.

..sedd genom en Kvinnas ögon:

Här till höger, sittande på en sten bredvid grottingången, sitter:

”Glad och positiv, ungdomlig man, med barnasinnet kvar, söker kvinna. Allmänna intressen” (vad det nu är??)…osv

…och så tittar man på bilden:

”Glad?”….”Positiv?”…..

*ryser*

Till vänster, svingande sej i en lian har vi ”Jag-är-bäst-och-snyggast-och-endast-det-bästa-är-gott-nog-mannen” som tränar ”innebandy, styrketräning, spelar golf, seglar och går på spinning”…

…..och däremellan lagar han ”gorme´-middagar” och umgås med sina ”älskade barn”…

…..och förresten har han en motorcykel i garaget också, som han åker ut med då och då…

…..och så tycker han om att snickra och bygga på huset, som han byggt själv!

 Som dessa mäns partner ska man vara ”Kvinnlig” och/eller ”sexig”, och träna en hel massa, tycka om att laga mat och vara ordentlig. Man ska också ha skinn på näsan och kunna säga ifrån, och gärna säga emot. Helst ska man tycka om att gå i höga klackar också!

Jag tappar andan bara av att läsa deras kravlista!

Här ser vi en utav dessa män:

 Jag har nog vandrat runt på ett tiotal dejtingsiter, blivit medlem, kollat runt lite, och klivit ur igen, och många gånger har jag glömt att jag var medlem, så kanske är jag ”inaktiv medlem” på hälften av alla dejtingsiter som finns, utan att veta om det!

DESSUTOM vill män ha kvinnor som är några år yngre! Detta betyder att jag får ”nöja mej med” ÄLDRE män! Säkert finns det någon pigg, vaken och fräsch man ”med barnasinnet kvar” som är i 60-årsåldern, men….njaaa….

Jag vill inte vara en ÅLDER – jag vill vara JAG! Och jag vill egentligen inte söka en Ålder – jag vill hitta en Man! Jag vill heller inte vara en ”äldre kvinna”, för av och till har jag fått mail (ganska ofta faktiskt…) från män i 20-27-årsåldern som söker en ”äldre kvinna”…..

Jag är ingen äldre kvinna – jag är jag!

Att träffas via dejtingsiter på nätet är det vanligaste sättet nuförtiden, men än så länge tillhör jag inte den statistiken…

Men en vacker dag kanske…..?

https://erviluca.wordpress.com/2011/11/22/hjalp-hall-tummarna-och-andan-och-erviluca/

Höll ni verkligen tummarna?

Hårt?

Varje dag???

Näe, jag VISSTE väl det!

Jävla svikare!

Bara för det så sket det sej!!

BLÄ!

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kamp-for-utvisningshotade-barn

Det är svårt att INTE bli upprörd över dessa små barn som ”man” vill skicka till Italien (!?), där dom i princip aldrig varit.

”Dom” skyller på lagarna.

Jag hörde på ett ungefär detta i ett samtal med en myndighetsperson: 

 ”….om du hade åberopat orden OCH i din ansökan så hade den gått igenom, men nu skrev du ÄVEN istället”….

JAG trodde, i min enfald, att det var VI MÄNNISKOR som gjorde lagarna.

Jag trodde också att det är vi MÄNNISKOR som tillämpar lagarna.

Men efter att ha läst diverse inlägg från ”von Oben” (”de-som-är-tillsatta-för-att-tillämpa-lagarna-samt-diverse-politiker”) så förstår jag att när man väl skapat Lagarna, så får dom ett Eget Liv….

Kanske ser dom ut så här....?

…dom kanske bor i sina hus ute i skogen….

….. och  dom Bestämmer över Människorna, och vi människor kan inte längre känna känslor, tycka till, ändra eller tolka om Lagarna…

…eftersom dom  (Lagarna) – så fort dom blivit Skapade (av Människan) – får Ett Eget Liv och Styr helt själva….

Och vi stackars små människor har bara att LYDA – hur galet det än blir i Verkligheten….

…för oss människor.

Dom går inte ens att ändra/rätta till när det handlar om små små – helt oskyldiga människor – som hamnar helt i ”händerna” (har dom händer?) på Lagarna….

Otäckt är bara förnamnet…

Nu ska jag vara lite djup….

Alltså:

 Varning, alla som vill läsa ”ytliga inlägg”!

Här kommer ett djupt och flummigt inlägg. Ytliga läsare avslutar läsandet precis HÄR.

Nu dyker jag!

Har du känt som jag känner av och till?

”Vad känner du då?” frågar du då givetvis…

Jo, sådär att man liksom känner sej ”instängd”….

….som om man går runt i ett stort rum, antingen utan dörrar….

…och så hittar man ingen utgång….

….eller att det är fullt med dörrar, men man vet inte vad dörren är som är Dörren Till Det Som Ska Hända….

…eller Dörren till en Överraskning där man liksom ”kommer vidare” i livet….

Jag känner mej som en tiger,  som går runt runt i en liten bur sökande efter en utgång….

….eller en öppning.

Ut i det Fria!

Ut i Livet!

Ut i Det Nya!

Eller nåt.

I morse, när jag cyklade till jobbet dök en dikt upp i mitt huvud – bara sådär:

”Jag ville kasta mina bojor

fly bort från allt som drar

men flykten kräver att jag vågar

ett mod jag inte har”

Jag vet inte vem som skrivit den, men den är fin, tycker jag….

Har du känt så någon gång?

Slut på det djupa.

*simmar upp igen*

Jag läser just nu en bok som handlar om mej!

Fascinerande!

Den heter: ”Kvinnor som tänker för mycket”.

Ha ha ha ha ha!

”Idag ska jag julstäda och hänga upp alla julstjärnor och byta till julgardiner!” sa jag högt för mej själv igår….

….och så cyklade jag till Centrum med Minsting, gick till Optiker, hjälpte honom köpa tangentbord och MP3-spelare….

….och var med om ”Värsta skräckupplevelsen” på vägen hem….(se förrförra blogg-inlägget).

God!!

Väl hemma tog jag en välförtjänt öl…

….och sen en till…

…..för jag behövde verkligen slappna av efter Minstings ”nära-döden-upplevelse”….

…och sen tog liksom tiden slut.

Man kan ju inte gå ner i förrådet när det är mörkt!

Ju!

Och städa kan man inte heller göra när det är mörkt.

Eller hur!!

Så idag:

-”Idag ska jag hämta julsaker i förrådet…och städa!” sa jag och satte mej vid datorn och bloggade….

Sen var det ut med hundar och lunchgörande och sånt….

Och SEN gick jag ner i förrådet. Minsting följde med.

Det såg ut som KAOS när vi öppnade dörren, men bara man slängt undan madrassen och kistan som stod i vägen, så var det rätt så ordentligt där nere, ändå…. allt är relativt…

Men vi hittade inte julgrejerna!

Jo, till slut!

Ja, det står på spanska i den här genomskärningen, men så illa
kan det vara ibland...att jag inte ensförstår mitt eget språk....
 

Jag vet inte hur jag tänkte när jag packade ner allt, och stoppade undan det, men det BRUKAR vara rätt finurliga tankar:

”Om jag stoppar stjärnan i den HÄR så blir den enkel att hitta sen för då ligger den tillsammans med…..” osv.

Men just denna gång har jag inte  listat ut (än) vilka finurliga tankar jag hade.

 Jag är dock ÖVERTYGAD om att jag tänkte vettigt och klokt, för det gör jag för det mesta….

…*harkel*….iallafall är TANKEN god…

….även om det i slutänden är fullkomligt O B E G R I P L I G T….

Och jag VET att jag gör mitt bästa (alltid!…nästan) och att jag verkligen försöker!

Så det så!

Iallafall:

Vad har hänt idag då? (undrar ni nyfiket…)…..

Jo, när jag letade efter dom finurligt gömda stjärnorna hittade jag en stor påse med DUPLO, som jag länge tänkt sälja + en stor påse med BRIO-tågdelar som jag OCKSÅ länge tänkt sälja…

….och som vandrat upp och ner till lägenheten (från och till förrådet), för att fotograferas och läggas ut på blocket, men det har inte blivit av….

Men IDAG – när jag tänkt sätta upp stjärnor och röda julgardiner, städa och putsa fönster och ställa ut adventsstakar – DÅ fotograferade jag DUPLO:t och Brio:t och la ut på blocket!

Är jag duktig, eller helt dum i huvet?

Om det diskuterar di lärde.

Och dom har inte kommit fram till något svar….än.

Så hemma hos oss finns inga julstjärnor uppe, inga adventsstakar och inga jul-gardiner….

Det är ostädat och ännu mer rörigt än igår, för det ligger DUPLO över hela bordet , Brio över hela golvet….

….och så…..

….levde dom lyckliga i alla sina dagar….

…med sin förvirrade, ostrukturerade och ologiska mamma….

…med spansktalande hjärna…

…eller nåt!

”

”Once upon the time….”  fanns det en mamma som var lite pysslig, och lite planerande….

Hon köpte pepparkaksdeg till sina små söner, för att dom skulle få baka inför julen, samt ingredienser till julgodis….

….för att inte tala om mandelmassan, som hon tänkte att barnen skulle göra små figurer av, stoppa nötter i….

…. och en del av godiset skulle också doppas i mörk choklad.

MUMS!

Googlad bild. INTE jag och min syster...

Det var såna grejer som hon själv fick göra som barn….och hon minns hur hon tindrade med ögonen och satt med fiiiiina rosetter i håret och med julljusen tända på bordet, och i fönstren…..så ser det iallafall ut på bilderna som pappa tog från den tiden….

Men ”tindret” kom inte riktigt till hennes barns ögon…

…..eller ser det inte lite ”tindrigt” ut på bilderna, efteråt, när hon tittar efter?…*tittar noga*

Av choklad-doppet blev det ett ”choklad-krig” där det blev en kamp om vem som kunde smeta mest choklad på sin bror….

…fast även detta fotograferades…

….iallafall slut-resultatet..

……dvs tre små bröder fullkomligt nedsmetade med choklad!

Pepparkakorna blev brända….

…. för hur kunde man veta att man knappt kunde stoppa in dom i ugnen innan dom skulle ut igen!! Och vem kunde veta att chokladkriget skulle starta precis när kakorna var i ugnen, så att dom skulle bli bortglömda?….

I min fantasi...
 

Och av mandelmassan blev det kvar några ”skräckslagna” mandelmasse-pistoler, några mandelmasse-snoppar, EN tomte (tillverkade under hot från den väna mamman), EN gris (dito ex parentes) och ett antal ”räcker-det-om-vi-bara-rullar-den-så-att-det-ser-ut-som-maskar”?

I den väna  mammans fantasi – INNAN figur-tillverkningen –  hade dom små sönerna suttit med vattenkammat hår (och hur det skulle kunna få vattenkammat hår plötsligt, förstår hon inte, men WTF!)….

…..och rena händer (som dom inte slickat på eller stoppat i näsan) och gjort små charmiga grisar, tomtar av olika kön och storlek och kanske något troll – absolut inte vapen (!) och snoppar (!).

Vid kola-tillverkningen hade mamman NÄSTAN givit upp, men mindes ändå vagt hur hon själv stått och rört i grytor, känt den goda godislukten……

….. och hur hon därefter – i gott samarbete med sina systrar – delat på den stora kola-smeten i små bitar och lagt in i smörpapperbitar . Inga bilder finns dock på detta moment.

Sirap hälldes i ”tjockbottnad kastrull”, och socker och grädde…varefter det skulle röras.

-”JAG vill röra!” skrek Storing

-”Nej, JAG!!!” skrek Mellan

-”JAAAAA!!!” skrek Minsting.

-”Ni får röra allihop, men en i taget! Det är varmt, så var försiktiga!” sa den väna mamman tålmodigt och lugnt och tänkte att barnen skulle få röra i tur och ordning….

Hon insåg snabbt att rörningen innebar att hon måste stå tätt-intill och se till att den inte spårade ur….

Hon visste inte innan att det bildades häftiga mönster när man rörde fort fort…eller att det var Spännande när det småkokade och bubblorna sprack!

Storing brände sej: Krokodiltårar och brännmärke. Måste sköljas. Kallt vatten. Vad gör man av rörningen av kola-smet under tiden?

Mellan?

-”Mellan, kan du röra i grytan medan jag sköljer Storings brännskada?” sa den väna mamman lugnt varav Mellan klättrade upp på en stol framför spisen…..

…. och ”pupp!” så sprack en kola-bubbla lite väl häftigt och så var Mellan också bränd….

-”AAAAAAAAA!!!!!”

Mamman tog kastrullen med kola-gegga och hällde ut i vasken, sköljde två barns ”onda brännmärken”…

….. och hatade allt pyssel i  hela världen!

Njaaa....inte riktigt....men ändå!
 

Under tiden åt Minsting upp alla ”mandelmassemaskar, snoppar och vapen”, kräktes upp alltihop över duplo-högen som låg på vardagsrumsgolvet, och lyckades därefter göra ”svart snö” av alla brända pepparkakor under matsalsbordet….

……..där mamman sedan hittade honom – väldigt nöjd i leken med ”bilal som söl på svatt nö!”!

Det tog några envisa pysselgånger till (göra halsband och armband, göra pärlplattor…och inför påsk….alla dessa fjädrar!!!) innan hon insåg:

1. Jag är inte vääään!

2. Man kan inte ensam pyssla i lugn och ro med tre killar….. som gör allt till Experiment och Uppfinningar och/eller Tävlingar och Krig.

3. I give up!

Vi cyklar till Centrum, jag och Minsting, för jag har bokat tid hos en optiker. Minstings syn ska kollas. Enligt skolsköterskan har han ”0,4 på ena ögat och 0.8 på andra”. Det säger mej ingenting, men jag är en lydig och duktig mamma, och ska kolla upp om Minsting behöver glasögon.

Minsting vill inte. Han vill inte kollas, och han vill inte cykla till Centrum, och han vill INTE ha glasögon!

Men som den tappre soldat han är gör han allt, som han ”inte vill” (nästan) för att JAG vill.

 Eller snarare för att han MÅSTE. ”PUNKT!”

Minsting cyklar lite ”hit och dit” på vägen, och jag försöker verkligen att inte ”undervisa” om trafikreglerna, som jag ofta gör när vi cyklar tillsammans.

 Jag brukar låta som en tjatig papegoja:

-”NEJ!/ Cykla inte där! / Akta dej! / Håll till höger (x 100!!)/ Titta bakåt! SVÄÄÄNG!!” etc

Jag blir helt slut!

Och barnen blir helt Döva!

Så nu tänkte jag att ”han ÄR faktiskt 12 år” och ”han BORDE kunna cykla utan min undervisning /mina uppmaningar”……

”BORDE, ja!”

På vägen hem åker jag lite snett bakom honom…

……han håller till…vänster (!) nästan  hela tiden….

Jag tänker att Någon kanske kan lära honom att hålla till höger utan att jag gormar hela tiden….Tex genom att det kommer en annan cyklist på höger sida som kör rätt på honom….(Vi cyklar på cykelbana NÄSTAN hela vägen)…

……men ingen cyklist krockar med Minsting….

Däremot kommer en dam cyklande från andra hållet, och jag ser på långt håll att hon blir undrande inför Minstings vänstertrafik…

……så hon byter sida och möter honom på ”fel sida”.

 DÅ ropar jag till Minsting:

– ”HÅLL TILL HÖGER HELA TIDEN!!!”.

 Han stannar cykeln och när jag kommer fram frågar han:

-”Vad sa du??”

-”Jag sa HÅLL TILL HÖGER! Det gäller HELA TIDEN!”

-”Ja ja ja….” säger Minsting, och cyklar iväg igen.

Nu ska en Bilväg korsas….och jag får nästan hjärnblödning: Han vinglar över mot mitten på bilvägen och svänger lite ostrukturerat över åt vänster (dit vi ska) och eftersom kurvan är dold, får jag nästan hjärtsnörp av att cykla bakom honom och se detta…

…..och sen tackar jag GUD och Hela Världsaltet över att det inte kom någon bil.

Vi stannar vid ett övergångsställe och jag säger till Minsting att han hade himla tur att det inte kom någon bil när han kryssade över vägen i kurvan….han rycker på axlarna, en bil stannar och vi kan cykla över övergångsstället.

Vi cyklar vidare.

Nu är jag långt efter. Jag har hela cykelkärran fylld av matkassar, och han har inte ens en cykelkärra….

Jag ser hur han kör upp för en liten kulle, och mitt på kullen svänger vägen till höger men där ska vi svänga av åt vänster, ner på en cykelväg igen…

…..vilket betyder att man behöver korsa en väg…igen.

Jag tänker: ”Han måtte väl titta bakåt innan  han svänger över vägen??” men det gör han inte…

……och precis då ser jag en bil som kommer körande bakom honom…..

”Han måtte väl höra bilen….”, tänker jag och precis när jag tänkt det, svänger Minsting rätt ut i vägen PRECIS FRAMFÖR BILEN, som bromsar, och NÄSTAN NUDDAR vid Minsting!!

 Han cyklar upp på cykelvägen och stannar cykeln och väntar på mej…

Bilen kör vidare….Troligen har föraren hamnat i  något slags chocktillstånd och kör vidare i detta, tills han längre fram stannar och får en hjärtinfarkt, varefter han aldrig mer vågar sätta sej i en bil och köra….typ…

-”HerreGud! SÅG du inte bilen?!?! Du höll på att bli överkörd!!!” frustar jag när jag kommer fram till Minsting.

-”Men jag VAR snabbare än bilen!” konstaterar han stolt.

-”HerreGud! Det handlade om centimetrar Minsting! Du MÅSTE se dej för innan du kör ut i vägen!!”

-”Meh! Jag HANN ju över!” konstaterar han STOLT, tycker att jag överdriver, sätter sej på cykeln och cyklar vidare.

Mitt hjärta sitter fortfarande i halsgropen, kraftigt dunkande och ropet jag tänkte GALLSKRIKA har fastnat i strupen….

…..och jag är helt darrig:  Nu kan inte JAG cykla på mina spagettiben…

Och DEN där ”Ung-jäveln”, Minsting, har från och med nu ”Cykelförbud” tills han blir 30 år!

 Inte kommer han att få ta  körkort heller!

Om JAG får bestämma.

Vet du hur det känns……?

– när man berättar något, eller säger något, eller tycker något, och En Viss Person ALLTID tycker tvärtom eller säger att det är fel, eller är negativ – ALLTID!

Men när Någon Anna tycker samma sak (som jag) så håller En Viss Person med….och det är som om EVP aldrig tyckt något annat….

Vet du hur det känns?

– när man skriver ett gulligt SMS till Någon man tycker om, och så får man inget svar….

Vet du hur det känns?

– när man är förväntansfull inför en Händelse – och kanske lite orolig – och man gör sej i ordning, kanske städar (om man ska vara hemma), förbereder….och så får man ett SMS timmen innan: ”Måste jobba över” eller ”Måste ställa in kvällens möte” el dyl

Vet du hur det känns?

– när ens bästaste bästis på jobbet meddelar: ”Jag har sagt upp mej. Jag ska sluta här!”

VET DU HUR DET KÄNNS?

Jag vill att Någon ska Styra mej!

INTE!

Men jag vill inte ta allt ansvar för mina handlingar….

Kan man inte dela med sej av Ansvar till  Någon? Skylla ifrån sej, liksom? Och så får den Bära Hela Skiten?!

Kan det inte finnas någon slags Slagpåse eller ”Skylla-ifrån-sej-person” som suckar lite och erkänner: -”Ja, det var/är MITT fel!”

Så kan man själv andas ut sen, och bara sucka över vilken IDIOT till människa Slagpåsen är.

Det är så jobbigt att veta att man styr hela sin tillvaro Själv!

Fast å andra sidan skulle jag KASTA IVÄG någon som försökte styra över mej…

Men ändå!

Så:

NÄR jag gjort fel/ tänkt fel/agerat fel/ är orolig/bekymrad och inte vet vad jag ska göra, eller hur jag ska ”rätta till” eller ”ta tillbaka” något….så vill jag ha någon att skylla på.

Jag vill fräsa: ”DET VAR DITT FEL!!”

…och då ska Slagpåsen svara: ”Jag vet. Förlåt. Jag vet inte vad jag tänkte på…”

Typ.