Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Varför tror jag (i själ och hjärta) att det finns en Partner för ALLA – tjocka, smala, fula, vackra, illaluktande (…hrm! nåja…) etc, men inte för mej? För jag tänker verkligen så! När jag träffar singelmänniskor –  både män och kvinnor – tänker jag: ”Snart kommer din själsfrände att dyka upp”, och tror verkligen det.

När man tittar sej omkring så ser man att man behöver inte vara vacker för att hitta/leva med någon, och ibland förundras jag över att man inte ens behöver vara särskilt snäll… Det finns en för alla. Typ.

MEN varför tror jag likafullt i själ och hjärta att det inte finns någon för mej?

Ibland vill jag inte ha nån, men ibland vill jag ha nån så det värker!

Jag vill både DELA mitt liv med någon, samtidigt som jag tycker det är så skönt att slippa. För OM man ska DELA sitt liv med någon, så måste man ju verkligen vilja DELA på både det roliga och det tråkiga…och det är inte så lätt alla gånger…

Ibland känner jag mej som i barn-grodsången: ”Ingen tycker om mej, ingen håller av mej – för att jag äter MASK!”‘¨

…eller som pappa sa då och då när jag var liten: ”Alla bryr sej om sej – det är bara jag som bryr mej om mej!”

Jag vill ha någon som kan älska mej med min ”hängmage” och mina knottror, och mina överviktskilon (inte sååå många, men ändå), och mitt GODA morgonhumör (sjunger glatt när jag vaknar, och än har inte sönerna klagat…men det kommer väl…), min utstående tand och mina svettningar på nätterna, min envishet, mina känslor som ibland svallar, mitt lugn, mitt pratande, min tystnad, mitt läsande, mitt skrivande, att jag älskar hundar (och är så barnslig så att jag vill klappa dom också när jag är ute och går!), och att jag älskar barn (pratar gärna med dom lite grann där dom sitter i sin vagn el dyl), att jag har fula pyjamasar och att jag har strumpor när jag sover för att fötterna annars är iskalla, att jag sjunger högt till Hits for Kids och att jag är slarvig och inte tycker det är kul att planera mm etc osv……

Jag vill ha någon att kramas med, kyssas med, älska med och sova med lite då och då…Någon att titta på TV med, prata med, äta middag med och gå långa hundpromenader i skogen med. Någon som jag kan vara JAG med! Det är det viktigaste av allt!

Men jag är rädd för att han inte finns…….och jag orkar inte leta….

En 9-årig flicka blir våldtagen i Brasilien, läser jag i Aftonbladet, och  hennes mamma är klok nog att se till att hon får abort genomförd. Den katolska kyrkan fördömer detta, och jag blir så ARG så att det kokar i hela bröstet! ”GRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!”.

VILKA är ”Katolska kyrkan”? VA?! Män män män män män män män! Och vilket århundrade lever dom i? 1736! Typ!

Jag, som är så emot våld och hämnd och allt sånt, får en enorm hämndkänsla i mej som ”dansar runt” i bröstkorgen och magen: ”Tjolahopp!”. Den känslan vill våldta ”Den katolska kyrkans män” flera gånger om….och sen vill jag göra MER än det! För en flicka som först blir våldtagen (flera gånger dessutom) och sedan blir gravid (med tvillingar), och sedan får genomgå en låååååååååång graviditet och sedan behöva Föda barnen…lider resten av livet! Både av våldtäkten, graviditeten och av att det finns två barn hon är mamma till som hon inte kan vara mamma till…varken fysiskt eller psykiskt.

Det RÄCKER att hon blivit  våldtagen och måste genomgå abort. Stackars barn! Hon är ju så liten! Och säkert har hon skuldkänslor och skamkänslor och allehanda andra jobbiga känslor. Då kommer Stora Starka Män i Mängder och säger ”AJJABAJJA DEJ!!” och gör livet ännu sämre för flickstackarn!

Skit på er, dumma ”katolska kyrkans män”!!!

Jag hade ingen ålderskris under hela min första del av mitt liv! Andra – tex storasyrran – ville, när hon var yngre, vara äldre och la till ett par år till sin ålder när hon var i tonåren…Jag ville aldrig verkar äldre eller vara äldre än jag var, när jag var ung, för jag tyckte det var ”läskigt” och att det blev förväntningar på mej som jag inte kunde infria. Så jag var alltid den ålder jag var….

…och åren gick….Prövade på att gå på Systemet när jag var 18 år…Det gick inte! Jag såg ju ut som15! När jag väl var 20 fick jag visa leg. på Systemet och fick fortsätta med det tills jag var….38! Då, plötsligt, slapp jag visa leg för första gången, och det kändes…Konstigt!

….vid ett tillfälle skulle jag och en kompis gå in på Cafe Opera…Åldersgränsen var…21? Eller jag minns inte, men kanske den var 21…och hon var 20 år….Jag var 30! När vi kom dit fick jag visa leg. och killen i dörren sa: ”Grattis!” till mej…Min kompis behövde inte visa leg och det var ju tur det för annars hade hon inte kommit in…

När jag fyllde 40 började Krisen! Jag var höggravid med mitt fjärde barn så jag firade inte på något speciellt sätt, men jag började vilja ljuga om min ålder, vilket aldrig hänt förr. Jag ljög inte, men jag VILLE ljuga! Jag ville inte vara 40! Det kändes ”för gammalt” – som om jag som kvinna inte kan vara med i ”matchen” längre… eller som om Livet är Över, på något vis…

…och ändå har jag alltid levt efter devisen att göra det jag Vill göra, vilket inneburit att jag både flyttat hit och dit i Sverige, och gått en massa utbildningar, och ”dansat mej mätt” på allehanda uteställen osv osv.

Snart fyller jag 50….och 40-årskrisen har knappt lagt sej….Jag står inte stolt och säger att jag är 50…utan jag kryper bakom dörren och viskar 50 med liten röst när någon frågar. Häromdagen sa jag att jag ”fyller gammalt” snart, till en granne. ”Jag har redan fyllt Gammal”, sa hon och åsyftade 40 och trodde att jag menade samma…och jag lät henne tro det…

HerreGud! Jag fyller 50!!! Ofattbart och Konstigt och Helt Otroligt! Och det finns ingen Stopp-knapp! Det är bara att hänga med i (års-)tåget som bara åker och åker…

Min mamma sa för några år sen; ”Jag känner mej som 28 inuti och så tittar jag mej i spegeln och det Stämmer Inte med utsidan!”. Då var hon 70!

Vad kan jga säga mer än: S U C K!

Jag flyttar högen med ”ostruken-gardin-olästa-tidningar-Viktiga-papper” från pallen till köksbordet, för att jag ska använda pallen, och sen flyttar jag ”o-g-o-t-V-p” till köksbordet eftersom vi ska äta på det…och medan jag gör alla förflyttningar av ”Viktiga Högen” undrar jag var ”Folk” gör av sina grejer? Jag har aldrig lyckats hitta på ett Bra System för ”saker-jag-ska-fixa-SEDAN”. Jag har ställt fram små hyllor och korgar och diverse lådor, men det som händer är att hyllorna, korgarna och lådorna FYLLS med Allehanda Saker varefter ”Saker-jag-ska-fixa-sedan”-högen läggs lite här och där…och alltid och jämt är den ivägen.

Jag frågade min kära kollega, som är ett under av Ordning och Reda, hur hon GÖR. Hon sa att han gör saker På En Gång – resten slänger hon. MEN i Mitt Liv kan man INTE göra saker på en gång – både för att jag ibland inte har Lust och för att jag oftast inte har Tid! Dessutom gillar jag inte att slänga saker. Helst aldrig. Men ibland måste man, och jag tränar hårt på det! Jag Blundar och Slänger! För när det väl är slängt, så tänker jag inte mer på det. Det är Resan från Att Hålla i till att Slänga, som är svår….för det finns så många ”Bra-Att-Ha-Saker” här i världen:

”Åh titta! En bit jeanstyg! Av den kan jag lappa/sy ett överkast (när jag får ihop fler lappar)/använda till Något Nyttigt!” eller ”Åh, titta! En gammal lampa med trasig skärm. Den kan jag göra/köpa en ny skärm åt någon dag!” eller ”Åh, titta – en sladd! Den behövs nog En Vacker Dag till Något Viktigt!” osv osv i all oändlighet.

På något vis är jag en Spara som Slösar!

Det du!

Jag gillar inte telefoner! Hur går det ihop med att leva i ett samhälle där dom flesta är klistrade vid sina mobiler och inte kan leva utan dom? För många är mobilen som ett ”extraskinn” – ett Extraöra ut mot Omvärlden. För mej är mobiler lika med Stress och Krav! Jag vill inte bli nådd – jag vill vara ifred!

Jag vill gå i skogen med hundarna med MINA egna tankar, och inte prata med någon som Vill Något.

Jag vill städa/skriva/duscha/äta/slappa utan att bli avbruten – utan krav. Jag vill vara ifred!

”Förretiden” – när jag var barn – var man tvungen att söka upp en telefon (som nästan alltid stod i hallen hemma hos folk) och därefter slog man det nummer man skulle, och lämnade det meddelande man skulle och sen la man på. Att prata i telefon i timtal ansågs inte ”fint” och bra, och det var något som ”tonåringar” (läs flickor) och kanske vissa husmödrar gjorde. Inte ”dom andra” – normala. När man bestämde saker så BESTÄMDE man.  Punkt. Man sa: ”Vi träffas på lördag kl. 14 vid Tempo”. och så gjorde man det.

 ”Nuförtiden” är det ett evigt ”Icke-Bestämmande” som pågår i mobilen ända tills man träffas….”Ska vi ses i veckan?” frågar man…”Okey…vi hörs!” och så ”hörs man igen” och säger att man kan ses ”senare i veckan”, och nästa gång bestämmer man KANSKE att man ska träffas ”samma dag”, och nästa gång säger man ”…på eftermiddagen”, och sen säger man ”….nu åker jag…vi ses där om typ 20 minuter”….och så ringer man varandra en sista gång och säger ”…jag står i hörnet vid Tempo…ser du mej?….Jag ser dej! Hej!” och så vinkar man till varandra, och så träffas man….Pust!

Jag kan inte förklara bättre varför jag nästan får ont i magen när telefonen ringer…Kanske det började när barnen var små och AKUT KRIS utbröt varje gång jag lyfte på luren. Det kunde vara hur lugnt och stilla som helst och så lyfte jag luren för att ringa någon och ”prata bort en stund” och då ”PANG! KRASCH! Skrik och gråt!”.

…eller så är det för att om telefonen ringer är det någon i andra änden som ”VILL NÅGOT” =krav, eller så avbryts jag i mina Funderingar, eller min Stilla Stund, som jag älskar!

…eller nåt…

…men jag tror jag är Ensam i detta samhälle om att INTE GILLA ATT PRATA I TELEFONEN.

…dessutom ”glömmer” jag mobilen jämt och ständigt och folk frågar: ”Men tänk om det HÄNDER NÅGOT??!!”…

Händer det så händer det, oavsett om jag har mobilen med eller inte…och det är ju bara att SMS:a…så ringer jag upp….

13-åringen har ändrat kompisgäng. Förut var det dom lite mer ”mesiga”/barnsliga killarna som var hans kompisar. Dom brottades, fnittrade, pratade data-spel, var ointresserade av tjejer, lekte Star Wars (t o m på rasterna) i femman och i början av 6:an. Sen började det ”hända saker” med 12-åringens kropp….Det kom hår lite här och där, rösten började åka hiss (upp och ner)…och den blivande 13-åringen började irritera sej på sina kompisar:

-”Pelle är skitbarnslig! Han vill bara LEKA hela tiden! Han kan knappt stå still och prata vanligt!”

-”Dom pratar bara om Star Wars och dom LEKER (*ryser*) på rasterna!!! Dom är skitbarnsliga!!”

…började han berätta för mej på kvällarna när jag satt vid sängkanten. Det var från ena dagen till den andra det hände…Denna förändring i sättet att tänka…Han började vilja vara med Patrik och Linus istället…Dom ”gick omkring och snackade” på rasterna….och hade vax i håret och ”är inte så barnsliga som Pelle och Andreas”.

Jag förstod på hur han berättade att han kämpade med detta att byta ”gäng” i skolan. Hur han ”följde efter” dom ”coola killarna” och försiktigt försökte bli ”en utav Dom”. Han stod framför spegeln på kvällarna och hittade FEL hos sej själv. Han, som jag fick påminna om att kamma sej på mornarna tidigare, stod nu och hittade små strån i ansiktet (som ingen annan såg) och som gjorde att han knappt kunde gå till skolan. För att inte tala om vaxningen av håret! Oj oj oj! Den tog timmar (!) och vi andra i familjen stod utanför badrummet och hoppade med benen i kors.

En morgon, bröt han ihop och ville ”…dööööööö…för jag är så FUL!!!”. Han kastade sej i sängen och grääääääät! (…och då ska jag bara be att få tala om att denna son är otroligt vacker och fin! Han kan inte vara ful, hur han än gör).

Efter att ha kämpat i flera veckor med byte av kompisar fick blev han bästis med sitt ”andrahandsval”…En kille som förmodligen också hamnat i ”landet-mitt-emellan” när han ”slutade vara barnslig” och ”famlande runt” efter ny kompis. Den ena ”Coola Killen” i klassen gör Allt för att Min Son inte ska få komma i kontakt med ”Klassens Coolaste Kille”. Han pratar skit om min son och ”går undan”, och drar med sej Klassens Cooling, så fort min son närmar sej. Jag har lust att gå till skolan med stora starka steg och ”tala förstånd” med denna kille, men jag vet samtidigt att det här är något som sonen måste igenom…Det är en krisig tid där han famlar sej fram och det enda sättet att växa, och utvecklas, på är att han får ta sej igenom detta själv.

Idag skulle hans nya kompis vara hemma från skolan, och sonen var nervös och orolig i går kväll. ”Jag vill inte gå omkring ensam hela dagen i skolan”, sa han…och jag mindes hur det var ”såna dagar” när jag själv gick i skolan. Alltid  hittade man någon till slut, men det var Jobbiga Dagar när man kände sej ensam och övergiven.

Men han blir starkare och modigare om han klarar Dagen trots att bästisen inte är där och trots att han ”avvisat dom barnsliga” och inte får vara med ”dom coola”.

Det är inte lätt att vara 13 år….

Nu har det gått flera veckor sedan vi flyttade och det blev trassel med alla apparater och grejer (känns det som). Idag fick vi tillgång till internet igen och det känns som om ”Dörren till Livet Därutanför” har öppnats igen! Pust.

Jag har slitit som en idiot med att flytta grejer hit och dit, vilket har lett till att jag ”gått in i väggen” – igen. Jag har ingen reserv. Den tog slut när barnen var små och jag gick med obehandlad struma i flera år, samt levde med en man som inte ”fanns där”. ”Jag sliter och jobbar tills jag faller död ner” tänkte jag då….som värsta martyren….och ”gjorde allt” – nästan (han var/är skitbra på att laga mat!) i flera år. Det jag inte tänkte på var att man faktiskt inte ”sliter och jobbar aschlet av sej” till sin dödsdag, då man faller död ner, utan det är en lååååång ”transportsträcka” dit. Och på den transportsträckan händer det allehanda saker….såsom jättemycket ont överallt, huvudvärk, migrän osv osv…Lite ”gott och blandat”.

Jag gjorde iallafall slut på stressreserven då, vilket är lite jobbigt, för man behöver en stressreserv när man har söner….speciellt när de precis är på väg in i tonåren och är flera stycken och tätt. Det är ett evigt retande och suckande här hemma.

Lillebror, som är 9 år, är så ”baaaaarnslig” så 14-åringen nästan ”dööööör”….Han var ”aaaaaldrig så baaaarnslig!…..VÄX UPP!” vrålar han åt lillebror stup i kvarten. Att titta på tecknat är så ”omoooooget”…och ”Jag slutade minsann titta på tecknat mycket tidigare än du!!!” säger han, medan jag minns honom titta på tecknat fram tills han var 12 år och 362 dagar….

Det är inte så lätt att vara lillebror till två nyblivna tonåringar (för om en vecka fyller näste son ”tonåring” också)….Fast ibland undrar jag om han är mer ”tålig” än vad jag tror att han är.

Jag tycker att dom ska ”vara snälla mot varandra”.

Ha!

Grejer och prylar, saker och ting….överallt! Dom flyttas från ett rum, till ett annat, från en låda till en annan…

Var ska vi slänga våra smutsiga kläder, och varför varför växer den högen fortare än jag hinner tvätta?

-”Du har för mycket prylar”, säger min kompis, som är expert på att städa undan, rensa och slänga saker. En gång i tiden hade vi gemensamt skrivbord på jobbet. Hon slängde, jag sparade. Till slut skaffade hon ett eget skrivbord och ställde bredvid. Hennes var RENT och städat jämt, och mitt var belamrat med papper och saker – jämt. Men vi hittade våra grejer lika bra, faktiskt!

Man behöver ju extrakuddar och extratäcken och extrafiltar och det är härligt med minnena som sitter i porslinssälen, tomtegubben och alla små ljuslyktor. För att inte tala om alla gamla brev och dagböcker, som jag ska läsa när jag blir ”gammal”. Men gungstolen som jag skulle sitta i när jag läste dom, gav jag bort nu när vi flyttade….så det blir väl någon ny soffa eller fåtölj jag ska sitta i…för jag byter ut soffor och fåtöljer fortare än man säger….”skjorta”…

Jag är en människa som behöver regelbunden Förändring i mitt liv! Det måste ju vara så eftersom jag vart 3:e – 4:e år förändrat något i mitt liv. Något Stort. Typ flyttar. Eller skiljer mej, eller får barn, eller….

…och däremellan möblerar jag om då och då, eller byter ut möbler….

…och alla som känner mej säger att jag är så LUGN. Ja, det är jag. Men jag behöver Förändring…då och då…

Jag har ingen aaaaaaning om hur det känns att bo på ett och samma ställe mer än 5 år, för jag har ALDRIG bott längre på något ställe…någonsin! Inte ens när jag var barn!

…det är kanske därför jag älskar byggarbetsplatser och hus som byggs om och renoveras osv…

…går inte ihop….eller så går vi ihop alldeles alldeles underbart!

Jag bryr mej inte om pengar speciellt…och ändå vill jag att dom ska finnas där…alltid! Och jag tror det – att dom finns där alltså – tills jag förvånat upptäcker att dom är slut! Då får jag ont i magen…och undrar hur dom bara plötsligt kunde ta slut…och så håller jag näsan ovanför vattenytan tills nästa ”laddning” kommer…Åsså börjar jag om…

Nema planering!

Det är inget jag är stolt över, men å andra sidan så ”lever jag NU”, varje dag. Det är kul att leva NU när pengarna finns, men jobbigt när dom inte finns.

Jag är väldigt generös och ger av det ”jag inte har”. Jag glömmer bort direkt  vad saker kostar och om någon är skyldig mej något. DET gör ju inget, men värre är att jag glömmer när jag är skýldig någon annan också. Därför försöker jag att inte låna pengar.

Jag handlar inga lyxvaror. Jag är ingen ”märkes-galning” och köper gärna billigt och på rea. Men jag planerar inte. Jag handlar så länge pengarna finns.

Jag är en otroligt dålig förebild för mina barn vad gäller pengar. ”Ta inte efter mej”, säger jag. Men ”barn gör inte som man säger – dom gör som man gör”….Tur att deras pappa är mer ekonomisk – för att inte säga ”snål”. Vi kunde inte prata ekonomi när vi levde ihop. Vi blev osams direkt!

När jag var liten frågade jag pappa en gång om något ekonomiskt: ”Det ska du inte bry din lilla hjärna med”, var hans svar.

….det har jag fortsatt med…att ”inte bry min lilla hjärna”….

Jag bryr mej om mycket och kan mycket, men kring pengar är det ett så stort ointresse, eller en så stor ”noja” kanske….(?) så att jag ”väljer bort” att ”bry mej”….

Om någon frågar mej vad något jag köpt kostade, så vet jag inte, för så fort jag köpt saken, och betalat, har jag glömt bort vad den kostade.

Det är fiiiiint att vara välorganiserad och ekonomisk, sansad och kontrollerad.

…därför är jag inte ”fiiiiiiiiiiiiiiiiiiin”………och dricker inte ”viiiittt viiiiiiiiiiin” och äter ”mazariiiiiner”…..

Skål och smask!

Jag kan bli sådär löjligt ”tjurig” och ”trotsig” ibland när någon beter sej ”snorkigt” emot mej. Jag blir, typ, 5 år gammal.

Jag skulle lämna in mediciner på Apoteket, äntligen! Dom hade stått där i medicinskåpet hemma så länge och jag hade tänkt 100 ggr (!) att jag skulle lämna in dom (istället för att bara kasta dom i soppåsen). Så jag kände mej så ”Duktig” när jag väl sträckte fram påsen till apotekaren.

-”Vi vill ha medicinerna i Apotekets påse, som är genomskinlig!” sa kvinnan surt och puttade tillbaka påsen och gav mej en apotekarpåse istället. Jag var lite stressad och lite svettig och förde över medicinerna, men dom fick inte plats, så jag bad om en till påse. Apotekaren suckade och gav mej en till påse, och sa lite irriterat att man inte fick lämna igen ”vilka mediciner som helst” samtidigt som hon sneglade på vad jag stoppade i….Jag kände mej så Skyldig! Så ”fel”. Jag fick lust att lägga alla mediciner tillbaka i min gamla påse och slänga allt i soptunnan utanför, bara för att straffa Tanten på Apoteket. Det gjorde jag inte, utan jag bet ihop och la ”lydigt” medicinerna i Apotekets genomskinliga påsar….Blä!

…eller när jag nyss ringde Bredbandsbolaget och en bög (!) svarade…En bög som inte gillade sitt jobb (antar jag, eftersom han var så sur). Han pratade så feminint och så stockholmskt och med så irriterad röst (”förlåt att jag ringde och störde”, kände jag). Jag ställde fråga efter fråga, och han suckade sej igenom hela samtalet, tills jag fick lust att säga: ”Jag skiter i Bredbandsbolaget och tar vilket jävla bolag som helst, bara jag slipper prata med en irriterad bög som suckar efter varje fråga jag ställer och bara längtar…bort!” . Blä!

Hjälp! Jag är smittad av mina söners ständiga ”Jävla-böööög!!!” som dom säger i tid och otid till varandra.

Jag har pratat med EN snäll okänd människa idag: Benny bilreparatör. Han var snäll. Han ska komma och titta på min bil på fredag, för den har ”brakat ihop” helt. Det var ju schysst av den att vänta tills flytten var över…Å andra sidan hade jag tänkt att köpa ett köksbord idag och det går ju inte nu, när bilen inte funkar…så nu får vi äta framför TV:n ett tag till….

Goodbajs!