Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag var ensamstående mamma till 3-årig son, och bodde i Östersund. Resten av släkten bodde inte där.

Jag hade precis flyttat upp till Östersund för att fortsätta gå på Socialhögskolan – avsluta mina studier helt enkelt. Jag hoppade in på termin 4 och klassen skulle nu åka till ett behandlingshem på en kortare ”get-together-grej” och också få lite undervisning. Jag ville VERKLIGEN följa med, men hade ingen barnvakt.

Mamma var sjuk – låg på sjukhus. Inget allvarligt, men så pass att hon inte kunde komma. Jag sa:

-”Men pappa då?! Kan inte han komma?”

-”Är du inte klok?!?!? PAPPA?!? HAN kan väl inte ta hand om barn!!!”

-”Men herregud, han är ju en vuxen person, och borde väl klara av sitt 3-åriga barnbarn från ena eftermiddagen till andra – ett dygn!”

-”Du får väl fråga honom, men JAG skulle aldrig låta honom ta hand om ett barn själv!” sa mamma.

Jag frågade och han sa ”javisst!”.

Så pappa kom åkande 40 mil för att ta hand om sitt barnbarn ett dygn, ensam.

Det kändes konstigt att ha honom i min lilla lägenhet, bara han och jag (och sonen)… Pappa gick runt och tittade lite hur jag hade det…Så tog han upp en tenta i Samhällsekonomi, som jag precis avklarat och varit bäst i klassen på! Alla rätt!

Han stod tyst en lååång stund och läste…Tittade sedan upp på mej, och sa:

-”Det här var ju Avancerat!”

Han lät förvånad, som om det gick upp för honom att mina högskolestudier var På Riktigt, som om det inte var den Lekskola han trott…

Det kändes så skönt. Bekräftande.

Den första terminen med mej i Östersund och min Älskade i Stockholm, var jobbig för mitt och min Älskades äktenskap, och jag ville ”lappa och laga” då jag kom hem till sommaren. Min älskade man visade sidor som han inte visat tidigare: Han var svartsjuk, pratade illa om Östersund och alla mina vänner, ville inte höra mej berätta, och ifrågasatte allt jag sa osv osv.

 Jag insåg att det inte skulle funka att både hålla ihop äktenskapet och gå på skola i Östersund, så jag sa till min man att ”jag stannar i Stockholm hos dej! Jag kan vänta med min utbildning…tills jag kommer in i Stockholm” (byta skola gick inte – jag försökte). Nepp! sa han. ”Har du börjat, ska du fortsätta! Vi ska klara det här!”, så fast jag egentligen inte ville, åkte jag upp till Östersund igen, till hösten…med en hundvalp…Kanske skulle den hjälpa mej att ”hålla mej hemma”…jag vet inte.

Danne var Lycklig över att se mej igen. Jag hann knappt landa i min nya studentlägenhet förrän han stod utanför dörren. Han tyckte min valp var gullig, men förstod nog inte hur jag skulle få ihop allt… Vi fortsatte träffas, och Ryktena började gå…Om oss! Att vi var ihop! Jag blev såååå upprörd – tänkte att ”folk har inget annat att göra än att snacka om andra…”.

 En kväll låg jag i sängen med Valpen hemma hos Danne, och han satt i stolen vid skrivbordet, och vi snackade, som vanligt, om allt och inget, då det skramlar till i dörren och in kom Peter! Peter, som jag hade hört var Dannes ”Absolut Bästa Manliga Kompis Någonsin!”- en härlig och mysig kille som genast kröp ihop till en boll bredvid min valp och gullade och gosade med henne, lyfte på huvudet, tittade mej i ögonen och sa att han ääääääälskade hundar.

 …och jag var såld!

En dag när jag stod på Posten i Östersund, kom det fram en kille, och sa att han sett mej på Högskolan. Vi började prata och skoja lite.

 Några kvällar senare var jag på ”Nationen” (disco) och satt och snackade med några nya kompisar, då han kom fram igen och frågade om jag ville dansa. Det ville jag. Han hette Danne och var 10 år äldre än jag. Men han såg inte gammal ut alls, och det visade sej att han var en jättekul kille! Vi satt och snackade och skrattade hela kvällen. Han hade otrolig humor!

 Några dagar senare kom han cyklande förbi mitt studenthem, knackade på och frågade om jag ville följa med ut och cykla. Jag hade ingen cykel, men han sa att vi kunde ta varsin trampa på hans! Det gjorde vi! Och OJ vilken galen cykeltur det blev. Jag skrattade så att jag nästan kissade på mej!

 Danne och jag fortsatte umgås, nästan varje dag. Vi snackade, hade roligt ihop, skrattade och busade jättemycket. Med honom kunde jag verkligen vara JAG, och vi var helgalna tillsammans! Jag var inte kär – tyckte bara att han var jätterolig att vara med och tyckte verkligen mycket om honom, men det var inga ”såna” känslor alls från min sida, och jag hade berättat för honom att jag var gift. Han, däremot, berättade att han fallit för mej från första stund, men efter att ha pratat om det, och om vi kunde umgås ändå, så kändes det som om det var helt okey…

…jag kunde ju inte i början veta hur det skulle sluta….

Jag var 21 år gammal och gick på Socialhögskolan i Östersund. Sommaren innan hade jag gift mej, i jeans och träskor, med Mitt Livs Kärlek: Han med Stort H. Han som jag var Besatt av. Han vars uppenbarelse fick mej att se i kors. Det var bara Han och Ingen Annan, från det att jag mötte honom 3 år tidigare. Han hade inte samma känslor, han hade inte riktigt ”sett” mej, han gav nog mer upp, än kände djup kärlek för mej, när vi gifte oss…för JAG hade bestämt mej.

 Nåja.

Mina betyg räckte inte för att komma in på Högskola i Stockholm, så jag fick flytta till Östersund. Min Kärlek och jag var övertygade om att vi skulle klara att vara ifrån varandra. Vi skulle ju träffas på helgerna…

 …men det blev för dyrt för att åka från Östersund till Stockholm varje helg…så det blev bara en helg i månaden…. …och på Socialhögskolan var det kul! Och spännande! Jag bodde i ett Studenthus, med en massa andra studenter, och fick en massa nya vänner! Livet var Spännande och kul…

…och Kärleken hemma började känna sej ”utanför” och tyckte att jag blev ”Annorlunda”, och ifrågasatte mitt sätt och mitt beteende…Det började knaka i fogarna på kärleken…Besattheten började avta…

 Det var ju så mycket annat som var kul…

Min pappa dog i cancer då jag var 30 år gammal. Jag var då ensamstående och hade en liten son på 6 år. Förberedelserna inför begravningen var lika ambitiösa som allt jag gjorde med min första son. Jag gjorde en liten bok, där jag skrev och ritade bilder. Boken hette ”Morfars begravning”. Där beskrev jag hur alla skulle vara klädda (svart), att många skulle gråta, att det skulle vara blommor osv osv. När Dagen för begravningen kom bad jag en av min systers kompisar att vara ”extra-barnvakt” ifall sonen skulle ”spåra ut” eller störa i kyrkan.

 Då skulle hon gå ut med honom.

Själv ville jag ju inte missa min egen pappas begravning.

 Det jag minns absolut bäst är lunchen efteråt, och alla tal som hölls. Det var nästan som om jag tittade mej omkring och undrade om jag hamnat på fel ”begravningsfest”….För den ena efter den andra berättade om pappas spirituella sida, hans roliga sidor, hans fantasi, hans ödmjukhet och hur kul man hade med honom på fest.

 Jag satt och Gapade! Min pappa!?!?

Den där Tysta, lågmälda, undanflyende, ”gömda” pappan, som bara satt och spelade piano, målade tavlor, skrev böcker, spelade bridge eller tittade på TV…och var TYST…Han som aldrig, nästan, brydde sej, ställde frågor, svarade på frågor eller ens tittade på mej…

Konstigt….

Min pappa spelade piano. Jämt. Flera timmar varje dag. Han satte sej vid pianot, hakan föll ner ett snäpp (hans koncentrationsmin) och så började han spela.

Han spelade klassisk musik. Och han spelade Fantastiskt Bra! Men DÅ tyckte jag bara det var ”vanligt”…tänkte nog att alla barn hade pappor som spelade på pianot hemma…

Han hade velat bli konsertpianist, men mamma tyckte att han skulle ha ”ett riktigt jobb”, så pianospelandet blev bara på fritiden, hemma.

Vårt hem var ständigt fyllt av Klassisk musik, för när han inte spelade på pianot, satte mamma på en LP-skiva med klassisk musik.

Jag hittade ETT sätt att ”fånga in” pappa…iallafall lite grann…Jag sa till honom att jag älskade Blommornas vals, som han spelade ibland….och sen sa jag det till honom då och då:

-”Pappa! Spela Blommornas vals!”…. och ibland gjorde han det.

Ibland lyssnade han inte.

Jag är vuxen, och min pappa är död. Han dog i cancer 1989. Det gick fort, och vi var med när han dog. Jag riktigt kände hur själen lämnade kroppen i dödsögonblicket. Jag är tacksam över att jag fick vara med.

 Minnen av pappa:

 Min pappa var en pappa som fanns rent fysiskt omkring oss, men som inte fanns psykiskt. Inte för att han var psykiskt sjuk eller något – han var bara väldigt upptagen av Sej Själv (tror jag). Av sitt Skapande, eller av Sina Intressen, eller så sket han helt enkelt i oss…

ELLER så hackade mamma så mycket på honom, och tyckte att han gjorde fel – vad han än gjorde, så han gav upp…Jag vet inte.

MEN jag minns en gång då han satt i vardagsrummet och glodde på TV. Jag kom in i rummet och tittade på TV:n. Det var Finska program. Otextade. Han kunde inte finska.

…men det var ju Rörliga Bilder!

*harkel*

 Ja, man vet ju aldrig…Jag kanske blir miljonär en vacker dag…

 OM JAG VANN 10 MILJONER….så skulle jag:

– Ge nära och kära* någon miljon var så att dom kunde släppa Sin oro över Sin ekonomi och slappna av och njuta av livet lite mer. Om dom mår bra, mår jag bättre…

*Nära och kära= Mamma, mina systrar + familjer, mina söner skulle givetvis få lite mer, men jag skulle också ge någon miljon till mina söners pappa, eftersom barnen skulle må bra av att deras pappa skulle få en ekonomisk lättnad och må bättre!

– Skaffa mej ett boende som jag Verkligen kände passade mej och mina pojkar. Gärna med en praktiskt och lättskött tomt, där hundarna skulle kunna springa lösa, en naturlig skogstomt.

– Sluta på mitt jobb, och bara skriva.

– Resa, på alla barnens skollov (skidsemester, badsemester, vintersemester).

 – Ev köpa sommarstuga…på Gotland. Och kanske skaffa några får och hönor också….

 – Barnen skulle få gå på vilka aktiviteter som helst utan att jag behövde vända varenda krona, eller säga ”nej, jag har inte råd (med att låta dej spela trummor på kommunala musikskolan…)”

 – Ha en stor ”Tack-för-att-ni-finns-fest!” för alla vänner och släktingar!

*drömmer vidare*

Om din son varje dag brukar gå och hälsa på hos familjen Pettersson, och en dag när han kommer hem har han blåmärken på armarna och benen. Det visar sej att Klas Pettersson blivit irriterad på honom och tagit i honom hårt, och sparkat honom på benen. Trots detta får din son gå dit dagen därpå igen. Han kommer hem och har ont i huvudet för Lisa Pettersson drog honom så hårt i håret. Egentligen har sonen ingen lust att gå till familjen Pettersson dagen därpå, men eftersom han ”lovat” så går han dit iallafall…När han kommer hem har han ont i magen och huvudet, för hela familjen Pettersson har varit jättetaskiga mot honom hela tiden han var där. Dom har turats om att retas.

Låter det klokt?

Näe, det låter Vansinnigt! Du skulle INTE låta din son gå dit igen! Du kanske t o m skulle polisanmäla fam Pettersson, och troligen ringa upp och säga att sonen aldrig någonsin får gå dit igen!

Eller hur?

Men när man har ett barn som mobbas…Då skickar man barnet till skolan om och om igen, varje morgon med VETSKAPEN att ens barn kommer att fara illa – bli skadad både fysiskt och psykiskt…

-”Det är så jobbigt att skicka honom till skolan varje dag och veta att dom andra ska mobba honom!” gråter en mamma.

-”Det är så svårt att se honom komma hem med rivmärken i ansiktet!” suckar en annan mamma.

Men kan NÅGON berätta för mej VARFÖR man låter barnet gå till skolan om man VET att han/hon kommer att fara illa?

-”Jamen, det BORDE ju vara dom som mobbar som fick vara hemma!” säger  någon.

Självklart! Men dom ÄR JU INTE hemma! Dom är i skolan och mobbar Ditt Barn! Så vad gör du då? Skickar barnet i klorna på dom, så att dom kan fortsätta?

Jag förstår faktiskt inte föräldrarna till barnen som mobbas, för om jag hade ett barn som blev mobbad i skolan, skulle jag först vara hemma i några dagar med barnet, för att han skulle få lugna sej och berätta allt som hänt (och jag skulle skriva ner det, ordagrant). Sen skulle jag gå till skolan och vara där tills skolan hade löst problemet. Jag skulle agera VAKT, och jag skulle ställa till ett ”helvete” om inte skolan såg till att mitt barn slutade fara illa. Och jag skulle strunta i om mitt barn sa att det var ”pinsamt” att jag gick till skolan, för i slutänden skulle min son vara stolt över sin mamma som stoppade mobbningen så handlingskraftigt.

Självklart finns det föräldrar som inte VET att deras barn mobbas, för barnet vågar inte berätta, men då skickar dom inte sina barn med VETSKAPEN att barnet far illa…eller hur?

Hur tänker du?

Jag tyckte Milton var lite väl tuffsig, med allt hår i ansiktet, så jag tog fram saxen och klippte lite här och lite där…och så lite mer där…och några toffsar hit och några toffsar dit…och så lite till…

 …och så plötsligt såg han så ”naken” ut, så att när 15-åringen fick syn på honom så sa han:

 -”MEN! Han ser ju ut som Skalle-Per!”

…och eftersom vi pratar med så där ”fåniga röster” som hundmänniskor kan göra ibland, så blev det utan S och då blev det ”Kalle-Per”…så nu får Milton heta ”Kalle-Per” ett tag…

Han är sååå gullig, fast huvudet ser lite litet ut till den super-lurviga kroppen…men jag kan ju inte klippa av honom pälsen när det är -10 grader ute!

Jag ville ju bara att han skulle SE lite bättre (ut)!