Författararkiv: Erica Leijonhufvud

En av dom absolut mest negativa och gnälliga personer jag träffat – men då träffade jag honom bara EN gång – är HÄLSOKONSULT ser jag på Linkedin. I´m stunned!

Men jag tycker att man ofta blir ”stunned” av vad människor arbetar med.

Jag dejtade denna Extremt gnälliga och pessimistiska man vid ETT tillfälle, och det blev en helt bortkastad kväll. Om jag varit lite modigare hade jag sagt till honom att han var en av dom tråkigaste människor jag träffat!

Han tyckte att maten var ”lite torr” och att servitören såg ”trött” ut, och stolen var lite ”vinglig”,  och han klagade över en granne som inte målat sitt staket på länge, vilket störde honom väldigt mycket, för just DEN grejen handlade halva kvällen om: ”Visst är det väl en människas ANSVAR att hålla sin tomt SNYGG och PRESENTABEL?!”….. och FY FAAN vad han klagade över ”faan och hans moster och hela resten av världen”.

När vi avslutade dejten sa han: ”Det här var ju trevligt! Vi hörs väl?” Men PÅ RIKTIGT: TRODDE han att jag skulle vilja träffa honom igen?!? Jag mumlade något och slank iväg innan han hann krama mej, minns jag….Fegt? Ok. Men jag ORKAR inte ”uppfostra” människor (på fritiden/som är vuxna).

Nu dyker han upp då och då i olika sammanhang på bild. Våra ”vägar” på FB och Linkedin korsas, liksom. Och varje gång när jag ser hans bild tänker jag: ”Hur negativ kan man bli?!?”.

Ok. Han kanske hade en dålig dag. Men då ska man väl inte gå på dejt? En första dejt!

Det här hände ”aaartonhundrasjuttiotvå”, typ – nä, men i alla fall 8-9 år sedan (för jag bodde på Svampvägen minns jag). Jag minns inte alla jag dejtat, men just DEN dejten minns jag, för den var HEMSK! Jag ville bara GÅ, och ändå satt jag där och ”var trevlig”. Faan, att man är så väluppfostrad!

Detta minne dök upp nyss då jag slank in en sväng på Lindedin (där jag för övrigt aldrig är, men ”plötsligt händer det”).

….konstaterar vi.  Sen skrattar vi. Rått.

När ”folk” inte reagerar/agerar som jag/vi skulle gjort i ett visst sammanhang – sådär som man tycker att det är ”sunt förnuft” att agera/reagera som jag/vi….

….så är dom helt enkelt dumma i huvet!

Alla som inte reagerar/agerar som jag (just nu VI) är dumma i huvet! Och har inget sunt förnuft.

Punkt.

ALLA tycker att dom har sunt förnuft, men det har dom/ni inte!

Punkt.

Man svarar till exempel på ett sms. Relativt direkt. När man läst det. Och vet man inte vad man ska svara just då, kan man i alla fall bekräfta det med ett ”ok”.

Punkt.

Samma sak med ett ivägsänt mess. Bekräfta det med ett ”ok” (om inte annat).

Punkt.

Det är sunt förnuft. Och lite hygglig uppfostran.

Det har jag och min kollega bestämt. Och vi VET.

Vi sitter på Sanningen om Sunt Förnuft.

Just saying.

Från att dom är små säger vi till barnen att det är Livsviktigt att plugga och vara DUKTIG i skolan, och då menar vi inte ” #duktigpåsocialakontakter, #attumgås, #attvarasnäll, #attskapakontakter, #attmedla, #attvaraenbrakompis, #attståuppförsejsjälv, #atthjälpatill eller #attsamarbeta” utan vi menar duktig på matte, svenska, historia, naturkunskap, geografi, samhällskunskap, engelska etc.

Dom vuxna tjatar om betyg och att vara duktig i skolan år ut och år in. Om betyg sjunker och/eller om elever är frånvarande är det nästintill kört, och att vara på semester/bortrest/sjuk gör att det blir k a t a s t r o f  eftersom barnet då missat ”kapitel 2 och 3 i engelskan” och/eller ”sid 70-85 i matten” och/eller ”genomgången av katolisismen i religionen. Uj uj uj….”Huuuuur ska det gå?” Som om LIVET är kört.

Värre och värre blir det ju högre upp i åldrarna barnen är. I högstadiet ”hotas” och pressas eleverna av: ”…..om du inte klarar x y och z så kommer du INTE att komma in på gymnasiet….. och då är det kört!” (VAD är kört?? Svar: Livet/framtiden).

Så går dom till slut gymnasiet på ett eller annat sätt (och ibland kan man undra VARFÖR, liksom – vad är SYFTET – om dom inte vill plugga vidare?)….och man fortsätter pressa dom på olika sätt – iallafall alla som går teoretiska program.

Men vi VEEEET ju att för att samhället ska fungera behövs det MÅNGA arbetare, dvs såna som INTE läst vidare på universitet och högskolor. Det behövs givetvis OCKSÅ s k tjänsteman, dvs såna som har pluggat vidare, men i procenttal är dom mycket färre.

Vad vi egentligen förmedlar till våra barn är INTE att ”kunskap är kul” eller ”att vara social och trevlig och kunna samspela med andra är viktigt”. Ej heller ”att hjälpa varandra är viktig”. Ofta listar dom ut det själva ändå.

Utan vad vi förmedlar är: ”Kunskap och att studera är viktigt och att arbeta som vanlig arbetare är dåligt och om man inte pluggar vidare efter gymnasiet är man dålig och om man inte klarat gymnasiet (ens) så suger man, och det är kört för all framtid.”

Trots att en människa som inte klarat gymnasiet kan vara precis lika bra på att jobba (inom ett arbete som inte kräver vidareutbildning) som en som gått gymnasiet.

Jag tycker det är taskigt att kräva att alla ska ha läshuvuden, fast vi (speciellt lärarna) VET och märker att somliga är mycket bättre på andra saker – kanske mer praktiska, konstnärliga, sportsliga el dyl.

Så vi tjatar på barnen om skolan hela deras uppväxt och plötsligt är dom vuxna och fattar egna beslut. Då nöjer sej många med att bli ”vanliga arbetare” och ser tillbaka på skoltiden som en lång plåga. Synd. Och synd att hela skoltiden för många är ett långt lidande. Det är många år som gått till spillo, och kanske skapat en människa med dålig självkänsla.

Jag tycker att utbildning är VIKTIGT, MEN jag tycker vi borde se till fler sidor av våra barn OCH också uppskatta andra sidor hos dom, än hur bra dom är i vissa ÄMNEN i skolan. Jag tycker också att det skulle vara kul och INTRESSANT att gå i skolan. Hur gör man pluggandet lustfyllt? Barn ÄR ju nyfikna i grunden och VILL lära sej nytt. Men i skolan är det som om lusten tas bort ifrån dom.…(inte för alla och det finns säkert skolor/lärare som bibehåller barnens nyfikenhet och lust!).

Och jag tycker också vi ska tala om för dom att man inte BEHÖVER plugga vidare i livet och att arbetare är viktiga och behövs. Bara för att man inte pluggat vidare i livet är man inte en sämre eller mindre smart människa.

Och det FINNS en framtid även för dom som inte pluggar vidare eller har toppbetyg.

Got it?

….och ändå är det same same , but different.

Det handlar om hur vi beter oss, vad vi önskar och vill och vad vi förväntar oss när vi dejtar, i relationer och kärlek….

Same same, but different is just the first name.

Vi tycker det är problematiskt och ”förstår inte hur hen tänker” for ever and ever.

Mina söner undrar, funderar och klurar….”Vad menar hon? Varför hör hon inte av sej? Vad betyder det? Vad menar hon? Vad vill hon?”  etc.

För att inte tala om alla unga mammor jag träffar på mitt arbete på Öppna Förskolan……dom suckar och stönar över ”idiotiska och korkade killar” , som är ”helt störda och inte fattar nåt”…..och jag frågar om dom varit TYDLIGA om vad dom vill, varvid dom nästan alltid svarar: ”Ja!!!” eller ”Och om han inte fattar så är han ju helt körd i huvet!”.

Tjejerna i tjejgruppen (13-20 år) undrar också: ”Hur ska jag veta om han är en Player?! Gillar han mej På Riktigt? Varför hör han i inte av sej? Vad MENAR han?”

Och så på andra sidan har jag sönerna som säger: ”Tjejer som förväntar sej att jag ska ta alla initiativ går bort! Först vill dom att man ska vara jämställd och sen kräver dom att jag ska göra allt! Förr veckan bjöd hon på fantastisk middag och nu hör hon inte ens av sej, och svarar inte när jag ringer och smsar….?”

Varför är det så svårt? Varför kan man inte var tydlig? Varför inte tala klarspråk? Det är ju mycket ”ett spel”, men hur länge fortsätter ”spelet” och när kan man slappna av och bli JAG?

Jag förstår, och VET, att vi är rädda för att bli övergivna, inte vara älskade, blotta oss och sen stå där ”med rumpan bar”…..

….och det gör så ONT att älska och bli sviken. Tyvärr måste vi väl alla gå igenom åtminstone ETT svek i livet – många går igenom fler…. eftersom dom (vi) vågar ”sätta oss på hästen igen”…..

….men risken finns ju alltid att man ramlar av/blir avkastad igen…och det gör så jävla ONT! Så därför kanske man låter bli att klättra upp på hästen igen, träffar inga hästar alls eller kliver upp och håller sej sedan fast så hårt man kan NO MATTER WHAT!! Tejpar sej fast, klistrar sej fast – duct tape runt hela jävla hästen!!

ELLER hoppar upp, men kliver av igen så fort hästen bara ”ryser till”….för man VILL INTE ramla av igen.

Att vara jämställt kär i någon är underbart: När någon är kär i en och visar och uttrycker det TYDLIGT, och man kan slappna av och visa kärleken tillbaka utan att vara rädd för att skrämma iväg den andre. Men faan vad sällan det sker!

Dom flesta haltar sej in i en relation, snubblar runt, oroar sej, tjafsar, gör slut, blir ihop….älskar, älskar inte och tumlar framåt i sin relation haltande och snubblande till dom en dag inser: ”Men vafaan; det är nog VI iallafall….,” tycker jag det verkar som.

En del har supertur och blir ömsesidigt kära, är trygga i sin relation och med varandra läääänge innan första krisen kommer, och har man en trygg grund att stå på så blir kriserna mer ”en kris” än ”fasansfull”. Tror jag.

I vilket fall som helst är relationer knepiga och svårstartade. Nästan alltid pga rädsla och osäkerhet.

Och här står jag – både på sidan om (och lyssnar och försöker stötta och säga ”kloka saker”) och mitt i – och försöker begripa och vara lugn och sansad…..

…..när jag inuti är ett litet knytt.

Precis som ”alla andra”.

❓❓❓❓❓

Ibland känns det som om jag LEVER i någon slags väntan.

”I väntan på Godot”. Typ. Bara folk födda tidigare än 1965 förstår den meningen. Tror jag.

Först väntar man på att grundskolan ska ta slut, sen väntar man på att gymnasiet ska ta slut och i samma veva väntar man på att HAN med stort H ska kliva in i ens liv….

….och ibland gör HAN det, och då lever man i ett HOPP om att det ska hålla –  för alltid: ”Hoppas vi håller ihop forever!”. Sen tar det slut och man börjar vänta på en NY HAN/MAN.

Och så väntar man på Framtiden, då man ”ska gå en utbildning/börja jobba” och sånt och så undrar man vad man ska bli när man blir stor/vuxen och sen undrar man NÄR man är vuxen/stor och så känner man sej väldigt #intevuxen väldigt länge. I alla fall jag.

Sen undrar man om man ska hitta Den Stora Kärleken och så tror man att man har gjort det och då undrar man #kommervinågonsinattfåbarn och så får man barn – både ett och två och tre….och kanske till och med fyra.

Och så börjar man undra om man verkligen ska bo i den här lägenheten? Och så köper man hus och flyttar dit med man och barn och så börjar man undra vad barnen ska bli när dom blir stora och #blirdomnågonstinvuxna och #jagvillattdomskablivuxna och #jagvillinteattdomskablivuxna…..

….och så är det trassligt i förhållanden/äktenskapet och så tänker man #kommerviverkligenattlevaihopalltid? Och sen blir det #skilsmässa och så börjar man undra #skajaglevaensamföralltid? Och först kanske man vill det, men sen blir det tråkigt och tomt och då skaffar man kanske hundvalp.

Sen vill man att hundvalpen ska växa på sej och bli vuxen och #slutakissainne och #börjabetesejsomfolk, fast hund. Så väntar man på det.

Sen kanske man går med i Tinder och bläddrar fram bild efter bild och så tänker man #varärmrRight? Han verkar inte finnas där. Så kommer BILDEN med mr Right, men det blir inget ”träff” och så bläddrar man bild efter bild och och väntar på att det ska bli en MATCH……

….och så blir det en match och så börjar man kanske chatta och han verkar trevlig och så ska man kanske träffas, men det gäller att få ihop tiderna och till slut träffas man och det känns ”sådär”……

…och så fortsätter man Tindra och undrar om #kommerjagnågonsinatthasexigen? Och så blir det Da Capo ovanstående gånger 10 eller 20 eller 30 och åren går och man åldras….

…fyfaan vad man åldras och DET är väl det ENDA som går fort….

Fast allt annat går också fort.

Mitt i allt försöker man Carpe Diem så inihelvete också! Man fångar och fångar så det står härliga till! Minuter och sekunder och dagar och veckor, som bara rinner iväg, i väntan på….

Så plötsligt en dag kanske det klickar till lite inuti mitt i en middag med en man….

…..men kanske det inte klickar inuti honom på samma sätt….

Då är det bara att vänta vidare. På bättre tider.

Och OM det klickar i honom också, så är det ju väldigt kul och lyckat, men då börjar nästa väntan: ”När ska vi höras igen? När ska vi träffas igen? När ska vi….hej och hå och hela fadderullan.”

Eller så vill man flytta ifrån sin lägenhet till en annan och står i lägenhetsköer till höger och vänster och lite hit och dit…..

….och i vissa köer står man i en Verklig Kö med siffror och grejer: ”Du har nummer 2356 i kön. Den som står först i kön har nummer 6534. Det kan kännas liiiite segt. Men det är bara att bita ihop och gilla läget.

ELLER så kan man stå i en kö där man plötsligt får ett bostadserbjudande, men då meddelar bostadsvärden att erbjudandet gått ut ”till ett antal andra sökande” också, så går man på Visning och där är 15 andra sökanden, och man undrar hur värden väljer ut EN familj av alla…..

…men det får man inte veta, utan man får snällt godta ett ”lägenheten gick till annan sökanden”.

Man kan ju köpa en lägenhet också. För 3,5 miljoner. OM man har det. Då går det troligen fortare…

Sen KAN man bli erbjuden en lägenhet och så kan man ha betalningsanmärkningar bakåt i tiden och när man har det är man STÄMPLAD for ever and ever. Och man ska vändas ut och in på fjorton varv. Även om man har betalat hyran i tid i 10 år, så spelar det ingen roll: ”Jaha! Glömde du betala Studielånet på 945 kr i mars 2015? Fifan! Gå och dö. Du är fast i en karusell av EKONOMISKA PROBLEM och ska sättas i en skampåle på torget i 3 timmar lördagen den 26 oktober 2018”.

Typ. Och där måste man också vänta. På att bli frisläppt.

Hela livet är en enda väntan, med andra ord. På Det Bättre. På Något Annat. På att Det ska Lösa Sej. På Kärleken. På Barnen. På Huset.

PÅ FRAMTIDEN.

Sen dör man.

Hon sitter med ett stort leende på läpparna och jag frågar: ” Vad har hänt?”

”Han skickar små ❤️ då och då som får små 🦋 att fladdra till i mitt bröst, och ibland kommer ett SMS: ”Tänker på dig 😍” och då fylls hela jag av av bubblig kolsyra. Titta!”.  Hon visar på mobilen.

”Skickar du till honom också?” frågar jag.

”Givetvis skickar jag små meddelanden tillbaka och jag hoppas att han fylls av samma lycka och glädje som jag”, svarar hon.

”Dom här små enkla meddelandena gör att jag orkar med allt mycket bättre, att jag inte längre känner mej så trött och att jag faktiskt orkar med barnens tjaffs utan att själv bli arg eller sur.

Hans små meddelanden är som om….

…..jag är en bil, som ständigt tankas, fylls på med olja, putsas, och som därför kan köras smidigt framåt…och alla bucklor på vägen flyter jag över….smooth”,

skrattar hon och visar med handen hur hon menar.

Sååååå fint.

Jag vill också (ha) !

Med såna enkla medel bygger man upp…berg stabilitet ryggrad förtroende trygghet    kärlek.

Just saying.

Nej, Cecy godkänner INTE att jag fått ett eget rum. ”Nej!” säger hon bestämt och tassar runt på natten och försöker få mej att flytta tillbaka sängen där den stod förut, det vill säga i vardagsrummet.

När det är läggdags trippar Cecy runt och undrar ”VAR är sängen?!?”. Där sängen förut stod, står nu en byrå. ”Underligt”, tänker Cecy.

JA, jag ÄR "kvinnan-som-kunde-läsa-hundars-tankar". So what?!?

Jag gör mina rutiner och går ut med hundarna, men INGET är som det brukar. Tycker Cecy. Hon är MYCKET missnöjd. Jag lägger mej i sängen – i ”FEL rum”, enligt Cecy – och läser en stund. Cecy står nedanför och stirrar på mej. Hon trampar lite irriterat med tassarna i golvet: ”KOM nurå! Vi ska ju sova nu! I DET ANDRA RUMMET!” försöker hon förmedla. ”Vi ska sova här! KOM!” säger jag och klappar på sängen. Cecy går ut ur rummet som för att VISA var vi ska sova: ”Korkade matte!” tänker hon irriterat.

Milton suckar tungt: ”Jävla korkade Cecy! Vi sover där matte sover. Punkt.” Han vänder sej bredvid mej så att jag kommer åt hans mage bättre.

Cecy kommer in i vårt (!) nya sovrum igen: ”Meh! KOM`RÅ!” säger hon med ögonen och hela kroppen. Jag upprepar att vi ska sova I DET HÄR RUMMET – ”KOM!”.

Cecy backar och tar sats och hoppar upp i sängen, går runt några varv, prövar att krypa under täcket (som hon brukar) men hela hennes kropp liksom skriker ”DET ÄR FEEEL!”. Hon hoppar ner på golvet igen och stirrar på mej, som om hon vill att jag ska följa med.

”Ah! Hon kanske är hungrig!” tänker jag och följer med henne. Nej, jag kunde väl inte läsa hennes tankar just då´rå! Hon går in i vardagsrummet och stannar där. ”HÄR ska vi sova”, säger hon bestämt med hela sej.

”Jag har möblerat om. Nu ska vi sova i det andra rummet”, förklarar jag vänligt och lyfter upp Cecy och bär med henne till sängen. Hon går några varv på täcket och kryper sedan ner under täcket och lägger sej mellan mina ben, som hon brukar.

”Såååå ja”, tänker jag och fortsätter läsa min bok.

Då kommer Cecy upp från täcket igen. ”Näe, det här går inte! Jag kan inte sova i det här rummet!” Hon hoppar ner och trippar in i vardagsrummet. Man hör hennes (oklippta) klor mot parketten: ”tick tick tick tick tick tick tick”.

Hela natten vandrar hon runt: ”tick tick tick tick tick tick tick”.

Hon är INTE nöjd med ommöbleringen kan man lugnt säga.

Vi får se hur det blir ikväll/natt…

Jag har möblerat om, och bl a fått ett Eget Rum! Helt fantastiskt! Ett rum med säng och en skrivbordshörna, där jag ska sitta IFRED (ja, Milton och Cecy! 😠) och skapa.

I mitt ihärdiga flyttande möbler, utbytande av desamma etc, rensas det, dammsuges BAKOM och UNDER samt torkas det rent.

Hörn-Billy och hans hyllkompis flyttas ut i trapphuset, och en äcklig gammal madrass ställs där också. Dom ska kastas.

Jag säger till Minsting att möblerna i trapphuset ska bort, och förbereder honom på att hjälpa mej. Han okeyar det.

Sen drar ”Kan-Själv-jäveln” igång i mej (igen). Hon är STARK och ENVIS och tror att jag/vi klarar ALLT själv (-a)! Jag har (med ”hjälp” av ”Kan-Själv-jäveln”) flyttat en STOR garderob från en övervåning till en undervåning, möblerat om hus och lägenheter, tapetserat om, målat golv och lagat en jävla toalett pga ”Kan-Själv-jäveln”. Jag har hämtat grejer, kört runt halva Sverige och gjort en massa saker med hjälp av pga ”Kan-själv-jäveln”.

Min Stora Livsläxa är att lära mej BE OM HJÄLP. Fan, vad svårt det är när man har en ”Kan-Själv-jävel” boendes i sej. Hon flyttade in när jag var ca 2 år: Bevis nedan.

Nåja.

Jag säger till Minsting att jag ska försöka flytta undan möblerna själv först, och om det inte går ska jag säga till honom. Han okeyar det.

Hörn-Billy är en stor och lång jävel. Tung. Jag tippar honom emot mej för att få in honom i hissen. Sen draaaar jag honom in i hissen. Draaaaar. Så står jag längst in i hissen med Hörn-Billy hängande på mej och så vickar och vrickar jag honom för att få honom över kanten mellan trapphuset och hissen.

Då säger det ”klonk” och så sitter han fast. Superfast. En liten del av hans bottenkant har fastnat i hålet mellan trapphuset och hissen och jag är instängd innanför. Jag försöker på ALLA sätt jag kan vicka, knixa, lyfta men Billy sitter där han står.

”Faan, att jag inte tog med mobilen!” tänker jag instängd i hissen.

Jag hittar ALLTID lösningar på saker och utvägar, men en liten stund där i hissen tänker jag att det är en omöjlig situation, och jag vill INTE skrika på hjälp eller trycka på alarmknappen.

Jag lyssnar om någon i huset trycker på hissknappen, så att jag kan ropa att hen ska komma så kan hen be Minsting komma och hjälpa mej, men det är dödstyst.

Till slut försöker jag ”slå sönder” Billy, men har ju inget verktyg så det går inte. Så ser jag att OM jag kan ta bort en bit av baksidan kan jag kanske krypa ut genom hålet som blir.

Det går inte att ”ta bort” (med handkraft), men det går att SPARKA bort en liten del. Så det gör jag.

Sen gör jag flera försök att krypa igenom det hål som blivit, och i mitt huvud utspelar sej en massa scenarior där jag blir av med både fingrar, händer och bryter ryggen….

….men jag lyckas ta mej ut och går sen in till Minsting och flämtar:

”HJÄLP!”

Han kommer och jag berättar vad som hänt. Han kliar sej i huvudet och säger: ”Hur faan kom du igenom detta hål!?”.

Vi vickar, trixar, försöker lyfta Billy tillsamman, men nej, det går inte. Så bestämmer vi att skruva isär honom. Så det gör vi.

Kill Billy.

Liksom.

Nu ligger han styckad i trapphuset och ska kastas i soprummet.

Poor Billy.

Allt och inget

Inget och allt

Blött är torrt

och varmt är kallt

Rakt i cirklar

och ringar horisontalt

Kalhygget är frodigt

och i granskogen är det kalt

Våren är höstlik

och hösten är som vår

Upp är ner och ner är upp

Det stabila är det som förgår

Det som snurrar är stilla

och det som står still är i rörelse

Hans iskalla kyla

är hans förförelse

Inget är sant

och allt är på riktigt

Gå balansgång på en spindeltråd

och leva livet försiktigt