Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Jag gick till Nationen, så nervös att jag trodde hjärtat skulle banka ur kroppen.

Ikväll ska jag få veta om Peter är intresserad av mej…

 Hela kvällen var jag alldeles Pirrig, konstig, skakig, nervös, orolig, rädd, glad om vartannat…Men ingen Peter dök upp!

 ”Faan också, att jag skrev i brevet att ‘om du kommer betyder det att du gillar mej tillbaka, om du inte kommer förstår jag att du inte är intresserad’….”.

 Han kom inte.

 Betydde det att han inte var intresserad? Hade han över huvud taget  fått/läst mitt brev?

………………………………………………………………………………………………………..

Dagen därpå:

 Vi satt i mitt studentrum, ett helt gäng, och pluggade, då telefonen ringde.

 Jag svarade.

-”Hej! Det är Anna. Har du hört vad som hänt?”

-”Näe…?”

 -”Peter dog i en bilolycka igår kväll…” Anna lät skakad.

 -”Vilken Peter? Jag känner ingen Peter.”

Min hjärna måste ha slagit slint. Är det det som kallas Förnekelsefasen?

-”Peter Björnbeck! I vår klass! Peter.”

-”Peter!” ropade jag ut.

-”Ja, han och Peter, du vet i klassen över oss…Han som är kompis med din kompis, Danne…Han dog också.”

 -”VA?!?!”

-”Peter och Peter dog i går kväll, utanför Östersund. Dom hade krockat med en lastbil”.

 Hela gänget hade tystnat. Dom tittade på mej. Jag la på luren och sa:

-”Peter Björnbeck dog igår, i en bilolycka. Han åkte ju med den där andra Peter, och han dog också.”

 -”Herregud!”

Alla satt stumma och tittade framför sej.

Jag tänkte att jag behövde ringa Danne, för han behövde nog tröst…Men…egentligen behövde ju jag det också! Fast det var ju Hemligt, så det kunde jag inte säga…så det var bara att bita ihop…

Jag var bjuden på en 40-årsfest av en ganska nyvunnen vän. Vi två hade EN gemensam vän, men hon kunde inte komma, så jag skulle gå själv.

Festens tema var ”God eller Ond”. Jag gillar egentligen inte maskerader alls, känner mej dum och ”utklädd” och ”fånig” bara…men jag lyckades klä ut mej lite ”mittemellan” – så att det kändes okey: Jag hade en röd klänning, ett rött hjärta i halsbandet runt halsen och röda hjärtan målade i ansiktet. Jag var God=Kärlek.

Jag kom ensam. Alla Andra kom i par, i gäng, Tillsammans. ”Alla kände Alla”, utom jag. Jag förstod att jag skulle få ”kämpa” för att Tillhöra. Det var många ”Ååååå, heeeej! Va lääänge seeeen!!! Hur haaar du/ni det nuförtiden???” och ”Guuuud va kuuuul att seee dej!!” omkring mej överallt och hela tiden.  Jag gjorde allt för att inte skapa en Öde ö runt mej…Jag log, hejade lite glatt till höger och vänster, försökte kommentera folks kläder, skrattade till…och kämpade på….

Det är svårt att inte Tillhöra – att Vara Utanför. Att vara Ensam Mitt i.

Vid middagen gick det rätt bra. Jag satt med några intressanta människor och vi hittade några spännande ämnen att prata om… Men vi avbröts av Tal. Tal till min Nyfunna Väninna. Hur Underbar hon är, hur älskad hon är, alla resor hon varit på med ”Pelle och Jocke och Anna och Knut och Felicia och Petra och Micke och bla bla bla….”. Och alla Roliga Fester dom delat osv osv…. Folk omkring skrattade och mindes och klappade händerna och ”Åååå”:ade osv.

Sen var det dans, med levande band. Skitbra musik! Det ryckte i dans-nerven! Jag ääälskar att dansa! Men med VEM??? Överallt PAR. Överallt människor som känner varandra, utom jag. Skulle jag bjuda upp någon, skulle hans fru/sambo/flickvän troligen se Rött och undra ”vem den där bimbon är som försöker sno min man” och chansen att jag skulle bli uppbjuden var ungefär lika med NOLL, zero, Zipp, njet! Typ. Av samma anledning.

Så jag började dansa själv, mitt bland alla andra. Alla skrattade och log mot varandra, dansade Tokigt, gjorde ”Roliga grejer” osv osv. Mitt i detta dansade jag på min Öde Ö – dansade och loooog! Sjöng med i låtarna.

Under tiden växte Ensamhetsbollen i bröstet. Den Stora Svarta Ensamhetsbollen – den som gör ONT! Den växte och växte, och jag kände hur den liksom började trycka uppåt, mot halsen, så jag fick svälja bort den, om och om igen, men den steg vidare, upp mot ögonen.

Jag fortsatte dansa, fortsatte försöka leeee, fortsatte fortsatte….men så kände jag hur jag inte kunde hålla emot, hur tårarna började komma…och…

…. gick in på toaletten och andades djupt…tittade mej i spegeln och tänkte: ”Bit ihop! Skärp dej för faan!” Jag log krampaktigt mot min spegelbild, med tårarna hängande i ögonen….Så tänkte jag: ”VARFÖR ska jag skärpa mej? Varför inte bara åka hem!!”…så jag smög ur från toaletten, letade reda på mina svarta stövlar bland alla skor där på golvet i hallen, gled förbi alla festande, glada Tillsammans-människor…gick ut till bilen…och åkte hem…

…med Ensamhetens tårar rinnande nedför kinderna….och med en stor Ensamhetsklump i bröstet…

Varför just jag?

”En sång för alla dom som aldrig hittar nån att dela sin glädje och sorg med….”

”Kallt ute, kallt inne, kallt i hjärta´, kallt i sinne´”.

Typ.

Så gick inte dikten, men nära nog…

Jag har 13 grader INNE enligt termometern…Nu sitter den ju precis vid fönstret, och där är dragigt så lite ”fusk” är det nog… Men det kan inte vara mer än 15 grader iallafall, och trots sockor och tröjor och täcke och filt i soffan, och tvångsförflyttade hundar (”Ligg PÅ mej!!”), så fryser jag!

Huvva!

 Kom och värm mej! En människokropp värmer ju bra!

Har jag hört.

Jag mår illa – på riktigt! Usch! Jag vill inte vara magsjuk, men känner mej alldeles darrig…tror jag går och lägger mej…Urk!

Jag, som äntligen är barnledig!

Kräks!

Om han kommer hit så äter jag upp honom! MUMS!

…och vilken röst sen då! Åååååååååååååå!

Bilen är på lagning, så jag ringer hem mitt på dagen och säger att jag kan inte komma hem på lunch för jag har ingen bil, utan Grabbarna Grus får göra lunch (frukost för dom) till sej själva och så MÅSTE dom gå ut med hundarna.

 Det är 10-åringen som tar emot meddelandet och jag känner, när jag lägger på luren, att jag inte är hundra på om allt ”gick in”…Det är lite hipp som happ med honom, vad gäller att ta emot information…

Vid 15-tiden ringer jag hem igen. Jag ska bara berätta att jag kan inte komma hem förrän efter ca 16, då bilen troligen är färdig.

 -”Har ni varit ute med hundarna?” frågar jag.

-”Näe?!” säger 10-åringen.

 -”VA?!?!”

-”Oj!…” säger han.

 Jag ser framför mej hur båda hundarna står med alla ben i kors och bara HÅLLER SEJ, och hur urinblåsorna fullkomligt exploderar: ”SPLASCH!” Det har gått mer än 7 timmar sedan dom var ute!!!

-”Men jag saaaa ju att ni skulle gå ut med dom!!!” säger jag upprört.

 -”Ja, men dom vakna ju nyss!”

-”Vilka? Hundarna?”

 -”Näe, L och C.”

 I bakgrunden hör jag: -”Jag var ute med hundarna igår! Jag ska INTE gå ut med dom idag!!” Det är L som var så ”duktig” så att han liksom ”pass” i flera dagar nu, tycker han…

 -”Du och C går ut med hundarna NU! Sen letar ni efter var dom kissat och bajsat INNE! Dom kan inte ha hållt sej så här länge! Stackars hundar!”

Jävla ungar!

Inte ett öre kvar! Verkligen inte ett öre! Snarare tvärtom. Ligger super-back!

Ekonomistressen sätter in och alla tankar:

”Hur ska jag klara det här?”

”Räcker pengarna ens till hyran?”

”Hur ska jag få in dubbelt så mycket pengar nästa månad, för att jag inte betalat räkningarna den här månaden (lägger på hög)”?

”MÅSTE hitta en Lösning!”

”Hur ska jag ha råd med mat denna månad?”

”Vad gör Kronofogden när man inte betalar – hämtar dom ens grejer?”

 ”Kan jag låna av någon?”

 Oron ligger som en hinna runt allt jag gör. Det går inte att koppla av en sekund ens, för hela tiden mal det runt i huvudet:

 ”HUUUUR ska jag klara av det här?”.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6397412.ab

 VARFÖR VARFÖR VARFÖR???

 Jag förstår inte! Kan inte för mitt liv förstå varför man låter en hund stå fastkedjad på ett ställe NÄR MAN FLYTTAR!! Va? Varför säljer man inte hunden, eller ger bort den?

Hur är man funtad om man tror att hunden ”mår bra” av att inte få röra på sej på FEM ÅR???

Jag får dåligt samvete om mina hundar bara fått korta promenader en dag, istället för åtminstone EN lång promenad om dagen! Han fick INGEN på FEM år!!!

 Ett under är att han inte dreglar och visar tänderna och är Galen av Frustration!

 Hur är en människa funtad som låter detta ske? Och som försvarar det, dessutom….

I somras träffade vi Killen som Vet Allt!

Jag anade att det fanns en sån, men det känns faktiskt lite märkvärdigt att just VI fick den stora äran att träffa honom.

Vi var på en kort guidad tur i Medeltidsbyn, och var inne i en liten stuga då guiden höll upp en liten träfigur och frågade om någon visste vad det var.

-”Det är en häst!” sa en liten 3-årig kille kavat.

-”Ja! Rätt!” sa guiden, och la till: -”Vad du är duktig!”

Gravallvarligt svarade killen då:

-”Ja, jag kan faktiskt ALLT!”

Jag hade blivit  handlöst förälskad i min bästa killkompis´bästa killkompis!!! Det går ju inte! Dessutom var jag gift, och för att trassla till det lite till var min bästa killkompis kär i mej!

DET GÅR JU INTE!

Jag höll igen och höll igen och höll igen, men varje gång Peter dök upp, så slog mitt hjärta i 280, och jag höll på att krypa ur byxorna av ren Extas! Jag fortsatte umgås med Danne, och skämdes för att jag fallit för Peter. Och någonstans förstod jag att Peter ALDRIG skulle svika Danne genom att närma sej mej. Dom var verkligen Superbästisar!

Men jag har aldrig varit någon fan av att ta det lugnt, vänta och ”sitta på händerna” och mina känslor är inte såna som lugnt ligger i vassen och avvaktar ”bättre läge” – nej, mina känslor är Vulkan-lika och bubblar som kokande lava i mitt bröst.

Det gick inte att hålla igen!

Så jag skrev ett brev. Ett lååååååååångt brev, där jag förklarade Hela Situationen. Jag tror jag skrev 4 A-4 ark! Ja, jag gillade att skriva redan då. Jag lämnade brevet i Peters brevlåda precis innan han skulle åka till Skåne, eftersom jag visste att han skulle åka hem, till Skåne, för några dagar, och jag visste att han skulle komma tillbaka på fredagen…för han åkte med en annan Peter, som jag också kände, från skolan…och han och jag hade stått och snackat på någon rast då han berättat att han och Peter skulle åka ”hem till Skåne” och att han längtade hem…Puh!

Jag avslutade brevet med att han skulle ”svara mej” på fredagen på Nationen, för jag skulle vara där då…och OM han kom, skulle jag veta att han var intresserad…om han inte kom, skulle jag förstå att han inte var intresserad….

…sådär lite lagom ”Starlet-dramatiskt”…