och sedan flyttade vidare till Stenis föräldrars granne…men sen flyttade tillbaka till oss…

Lilla gubben – jag älskar honom så!

Men det är för mycket med tre hundar, när man är singel/ensamstående och dessutom har tre barn….

Det är bara att inse.

OM jag flyttar ut till landet, MED en man, som också älskar hundar – eller iallafall vill dela ansvaret/jobbet för dom med mej (någorlunda, ibland, när det regnar…vissa dagar…någon gång i månaden…*harkel*…nåja…) – så kan jag ha massor av hundar där, och få leva ut ”ta-hand-om-behovet”, eller vad det är…in The Future.

Manjana.

Men här, idag, i NU:et, måste jag inse att Tiden räcker inte till, Orken tryter, Pengarna sinar, Lägenheten är för trång och jag har ingen tomt.

 Varje promenad måste göras MED hundarna, i koppel – iallafall dom korta. Dom långa promenaderna är hundarna lösa, i skogen….Men OM vi träffar någon måste jag koppla ”bestarna” eftersom folk blir ”galna” om man har dom lösa…även om dom är små och inte gör en fluga förnär…

Jo, kanske en fluga…Flisa hoppar efter flugor, och tuggar i sej dom om hon kan…Sen ”spottar” hon: ”Uäck! Äckligt!”, ser det ut som hon tycker. Varje gång.

Så idag kommer en familj för att titta på, och ta över, Beppe.

Älskade lilla Beppe.

Som alltid vill ligga nära-tättintill, som ääälskar att gosa, som ”pratar” med gnäll, skäll och morr, vars öron står upp och åker ner och vinklas i alla möjliga och omöjliga lägen….Såååå sött!

But ”A girl got to do what a girl got to do”!

Vi vaknar sent, allihop.

Han kryper upp vid min sida och trycker sitt huvud mot min axel…Jag börjar smeka honom – lite här och lite där.

Han njuuuuuter! Åh, vad han njuter!

Han andas tungt, vrider sej runt i olika ställningar för att jag ska komma åt bättre, tittar mej djupt i ögonen för att liksom bekräfta att det känns rätt….

Bröstkorgen, magen, benen, ansiktet, öronen, nacken….Åh, vad han njuter!

Vi ligger så….. länge.

Det är verkligen en njutning att smeka, klia och klappa någon som njuuuuter så intensivt.

Här är han: ”Färdigsmekt”…för nu.