Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Det pirrar och dirrar och rör sig och far…I magen, i benen och i hela kroppen! Aldrig blir jag Vuxen, och liksom, lugn och ro:ig (-lig)! NÄR blir man sån?

Jag vill att det ska HÄNDA NÅGOT! Typ NU!

Semestern satte igång ideerna, kreativiteten och jag behöver få utlopp!!! Inte ska det väl vara meningen att jobba jobba jobba varje dag, stressa hem, ut med hundar och handla, laga mat och sen stupa i säng, för att nästa dag göra om allt igen…år ut och år in….

Jag vill UT, i Livet, i Världen! Men hur jag än vänder mej har jag ändan bak…Jag får ideer och fantasier om vad jag kan göra, men sen när hjärnantänker fem varv till, så fastnar jag i Verklighetstankar….Det är kanske SÅ det känns att ”bli vuxen”…”Realisten” vaknar…och för en del tar det 50 år!

Jag har nog en Konstnärlig själ! Men eftersom jag är Quinna kan jag inte räkna med att få sitta med en flaska vin nätterna igenom och skriva mina Fantastiska Böcker, medan min Kära Älskade Man tar hand om hus, barn, hundar, mat,ekonomi och Allt Annat…medan jag sitter och ser ”Svår” ut och säger ”Näe, stör mej inte mitt i Kreativiteten!”…Ibland kommer jag ut ur min skrivarlya och ser när gräset gror och kramar mina barn och min fru…Oj, hoppsan…MAN, menar jag….och sen kryper jag in där igen och SKAPAR…Att jag kanske inte skriver på en bestseller spelar ingen roll för jag har en Konstnärlig Läggning. Förresten blir det en bestseller SEN – när jag har dött! DÅ inser alla min Storhet!

*drömmer vidare*

Barnen skulle med tåget till Arboga. Hur tänkte jag? Hur tänkte jag när jag bara gav oss 50 minuter att spela på? Om resan in tar ca 45 minuter, så blir det ju typ INGEN tid över att köpa fika och tidningar för, så varför åkte vi klockan 14 när tåget gick 14.50? VARFÖR?

Fungerar inte hjärnan? Är det Kronisk Kortslutning? Vad är det för FEL?

I lugn och ro åkte vi iväg (men jag blir alltid lite små-speedad och små-irriterad när vi ska iväg någonstans – jag har liksom ingen stressnivå alls! Jag ”går igång” DIREKT! Och min analys av detta är att jag under så många år levt under sådan enorm Stress, att jag inte längre klarar ens småstressiga situationer, privat. På jobbet är det annorlunda).

Jag var liiiite orolig för bilen, för det lyser en lampa på instrumentbrädan som betyder ”Åk till en verkstad, typ NU!”. Och den har nu lyst i drygt en vecka….

När vi närmade oss T-centralen tittade jag på klockan! ”VA?!?! VI HAR 5 MINUTER PÅ OSS ATT PARKERA OCH HITTA TILL RÄTT SPÅR!”. Jag blev nästan kräk-färdig av stress! ”SPRING!” skrek jag till barnen.

Det är inte lätt att få en 13-åring som ska se snygg och cool ut, att springa…

Snabbt hittade vi rätt spår och barnen blev glada för att det var ett tvåvåningståg. Jag bad om ursäkt för att jag planerat tiden så dåligt och för att vi inte hann köpa fika och tidningar som vi bestämt. ”Det är okey!” sa 13-åringen tröstande till mej…

Sen började jag undra om biljetten skulle gälla. Jag hade skrivit ut den på datorn, men egentligen skulle den SMS:as till deras mobiler, som inte var laddade och vi hittade inte laddaren…

…och jag pratade verkligen ALLVAR med mej själv sen: ”Du bara MÅSTE lära dej planera bättre, tänka igenom saker bättre, göra saker i TID, kontrollera och omkontrollera tider och platser mm. Du MÅSTE bli en bättre mamma med mer kontroll, helt enkelt!”.

Förresten hade jag glömt stoppa ner tandborstar också. Jag gick till Pressbyrån och köpte två spel-tidningar, till ICA och köpte två tandborstar och sen postade jag allt till grabbarna i Arboga, som ”plåster på såren” – kanske mest för mitt eget samvete…Vet inte…

Uhääääääääääääääääää!

Jag kan inte sätta in bilder, inte ha olika avstånd mellan styckena, inte ändra på min bild på sidan, som är jättestor (men den SKA vara liten) osv osv…Irriterande!

Jag blir tokig på mej själv ibland! Galen! Trött. Men det är ju bara att ”bita ihop och stå ut”, för jag kan ju knappast säga upp kontakten…med mej själv! ”Tack och adjö! Nu orkar jag inte med dej längre!”….Nähäädå!

Vi var på Gotland i 2 veckor, jag och Grabbarna Grus. Första veckan regnade det. Andra inte. Berättar mer om det sen. Kanske.

Så hade vi då packat och städat och skulle bege oss hem med båten. Jag hade kollat i almanackan där jag skrivit ”…Båten kl. 20.50” vad gällde båthemresan, så jag bestämde mej för att vi skulle hinna se ”Harry Potter och halvblodsprinsen” innan, som slutade 20.15. Men filmen drog ut på tiden…Dom startade filmen ca 10 minuter för sent, och mitt i filmen hände något som gjorde att det blev svart i ca 5-10 minuter…varefter den sattes på igen…Då insåg jag att vi skulle missa slutet…Shit! Shit shit shit!

20.15 viskar jag till mellansonen att vi måste gå. Han viskar vidare till lillebror och storebror, och vi smyger ut. Mästaren har precis dött och alla människor har tänt sina trollstavar…Sen då?

Det ösregnar ute! Vräker ner! Vi springer!!! ”Var faan är bilen??!?!”…Stressiga och blöta kastar vi oss in i bilen (när vi kommit på var den är), och jag kör rally till Hamnen (”Var FAAN är Hamnen?!?!” tjoar jag först…). Inte en själ finns där! Typ. Vi är först! FAST vi kommer så ”sent”…”Dom kan inte ha åkt för vi är i tid”, konstaterar jag när jag tittar på klockan. Hm! Jag förstår ingenting! Funderar på att gå och fråga i någon lucka, men allt verkar stängt överallt….Börjar leta efter biljetterna…”Var faan är biljetterna??? Var sjutton har jag lagt dom??” Jag var HELT SÄKER på att jag lagt dom i almanackan, för där lägger jag alltid biljetter, för att ”veta var jag har dom”…

Rotar igenom almanackan, väskan, den andra väskan…och kommer på att jag hade en Annan Väska när vi åkte TILL Gotland. Hittar den och rotar igenom den. DÄR ligger biljetterna! I en liten knöl.

”19.10”. 19.10 gick den jävla skitbåten!!! 19.10!!!! INTE 20.50!!! VAR fick jag 20.50 ifrån??? Jag blir så ARG att jag börjar gråta! ”Jag är en jävla skitidiot som inte borde få vara mamma och Ta Ansvar!”

Jag tittar i almanackan igen. Joho du! Äldste sonen och flickvännen kom med båten som KOM 20.50 en vecka tidigare, och det var DEN tiden jag skrivit upp: ”Båten kl. 20.50”. Skit och piss!!! Jag tittade på Fel Dag!

Ingen reception eller expedition el dyl är öppen så jag ringer Gotlandslinjen, eller vad den nu heter. En sur bög svarar. Ja, han låter som en sån, faktiskt! Jag säger som det är och jag hinner inte ens säga mitt ärende förrän han irriterat säger: ”Du får INTE pengarna tillbaka!!!”. ”Näe, men jag skulle vilja ha en ny biljett, så snart som möjligt”.

3.30! 3.30 ska vi åka. Jaha! Då är det bara att spotta i nävarna och göra det bästa av det. Vi går och äter på en restaurang. Sen kollar vi om det går någon natt-bio. Nej. Sen köper vi en DVD-film och sätter oss i bilen och kollar på den på 14-åringens lilla DVD-grej. 13-åringen tycker det är otäckt att sitta i bilen på natten och är rädd att det ska komma en ”knarkare” eller ”alkis” och slå på vår bil.

Sen åker vi till Hamnen igen och ställer bilen där. Vi ska nu göra ett försök att sova lite. Ingen klarar det, så vi plockar fram våra böcker och sitter och läser istället. Vid 2-tiden får vi checka in och något senare får vi rulla in på båten.

Färden över går bra, TROTS ATT båten är FULL av ”Stockholmsveckans” ungdomar som kommit direkt från festande och discon. Det vinglas och sjungs och flirtas och tjoas till höger och vänster. Djuravdelningen, där vi sitter, är dock lugn. Det blir filmtittande igen (jag hyr BOLT till grabbarna…”barnsligt” tycker 13-åringen…men men…)och sen somnar både 10-åringen och 14-åringen sittande i stolarna.

10-åringen går sedan i sömnen till bilen. Han minns efteråt inte hur han kom dit. I bilen somnar alla tre in djupt! Jag köper druvsocker och en stor kopp kaffe i första bästa mack för att hålla mej vaken. Jag klarar det – hela vägen hem. Väl hemma stupar alla tre grabbarna i sina sängar och sover vidare. Jag somnar till i soffan, men måste sen åka och hämta hundarna…

Man klarar det mesta, faktiskt…Även om det blir väldigt dyrt att vara en sån förvirrad själ som jag är…

Suck!

Sally flyttade i torsdags, men kom tillbaka igår.

Hon skulle Skolas in först, tänkte jag, och åkte dit med henne först en gång, och tänkte åka dit en gång till sen…men det var för smärtsamt, för MEJ! Att titta in i hennes frågande bruna ögon när jag gick därifrån, gjorde ONT i matte-hjärtat!
Så det blev En ”lära-känna-gång” och sen åkte jag dit för att lämna henne.

Inom mej låtsades jag att hon bara skulle vara där ”över helgen”, för annars hade jag ”gått sönder”…

…så skildes vi åt…ute på gatan…och hon droooog i kopplet för att följa med mej…men det gick inte…och jag undrar vad hon tänkte?

Jag satte mej i bilen och åkte hem. ”Bit ihop!” tänkte jag. ”Det är bara för några dagar”. Sen fick jag migrän och jag får väl skylla mej själv! Man SKA INTE bita ihop om känslor!

Jag låg hela helgen i ”värsta smärtattacken”…Suck! Det hade varit bättre med lite tårar, men när jag väl ”stängt av tårkanalen” så hittade jag inte nyckeln sen…

forts följer….

Min Verktygslist är försvunnen! Sågs senast för drygt en vecka sedan. Kanske den försvann när jag ”fixade lite” med datorn, eller bloggen, men HUR jag fixade minns jag inte. Nu har den iallafall ”tagit semester”, men jag vill ha tillbaka den!!!!

DESSUTOM är allas bilder på allas sidor suuuuperavlååååånga…och det ser helknasigt ut! Vad har jag gjort?? Och hur får jag det ogjort????

Jag har gjort något med mina inställningar på den här datorn som gör att jag inte kan lägga in bilder på bloggen, och bilden på bloggen ser ”helgalen” ut. När jag kollar på bloggen på datorn hemifrån (som nu inte funkar…suck!) så ser bloggen ”normal” ut, och jag KAN lägga in bilder…

”Verktygslisten” är borta!!!

JAG FÖRSTÅR INTE!!!

Mina kunskaper kring datorer och sånt, är på så låg nivå så jag inte ens förstår förklaringar med ”konstiga ord”, men kan Någon förklara varför jag inte kan lägga in bilder, och varför sidan ser HELKNASIG ut från den här datorn??

Jag kunde gå runt på tomten barfota utan någon oro över vad jag kliver i.

Mitt hus kunde vara av trä istället för av tegel.

Alla platta ytor, kläder, möbler och bilar skulle vara utan hår.

 När dörrklockan ringde, skulle det inte låta som en kennel. När dörrklockan ringde skulle jag kunna komma fram till dörren enkelt utan att slippa vada fram bland håriga kroppar som tävlar i att komma först.

Jag kunde sitta i soffan eller i min säng hur jag ville utan att ta hänsyn till hur andra håriga kroppar låg för att ha det bekvämt.

Jag skulle ha pengar…och inte känna skuld för att jag vill åka på en ordentlig semester.

 De flest använda orden i mitt vokabulär skulle inte vara: Sitt, gå ut, ner, kom, stanna eller låt den vara!

Mitt hem skulle inte vara uppdelat i olika zoner, avstängda med dörrar och/eller andra barriärer och/eller barngrindar.

Mitt hem skulle inte se ut som ett dagis, och vara fullt med leksaker på golvet. Mina fickor skulle inte vara fyllda med hundgodis, extrakoppel och bajspåsar.

 Jag skulle inte längre behöva bokstavera: G-Å U-T, B-O-L-L-E-N, B-A-D-A, Å-K-A B-I-L.

 Jag skulle inte ha lika mycket löv/pinnar/grus inomhus som utomhus.

 Jag skulle inte titta frågande på människor som tycker det är jobbigt med EN hund/katt!

 Jag skulle inte ständigt behöva få frågan: ”Varför har du så många djur?” från människor som aldrig haft lyckan att känna sig gränslöst älskade av någon som är så nära en ängel man någonsin kan komma.

VAD TOMT LIVET DÅ SKULLE VARA! . !

Varje år åker åk 1-3 med sina föräldrar (dom som vill) på läger lördag till söndag. Det har blivit tradition på skolan. Mina barns pappa har varit med på detta två gånger, en gång med stora sonen och en gång med mellansonen. Nu var det min tur att åka med yngsta sonen.

Förra året ”glömde jag” att anmäla oss, till sonens stora besvikelse… Han såg jättemycket fram emot denna helg!

 MEN när man bor här i Sverige kan det bli precis hursomhelst med planerade utomhusaktiviteter/lekar/fester…. Och det blev lite ”hursomhelst”… Det regnade, och duggade, och stänkte HEEEEELA TIDEN!!

 I år var det Pappornas år, tror jag, för det var massor av pappor och några stycken mammor, som åkte på årets läger-resa. De flesta papporna hade varit på ett par läger-resor förut, så de var ”vana” och kände varandra sådär mysigt kompisaktigt som bara män kan göra…Och så var det några mammor som också ingick i ”vi-känner-varandra-jätte-bra-gänget”. Åsså var det jag och några till som befann oss däromkring…lite vilsna och lite ”bortkomna”. …och egentligen ville jag bara åka hem! Att känna sej ENSAM bland många är värre än att känna sej Ensam när man ÄR Ensam…

 Sonen verkade ha jättekul och skuttade runt med alla sina kompisar.

 Vi metade tillsammans en stund och lyckan var stor när han fick en liten abborre. Den ska vi SPARA! ”För alltid”.

På kvällen stängde 3:orna (däribland min son) in sej i ett rum och det var ”värsta hysch-pysch” kring vad som hände där inne, men det gick rykten om ”Sanning och Konka” och ”Ryska Posten”…

 För mej blev det ingen Rysk Post alls. Vad bidde det då då? Det bidde att sitta och prata med min kompis, K, som också var där, spela lite brännboll i regnet, stå vid en brasa i regnet och bli blöt och titta på korvar som blev blöta ovanifrån och grillade underifrån…

”Coola Gänget” som Hörde Ihop och som Visste att man skulle ha med sig alkohol, satt vid ett bord, inomhus, tätt ihop, och SKRATTADE och PRATADE och spelade kort och hade såååå kul.

 Vi andra från Landet Ingenstans, satt med våra glas vatten på sidan om och skrattade inte riktigt lika högt… Tur att K var där – annars kanske jag hade lagt mej i min säng och grååååtit över hur Ensam jag är, och hur Feg jag är och hur Blyg jag är i Vissa Sammanhang…och hur Utanför man kan känna sej, FAST man är Vuxen och Borde Kunna och Borde Veta och Borde Sätta Sej över…bla bla bla…

… ibland känner man sej faktiskt som ett litet knytt….

Om någon säger något, typ Vadsomhelst, typ: ”Jag blir så irriterad på gubbar som spottar på gatan!” och det står ett gäng tanter runtom den personen som säger det. Så håller ALLA med, och det blir ett ”kacklande” om hur hemskt det är med spottande gubbar och alla håller med alla och alla har olika versioner av spottande gubbar…MEN! Om jag då kliver in i diskussionen och säger: ”Ärligt talat bryr jag mej inte ett smack om gubbar spottar på gatan eller inte. Det tvättas ju ändå bort av regnet.” Då börjar några vrida på sej lite, och någon säger…”Näe, sååå farligt är det ju inte…” eller ”Näe, nu när jag tänker efter så kanske det inte är så äckligt ändå…” osv osv…

Det är som om man SKA hålla med den som startade diskussionen, oavsett vad den säger. Det blir ju inte intressant om alla har SAMMA åsikt! Varför vågar ingen ”sticka ut” eller ”tycka till PÅ RIKTIGT”…TÄNKA EFTER och sedan säga sin SANNA åsikt…? Jag gör det i princip alltid, för jag  kan inte sitta och diskutera utan att tro på det jag säger själv…men ”alla andra”….som vänder kappan efter vinden…eller vad det är dom gör…”socialiserar sej” kanske….?

Hm! *funderar vidare*