Författararkiv: Erica Leijonhufvud

När barnen var små kunde dom leka hur fridfullt som helst (IBLAND!) och DÅ tänkte jag ”passa på” att prata några minuter med Någon i telefonen, så jag smööög iväg och slog numret och personen i andra änden hann inte mer än svara så hände det: ”PANG! BOM! KRASCH! SKRIIIIK och GAAAAP!” Om dom inte ramlade (alla tre, samtidigt) så började dom slåss eller så hände det Något Annat där jag bara MÅSTE finnas till hands som mamma…ALLTID! Så till slut slutade jag att prata i telefonen, för Telefon=KAOS!

Nu har jag ”Semester” (ja, för hur kan det vara ”semester”, eller ”Ledighet”, när dagarna fylls av att tvätta kläder, laga mat, handla mat, plocka undan mm…?) och när jag tvättar, hänger tvätt, lagar mat, diskar (diskmaskinen är trasig, TROTS ATT den är Alldeles Ny! + hittar inte kvittot/garantin…) så är det LUGNT här hemma…Nåja…TYP lugnt…Killarna sitter vid sina datorer, leker eller sitter framför TV:n….

Plötsligt är EN dator ledig! Jiiihaaaa! JAG kan sitta vid datorn en stund! Så sätter jag mej, och då: ”MAAAMMMAAAA!!!” och så kommer en Harang med Jätteviktiga Uppmaningar om Något som jag bara Måste Reda Ut/Göra, annars faller i princip Världen Samman för berörd son. SUCK!

Det är helt enkelt så att ”Mammor får inte göra Egna Saker”. Pappor får, men inte mammor.

Jag har en son som pratar hela tiden och oavbrutet, nästan. Jag VET att det ofta går över i tonåren, eftersom min äldsta son (nu 26 år) var likadan som liten, och blev i princip ”stum” i tonåren, så jag försöker att njuta av orden som forsar ut nu….Men oj oj oj, vad orden forsar!

Han är 10 år och blandar det han tänker på, med frågor och historier hela hela tiden…HELA TIDEN!

”Mamma! Har myror hjärna? What you gonna do when they come for you?” (lite sång mitt i) ”Jag grupplar inte alfabetet!” (Han hittar på egna ord när han inte kommer på de riktiga) ”Mamma! Kan fiskar leva i rymden – typ andas? Kan man döda en zombie med en gräsklippare? Är West ett förnamn? Jaha! Är det ett efternamn? Är alla som heter West i efternamn släkt då? Inte? Varför inte?…”

Han pratar innan han tänker. Tankarna går DIREKT till munnen, så ibland blir frågorna, eller påståendena helt galna, och jag svarar: ”TÄNK lite innan du frågar!” och så tänker han en liten stund och säger sen: ”Jahaaaaaaaaaa!”

Nu, när jag sitter och bloggar, har jag sonen TV-spelande bredvid mig och han pratar HELA TIDEN! Huuur kan man spela TV-spel och prata oavbrutet? Jo, det går nog om man inte tänker…

Grejen är också att, eftersom han pratar hela tiden, så ”glömmer” han att han ska lyssna på svaren. Frågorna sprutar ut som ur en kulspruta, men när jag försöker svara, kommer nästa fråga direkt utan att han lyssnar på svaret, vilket leder till att jag säger: ”Men lyssna på svaret då!”. ”Javisstja!” säger han glatt då och lyssnar…kanske…

Och glad är han nästan jämt! Positiv till det mesta, och glad!

…förutom när storebröderna har retat honom till vansinne och han blir GALEN och skriker och gråter och kastar saker på golvet…och är ”otröstlig”…i typ 15 minuter. Sen är det klart och han är fit for fight igen!

Aj aj aj! Jag har tandvärk! Och jag har inte varit hos tandläkaren på ca….10 år! Eller nåt! För jag har Tandläkarskräck! Jag fick ”behandling” för det för mååånga år sen, men den hjälpte inte alls! Jag är lika skräckslagen fortfarande!

DESSUTOM kostar det massor av pengar. så det är inte konstigt att jag inte går till tandläkaren, tycker jag. Att gå dit och betala en massa pengar (som jag inte har) till någon som ska plåga en, verkar ju inte riktigt klokt!

Men kanske jag måste…för det gör så ONT! AJ!

…men inte idag iallafall…

Igår skulle jag åka till Hundstallet för att de skulle ta sej en titt på Sally, eftersom hon behöver byta hem (pga allergi hos oss).

 Jag satte mej i bilen och startade. Den lät konstigt…Det liksom ”småhoppade” när den startade och sen lät den…konstigt! Efter en stund tändes ytterligare en lampa. Lampan såg ut som en liten kamera….Vem faan gör alla dessa figurer till lamporna i bilarna?? Dom är ju helt obegripliga!!

Jag insåg iallafall att med TRE lampor lysande och en bil som ”småhoppar” så kan jag bara inte köra vidare, och ”låtsas att det regnar”, så jag körde in till OK:s bilverkstad.

Jag klev ur med Sally och vi gick till kontoret och skulle se om ”bossen” var där. Nä, ingen boss, men fyra yorkshireterriers som ”löpte amok” när dom fick se mej och Sally. VOVOVOVOOVOVOVOVOOVOVOV!!!!!! Jättesöta!

”Bossen” ropade från andra sidan garaget: ”Hallå! HÄR är jag!”. Han gick ut med mej till bilen och kollade. ”Det luktar ägg-mök!” sa han inte…men han sa: ”Det luktar ruttna ägg!” när jag startade bilen. Jag trodde han menade att jag glömt ägg i bilen, så när jag tänkte börja leta (förvånat, för jag HAR inte lagt ägg i bilen), så sa han att det luktar så när det är fel på ”åjaijsfåoaijofgkij”. Och det är ett Allvarligt Fel! ”Hur länge har du kört med lamporna tända?” frågade han, och jag skruvade på mej och sa ”Typ en vecka…” och han skakade på huvudet… Bilen fick inte köras en meter till!

Så det var bara att ta Sally och GÅ hem! Jag tänkte: ”Det är nog inte MENINGEN att jag ska lämna Sally på Hundstallet”.

Har du någonsin åkt dressin? Jag har.

 Jag hade alltid velat åka dressin. Det ser så härligt ut. Lättare än att cykla på knagglig väg, upp och ner… Och när vi var på Gotland för några veckor sedan, visade det sig att jag hyrt ett hus alldeles i närheten av en gammal nedlagd järnväg. På denna järnväg kunde man få åka ett ånglokståg OCH hyra två dressiner. Fast inte samtidigt….

Först åkte vi ånglokståg. Vi klev på och ”Tuff tuff tuff”…så var vi framme! Det tog ungefär…hm!…3 minuter! Snopet. Så berättade stinsen på ”bred Gotländska” (kan man säga så?) om tågets historia, och så fick vi se när loket vände, med hjälp av ett annat lok, varefter vi fick kliva på och åka tillbaka…tuff tuff tuff i 3 minuter: Klart!

Roligare var det att köra dressin. Hej och hå och full fart! Jag skulle vilja köra dressin efter en låååång järnväg i en vecka! Och tälta däremellan! Det var så härligt! Och kul!

Pröva det om ni kommer till Gotland! Det ligger i närheten av Roma…

 För två veckor sedan tändes en lampa på instrumentbrädan. På lampan står det ”SER”. Man skulle kunna tro att det betyder att bilen ser mej, men icke sa nicke! Enligt instruktionsboken betyder det att bilen ska till verkstad. Typ NU! Typ NU har inte infunnit sej än…För Livet kommer hela tiden emellan. Jag jobbar, handlar, lagar mat, äter maten, går ut med hundar osv osv och så tänker jag: ”NU åker jag med bilen till Verkstaden!” men så kommer jag att tänka på att jag har FEL SKOR på mej, för med ”dom” skorna kan jag inte GÅ hem (om jag måste det), så då väntar jag tills jag bytt skor… Så är jag på väg igen…Men till VILKEN verkstad? Jag har ingen som jag ”brukar använda”….Jag åker till en bilverkstad som är nära jobbet ”Vi lagar Peagot” (äsch, kan inte stava till det ”Päschå!”) står det utanför. Jag har ju en citroen. Så då måste jag åka vidare… Men NU kan jag inte åka till en verkstad, för NU ska jag åka och hämta två söner på T-centralen för dom har varit hos kusinen i Arboga. Hoppas bilen ”håller”. Hur länge kan man egentligen åka med en lysande lampa på instrumentbrädan, som betyder: ”Åk direkt till verkstaden!”?

Två av sönerna är hos sin kusin i Arboga i fem dagar. Jag har inte ringt och inte ringt och inte ringt, eftersom 13-åringen flera gånger tidigare sagt att han inte vill prata med mej i telefonen när han är borta, eftersom min röst ”sätter igång känslor”, och jag förstår honom så vääääl, för min mammas röst satte också igång känslor, när jag var liten, och kan faktiskt fortfarande göra det, om jag mår lite dåligt…

Nåja. 14-åringen är hemma med mej och han tyckte häromkvällen att ”du borde ringa till Arboga”, och jag kände mej lite som en ”dålig mamma” som inte ringer stup i kvarten och hör mej för hur dom har det, så jag ringde trots allt. Det var Hugo. Han lät glad och nöjd. Oj, vad mycket grejer dom gjort! ”Och förresten föll jag från femman idag!” sa han glatt. ”VAD GJORDE DU SA DU??!” ”Jag föll från femman. Jag satt längst ut där på femman, för jag tänkte hoppa, men så böjde jag mej fram för att titta hur högt det var, och då föll jag – rakt på magen. Det blev värsta magplasket och jag tappade luften!”

Jag ser framför mej min 10-åriga son, falla i slow motion fem meter rakt ner i vattnet: ”PANG!”. Jag vill direkt veta vilka vuxna som var omkring honom, vem som tröstade, hur ont det gjorde, om han svimmade (han svimmar lätt), om han hade några skador osv. Men han hade inte nån lust att prata mer, utan lämnade luren till storebror. Storebror, 13 år, konstaterade att ”Hugo grät skitmycket!” när han gjorde ”värsta magplasket”, och jag förstod att kusinens pappa sett allt och funnits där för min son. Pust!

3 timmar senare kommer ett SMS: ”Hugo är ledsen” har storebror skrivit från sin mobil. Jag ringer upp. Hugo gråter så att han hulkar och jag hör inte vad han säger. Han snorar och fräser och det är omöjligt att förstå vad det är. Lite hör jag: Kusinen är dum och Hugo vill åka hem, typ direkt. Jag tänker att nu tröttheten efter dagens eskapader kommit ikapp honom och att han gråter av ren utmattning, men när jag säger det, så gråter han än högre ”Jaag ääär iiiinte tröööött! Jaaag viiill åååka heeem!”. Plötsligt bryts samtalet och jag ringer upp igen. Min syster svarar. Allt har varit bra under hela dagen och kvällen och hon förstår inte alls varför han brytit ihop nu. Vi konstaterar att Hugo troligen är trött, och att mammors röster kan framkalla starka känslor. Någon timme senare får jag meddelandet: ”Allt är bra. Hugo är glad igen.” Pust!

”Nu ska jag flytta till Gotland”, deklarerade jag när jag kom hem från detsamma för två veckor sedan. I mitt huvud flyttade jag redan in i ett gulligt litet hus, med gulliga småhus på tomten och omkring mej sprang hundarna som jag börjat föda upp, och i gästhusen bodde sommargäster, till vilka jag hyrde ut över sommaren.

I Fantasin åkte jag runt till olika skolor på vinterhalvåret och hade lektioner i olika klasser i ART, samt hade både familjeterapier och familjerådgivning i ett utav gästhusen på tomten under vintern. Oj vad bra det blev!

 Sen kom jag på att jag lovat mej själv att inte flytta på läääänge nu! Det var 6 månader sedan jag flyttade sist, och innan dess var det 3 år och innan dess var det 3 år och innan dess var det 4 år…osv.

 Men så tänkte jag ”Bara EN gång till! Bara så att jag känner: Äntligen hemma!” liksom…

”Barnen skulle nog trivas på Gotland…men det skulle bli lite knepigare för dom att träffa sin pappa…Bort med den tanken! Den stör!”

”Men vem ska ta hand om alla hundar när jag åker runt och ART:ar i skolorna?” Bort med den tanken också!

”Hur ska jag BÖRJA försörjningen – innan jag kommer igång med MINA verksamheter?” Bort med den tanken! Låt mej drömma, dumma Realist!

 Nu vet jag: Jag träffar en man, som redan bor på Gotland och så hjälper han mej att starta upp allt! För han är nämligen….Familjeterapeut! Nej! Snickare! Nej! Hunduppfödare! Eller alltihop! En familjeterapeut som kan snickra och föder upp hundar. DÄR har jag det! Lätt som en plätt och klart som korvspad!

Näe, jag ska inte beskriva en maträtt som heter Fylld Fästing, även om man kan tro det av rubriken… Jag plockar små krypande fästingar varje dag från ”Fis-Lisa” just nu, eftersom fästinghalsbandet ”tagit slut”.

 Fästingarna äääälskar henne! Igår, när jag klappade Flisa på halsen, fastnade jag i en jättefästing (!) – storlek Vindruva. *ryser* Jag tog den (stora fästingar är ”lättplockade”) och slängde den i vasken i köket…Så låg den där och ”stirrade”…Jag hade händerna fulla med rentvättad tvätt, som jag skulle hänga upp, och tänkte döda fästingen med en hand, så jag tog en matkniv och försökte döda den. *Ryser igen*.

”Än slant den hit och än slant den dit”…..(Nu har jag ståpäls av obehag! Och det hade jag igår också…). Jag sjöng högt när jag gjorde detta, för jag ville inte höra ljudet av kraaaaschande fästing… Till slut fick jag in en träff och SPLASCH så stänkte det blod i vasken…Jag satte på fullt sprut av hett vatten för att få bort liket av fästingen…Den blandades med gamla salladsblad och till slut slank den ner i ett hål och försvann ut i Evigheten…

Amen.

Jag har en Längtan Ut ibland! En Längtan UT till Något eller Någon! Det går inte att sätta tummen på vart, till VAD eller till VEM. Det är bara en Lust att ge sej Ut! Bort! Eller ”hem”.

Ut till Livet! Vart ska jag ta vägen för att känna att ”HÄÄÄÄR är det!”…som när det kliar och man vet inte var…för att sedan hitta kli-stället: ”Åååååå, sköööönt!” eller när man är sugen på Något, men man vet inte VAD, och så när man stoppar Det Rätta i Munnen och känner ”Ååååååååååå, DET var det!” och så blir man NÖJD! SÅ vill jag känna med Hela Mej! Men jag vet inte var det är, vad det är eller vad jag ska göra för att Lugnet ska infinna sej. Ibland när jag känt så här, har det varit en föraning till att Något Annorlunda hänt. Något som Förändrar. I livet. Jag älskar det. Jag älskar Förändringar. Förändringar är som ringar på vattnet: Något i omgivningen förändras och därmed allt…lite grann…och det är kul och spännande! Nu hoppas jag att Förändringen kommer snart….Men jag haaaar så svårt att vänta, och jag vet inte om det är JAG som ska Göra Något, eller om det kommer att ske ändå…utan mej… ”Släpp ut mej!!!” Så känns det…liksom, typ, bah!