Författararkiv: Erica Leijonhufvud

När man är mamma till en son som är ihop med en tjej, som man verkligen gillar (!), och det tar slut, så är det bara att säga ”tack och goodbye” och gilla läget.

 Själv avverkade jag kille efter kille under en period – inte för att jag liksom VILLE det, utan mer för att jag ”behövde” det…gå igenom ett ”lager” innan jag hittade rätt, typ – och presenterade i princip alla för mamma och pappa och var lika ”käääär” varje gång….och ”Den HÄR gången är det HELT ANNORLUNDA!” eller ”HAN är HELT ANNORLUNDA!”. Så mina killar klev in, och klev ur, mammas och pappas liv, utan att jag ägnade en tanke åt att det kunde ta känslomässigt på DOM. Jag tror nu inte att det gjorde det så förskräckligt mycket, eftersom dom inte sa något, men ändå!

 Nu befinner jag mej på Andra Sidan Staketet s a s och har tagit till mej äldsta sonens flickvän, som om hon vore min dotter (nästan)… men nu är det slut!

Och hon är ensam ute på Stora Havet i en liten båt, utan sin ”Nya Mamma” (=jag)… Lämnad åt sitt öde…

 Fast jag står på sonens sida och håller med om att det är rätt att göra slut om känslorna inte räcker till. Han hade en massa praktiska förklaringar om att de inte tajmade i Tid osv, men det ÄR ju faktiskt så att ÄR man tillräckligt kär, så gör man inte slut av Praktiska skäl. Då fixar man det Praktiska med kompromisser osv.

Men vad ska jag göra av mina känslor för min ex ”svärdotter”, som jag tycker är en Underbar liten person?

 Och hon har ingen mamma. Så jag tog glatt den rollen…lite grann, iallafall…

 Sonen sa: ”Du får gärna ringa exet om du vill! Jag tar inte illa upp.” Så det ska jag nog göra.

I fredags morse klagade 10-åringen på att han hade ont i halsen. Jag kikade ner där i mörkret och såg att det var liiiiiiiite rött, pyttelite, så jag sa att han fick gå till skolan ändå och om han blev sämre skulle han säga till en fröken, och dom skulle ringa mej. Inget hände under dagen, men på e m ringde telefonen på jobbet och i luren hörde jag: ”Maaammaaaa! Jag mår så dååååligt!!!”.

Jag åkte hem och sonen var STEKHET. Tog tempen: 39,5! Halsen gjorde ont, magen gjorde ont, allt gjorde ont! Huvet gjorde ont och snoret rann. ”Svinis igen?!?!” tänkte jag. Han hade ju samma symtom förrförra veckan och var då hemma drygt i en vecka….

På natten kräktes han upp allt han fått i sej på kvällen: Chips, kyckling och strips och godis. Ja, han fick i sej lite av allt, trots att han var så febrig och dålig!

Nu är det söndag och han kan inte prata ordentligt. Han är rätt pigg, men säger ”BABBA” istället för mamma. Han är genomförkyld!

Inte kan man väl få Svinis två gånger? Så antingen var det inte Svinis förra gången, eller så är det inte det nu, eller så var det inte det någon gång och då har han det kvar….

Pust!

Ibland skulle jag vilja vara som en tre-åring igen och stampa med foten i marken och säga:

JAG VILL INTE laga mat varje dag!!!!

JAG VILL INTE städa!!!

JAG VILL INTE handla!!!

JAG VILL INTE ha ansvar!!!!

JAG VILL INTE GÅ TILL JOBBET!!!

JAG VILL INTE JOBBA!!!

JAG VILL INTE vara vuxen!!!

JAG VILL INTE gå ut med hundarna!!!

JAG VILL INTE GÅ OCH LÄGGA MEJ!!!

JAG VILL INTE GÅ UPP när klockan ringer!!!!

JAG VILL INTE DUSCHA och tvätta mej!!!

JAG VILL INTE betala räkningar!!!

DUMMA ALLA och DUMMA ALLT!!!

BLÄ!

När jag arbetar använder jag hjärnan hela tiden – den är mitt arbetsredskap.

 Ibland kan jag fundera på ”vad har jag EGENTLIGEN gjort?? – jag har ju bara Pratat med folk!” och känna att ”det var väl inget…”, typ så…

…för om man tex Bygger ett Hus så är det så TYDLIGT vad man gör! Och sen står huset där och man vet att ”DET HUSET var jag med och byggde” och det syns TYDLIGT vad man gjort, och huset står där i ytterligare flera hundra år…troligen…

 Men vad gör jag? Och var syns det? Och är det Viktigt? Eller är det Ingenting?

 Är jag en spottloska i havet, och Spelar det Roll – i längden? Lite så…

Det Syns inte. Det märks inte. Det blir inga Resultat som man kan mäta.

 Men vissa dagar SURRAR det i hjärnan när jag är på väg hem: ”TZZZZZZZ!” känns det som….och jag känner hur jag verkligen ANVÄNT hjärnan och den, och jag, känns/är helt Utpumpad.

Men till vilken nytta? Gör jag nytta? Är jag viktig? Spelar det roll det jag gör?

…jag kanske skulle göra Något Annat…Som Syns! Som är Tydligt! Sälja saker, eller bygga saker eller tillverka saker…

*funderar vidare*

Igår kom 10-åringen hem storgråtandes!

 -”Dom retade mej!!! Uhääääää!”

-”Vilka? Vilka retade dej?”

 -”Dom andra killarna i klassen.”

-”Kom vi sätter oss och pratar….*sätter oss i soffan*…”Berätta vad som hänt!”

-”Killarna retade mej och sa att jag luktar gubbe!”

-”VA?!?” *sniffar* (utifallatt….) Han luktar gott!

-”Dom följde efter mej och bara fortsatte!! Uhäääääää! Typ alla hörde! Nu tror ALLA att jag luktar gubbe! Uhäääääääääääääää!”

-”Sa du åt dom att sluta retas?”

 -”Lite…”

-”Du kanske skulle ha sagt åt dom mer ARGT, så att dom fattade att du menar allvar!”

 -”Men då kanske dom skulle bli ARGA! Uhäääääääääää!”

Det är hans kompisgäng som ”spårat ur”.

 Jag mailar föräldrarna till dom inblandade killarna. Jag får snabbt svar från alla, att dom ska prata med sina söner. Jag mailar också deras mentor och även där får jag ett snabbt svar, att hon ska ta upp det här med att retas osv i killgruppen.

 ALLA killar ber om ursäkt! Alla föräldrar pratar allvar med sina söner. Åh, vad det är skönt att ha så god kontakt med alla föräldrar och att veta att alla lyssnar och tar ALLT på allvar!

Jag undrar vad som är värst: Att alltid vara ful, genom hela livet…eller att vara söt/snygg och så bli ful senare…?

För om man är jättesöt och jättesnygg och jättefin lääääänge så är kanske risken att man liksom ”flyter med lite på en räkmacka” och blir trevligare bemött av alla människor, än den fule, och därför behöver man inte anstränga sej lika mycket att vara Trevlig och/eller charmig osv…

Och om man är FUL, så är det bara att ”gilla läget” och vara Supertrevlig, Supercharmig och liksom anstränga sej för att VISA vem man är hela tiden, och aldrig kunna ”luta sej tillbaka” och tro att folk ska gilla en bara man står still och är tyst….

Så vad är värst?

VAR är adventsljusstaken, stjärnorna och alla Vackra Lysande Julsaker som ska hängas i fönstrerna nu?

 Jag tog ETT kliv in i förrådet förut, och konstaterade att allt står huller-om-buller (”Vilken Överraskning!!”).

 Lådor och kassar överallt och ovanpå har jag slängt resväskorna vi hade till Florida…och lite annat smått och gott…

Shit!

Jag vill sätta upp ”bling-bling” NUUUUU!!!!

Men vill inte lämna hundarna ensamma i ”förton år” för att leta efter grejerna…

Suck!

 Livet är Hårt! Grymt, sa Grisen…

Jo, jo! Man får liksom straffet direkt när man missar plan och klantar till det osv…

 Jag ville ju ha hunden, som jag blivit kär i via nätet, så jag övertalade en son att följa med, stoppade in Flisa (cockerpoo) och så åkte vi iväg, igår, till Kalmar (var det tänkt).

 Vi startade (från Åkersberga) kl. 5.30. Sen åkte vi och åkte och åkte och åååååååååkte….Stannade till och åt frukost och så åååååkte vi och åkte och åkte och åkte….Stannade till och åt lunch….och så ååååkte vi och åkte och åkte….och så blev jag trött och nickade nästan till…fick inte igång radion som har någon slags säkerhetskod som man ska mata in, vilket vi gjort, men sen blir det inget mer….

…så jag sjöng högt: ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård?” eller ”Det går en vind över vindens ängar” och en massa andra gamla svensktoppslåtar…för att hålla mej vaken…. …och så ”dansade” jag vid ratten: Vicka med axlar, knipa med stjärten osv.

 14-åringen sa Ingenting. Han förstod nog att jag bara Höll Mej Vaken…

Så var vi Nästan i Kalmar och jag ringde den nuvarande matten och sa att vi snart var framme, så nu kunde dom åka från Karlskrona… MEN! Då hade sambon åkt på jobb och hon hade ingen bil, och något tåg gick inte, ej heller buss…. Så då sa jag: ”Vi åker till Karlskrona!” Sagt och gjort! 12 mil till…eller nåt…

Så fick vi Äntligen träffa honom! Efter 8 timmars bilresa! Han var LJUFVLIG! Helt underbar! Lika söt som jag hoppades + lite till!!!

 Sen in i bilen och så ”Lika lång väg tillbaka!”…och då halva vägen i mörkret…bara för att göra det liiiiite mer Spännande!

 Nya svensktoppslåtar, ny ”dans” och vi tog oss ÄNDA HEM!!! Jihaaaaa! We did it! Give me five!

 Nu ligger min lilla Drömprins på min säng och tittar med otroooligt mänskliga och kloka ögon på mej…Han var värd hela resan! Puss på dej Milton! Flisa är svartsjuk och går omkring och ”vaktar” allt allt. Men, det går över!

…från mej!!!!

Jag har nåt fel. Någonstans. Troligen i huvet. Det är inte ADHD, för jag är Ko-Lugn för det mesta…och tar inte emot alla intryck osv…Nej, det är Något Annat!

Symtom: Tar fel på tider, missar båtar och flygplan, glömmer bort olika saker (som att jag har lånat pengar av folk…Glömmer också att folk lånat av mej…så det kanske jämnar ut sej…), kommer för sent, planerar ”fel” eller inte alls, är lite ”hejsan-hoppsan” och oroar mej Alldeles För Sent, eller över Fel Saker.

Aktuellt: Idag skulle jag ta ett flygplan från Arlanda till Kalmar, där jag skulle hämta/köpa vår nya hund. Jag (och barnen) hade sett fram emot det här länge! Nu var det dags. Sen undrar jag vad som hände och HUR jag tänkte…Jag kan ju inte riktigt förklara…Om ni undrar, alltså…Men FEL blev det iallafall…

Någonstans tänkte jag att ”drygt en timme borde det ta att åka dit”…och så tänkte jag inte in:

 a) att hitta rätt terminal

b) att hitta parkeringsplats

c) att betala parkeringsbiljett

d) att hitta incheckningsdisken

e) att checka in

f) att vara där minst 30 minuter innan (färdig med a-e)

utan det var som om jag trodde jag skulle kasta mej på någon buss, i farten, sådär lite ”vågat” och räknade inte in TIDEN kring allt alls!

På vägen till Arlanda insåg jag att det var ONT om tid, och körde VRÅLSNABBT – i högerfilen, förbi alla ”normalåkare”, som en ”jävla blådåre” och SVOR åt alla som körde i högerfilen låååångsamt (typ 120 km/tim)….

Sen körde jag rally till den terminal jag GISSADE att det var, för det stod inte på biljetten vilken det var, och parkerade på en parkering precis utanför (där man fick stå EN timme!) och rusade till p-automaten och köpte biljett, ruuuusade in i terminalen och fram till Informationen. Där sa dom att det var ”Fel Terminal” jag var i, och att det skulle ta ”fem minuter” att gå till Terminal 4. Jag SPRANG!!!

Svettig som en Psykotisk Galning kom jag Rusande till Terminal 4 …”Och Sen Då??!?!?”…. Kö överallt! Jag har såååå svårt för att ”tränga mej”…Såg SAS-informationsdisken och sprang dit. Då var klockan Fem i Ett och planet gick Fem i Ett! Kvinnan bakom disken konstaterade att jag Missat Planet och kollade om jag kunde ta halv fem planet istället…FULLT!= Nope! Gick det plan i morgon – ”Fast då blir det MYCKET dyrare!!” – Nope!

Jag kände för att Gråta  högljutt, alternativt Ta Livet av mej. Där och då! Eller Krypa ur kroppen, och byta med Någon Annan. Någon Planerande Typ, som Alltid kommer i Tid! Någon som kan TÄNKA med sin hjärna, och som inte bara använder den till Hjärnförvaring, och inget annat…

PUST och SUCK!!!!

”Huuuuur ska jag förklara för hundägaren i Kalmar, som åkt till flygplatsen för att överflytta hunden till mej, att jag missat planet???” HUUUR???

Men FATTA att jag är trött på mej själv!!!! Jag kräks faktiskt på mej själv!!!!

I morgon ska jag köra ner till Kalmar vilket tar ca 6-8 timmar, och hämta hunden. Sen ska jag köra hem lika långt. Pust! Och det är MITT EGET FEL!!! DESSUTOM har jag slängt bort 1234 kr! Bara slängt! Smart drag, sådär inför julen….

KRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄKS på mej själv!!!!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/svininfluensan/article6189112.ab

Vilken TUUUUR att jag redan har vaccinerat mej, när jag läser ovanstående artikel, och vilken TUUUUR att mina barn troligen redan haft ”svinisen”, för annars hade vi nog varken vaccinerat oss eller blivit sjuka, för det verkar ju fullkomligt LIVSFARLIGT!

”Vilka biverkningar finns det?”

*harkel*

– ”DÖDEN! Nässelutslag, ont i huvudet, ont i magen, feber, influensasymtom….bla bla bla bla bla” etc.

 HUR vet man om man haft svininfluensa egentligen?

EN av mina söner är vaccinerad. Han insjuknade dagen därpå och var sjuk i 1,5 vecka! Han har astma och då fick jag höra att dom som är i ”riskgrupperna”, kan insjukna av vaccinet, men får då sjukdomen i mildare form… Mittensonen insjuknade ungefär samtidigt, UTAN spruta, och hade liknande symtom (feber, huvudvärk, ont i kroppen, hosta, halsont, snorig), så hade han då ”svinis”? Yngsta sonen insjuknade också, och han var supersjuk! Jättehög feber, ont i hela kroppen, ont i halsen, hosta, snorig, kräktes, svimmade! Hade han ”svinis”?

 Själv vaccinerade jag mej häromdagen och blev liiiite illamående efteråt, men jag slapp dö.