Jag hämtade yngsta sonen, 10 år, och hans kompis efter basket-träningen häromdagen. Dom skuttade in i baksätet och följande samtal utspelade sej:
Sonen: -”Tyckte du träningen var kul idag?”
Kompisen:”……..mmmm…”. Kompisen låter lite svävande.
S: -”Han tyckte ju att vi var URUSLA!”
K:-”Ja…och att uppläggen var det sämsta han sett….!! E´rom ju inte!”
S:-”Det är mycket roligare när Robin tränar oss!”
K:-”Ja….”..
S:-”…och så tog han i oss så hårt! Han ba”: *visar på kompisen*
K:-”AJ!”
S:-”Ja, så hårt tog han!”
K:-”….fast vi är inte urusla…vi vann ju förra matchen!”
S:-”Ja…jag vet….och när vi fick göra om uppläggen så gjorde vi faktiskt bra!”
K:-”Ja….”
Jag sitter och kokar i framsätet. Vad är det för jä…a (!) tränare dom haft?? Jag frågar killarna. Jo, det är Pelles pappa och han ”har ölmage och är skitsur hela tiden”, berättar killarna. Jag tycker det inte låter klokt!
Så fort vi kommer hem mailar jag till den Riktiga tränaren och berättar vad killarna sagt, och att jag vill veta om han ska träna killarna fler gånger, för då får min son stanna hemma. Dessutom mailar jag detta mail till några andra föräldrar jag känner, vars söner spelar i samma lag, och frågar om dom hört deras barn berätta samma sak. Det är flera som hört deras son berätta att tränaren sagt att dom varit urusla men dom ursäktar tränaren med att ”det är inte så lätt” osv….Keh?!
Nästa dag får jag ett fint mail från Den Riktiga Tränaren som tackar för mitt mail och berättar att hans son (som också är med i laget) också klagat på den här tränaren och att han inte ska få träna laget fler gånger.
Puh!
