Författararkiv: Erica Leijonhufvud

 

…för jag blir så TRÖTT på mej själv ibland…när jag är lite för snabb,  lite för snurrig, lite för ogenomtänkt, lite för spontan, lite för glömsk, lite för MYCKET….helt enkelt!

Jag blir liksom för entusiastisk, för optimistisk, för snabb, för spontan, för känslofylld, för lugn, för speedad, för glad, för ledsen, för allt!

Och däremellan är jag ko-lugn…typ!

….iallafall Nästan!

…och NÄR lär man sej? Lär man sej? NÄR tänker man först och agerar sen? När blir man sådär eftertäääänksaaaam  och fuuuundeeeeraaaar  iiiiigeeeeenoooom  aaaaallt  noooograaaannt  iiiinnaaaan  maaaan   aaaageeeeraaaar?

Äsch, jag behövde bara skriva det för att inse: Never!

Visst kan jag tänka efter före och visst kan jag ta det lugnt ibland….jättelugnt…. Men med känslor inblandade blir det nog lite mer ”inte-så”….och ibland blir jag så TRÖTT på mej själv….När jag står där – efteråt – och tänker:

-”Vafaan gjorde jag/sa jag?!?!” eller ”Varför gjorde jag/sa jag SÅ?!” och sen går det liksom inte att ta tillbaka….

Men, men ingen är perfekt, eller huuuur?

….men man kan ju alltid Låtsas!

Suck!

Typ.

 

 

 

-”VAAAAR är kontrollen till PS3:n??? VAAAAR?!?!?”

-”Det var INTE jag som hade den sist!!”

-”Inte jag heller!”

-”Inte jag heller!!!”

-”Det var INTE jag illallafall!!!”

 

Som vanligt är det ”Den mystiske Mannen” som varit framme…som smyyyger in i vårt hus, och tar någons vantar…och lägger i fel vant-korg….och flyttar på kontroller…och lägger ren tvätt i smutstvätten….och flyttar på TV-spel och Data-spel….Kanske är det han som också snor våra strumpor, men bara en av varje par….

Jag förstår mej inte på ”Den Mystiske Mannen”! Han slår till helt oväntat, och vid så konstiga tillfällen….och dessutom har han Ingen Humor…för det är INTE kul när han gömmer den lilla manicken till killarnas PS3 i 14-åringens skrivbordslåda….eller tar hans vantar och slänger på golvet i 14-åringens rum….eller tar 15-åringens gympabyxor och lägger dom RENA i smutskorgen…. Han har ingen humor!

Vad vill han egentligen?!?!

 

Det är så lätt att uttala sej om olika saker här i världen när man själv inte upplever dom…

-”Ha ha! Om JAG va me där skulle jag….*göra mycket smartare, bättre, syggare, klokare*….hö hö hö!” och så slår man sej (mentalt) på bröstet och tycker att man är så jävla cool och smart.

Så ”bara händer det”, och man står där med skägget i brevlådan och är lika feg/dum/rädd/liten som ”alla andra”…..

-”Jamen, det är ju värre för mej eftersom jag………..bla bla bla” (= skitsnack och bortförklaringar).

….för OM jag skulle få/ha en kille så skulle jag ”BARA vilja vara särbo” och ”aldrig flytta ihop” och kunna vara utan (honom) lätt som en plätt” och ”inte falla så lätt” och…och….och….så skulle jag vara så COOL….

…sen fastnade hela jävla jag i brevlådan!

…och nu vill jag bara HA, vara nära, inte vara utan, och står knappt ut med det Vanliga Livet som måste  levas och handskas med….

Jag vill bara åka till en ö i Söderhavet med Honom och vara ifred och kär dygnet runt och hela tiden….tills den Värsta Fasen lägger sej….

…Att Vara Ifrån gör faktiskt ONT! 

 

 

Att stå längst ut på trampolinen och gunga

Gunga gunga

Böja benen

Och gunga

 

Känna i magen hur det pirrar till

När hoppet görs

När man flyger genom luften

 tappar fotfästet

 

 

Men att ändå stå längst ut

Och gunga

Utan modet

Att hoppa

…………………………………………………………………………………………………

 

Att stå längst ut på trampolinen och bara slänga sej ut

Rakt ut i det okända

Utan att ens titta

om det fanns något vatten under trampolinen

 

  

Att våga hoppa….

och riskera platt fall

Ett platt fall som gör ont

eller bara blir ett magplask

 

 

Eller en känsla av

pirr i magen

Och att fångas upp

av en varm famn

med en skrattande mun

Som skrattar

ända in i Himlen….

 

……………………………………………….

 

Finns Romantik

Finns kärleken?

Finns ”ever and ever after”?

Finns det som spirar i hjärtat

på riktigt?

 

  

Eller är det bara en fasad

Skapad av drömmande

konstnärer

som väldigt gärna VILL

som har drömmar och hopp

precis som jag

 

 

Och som skapar sig bilder

inuti

som inte finns

i verkligheten?

 

 

 

Om det är så:

Vill jag då leva

i Verkligheten?

Eller bara fortsätta

Drömma

Och fly

in i Isolering och Avstånd

Ensam

Igen

 

 

I min egen värld finns

Godhet Kärlek Vänskap och Omtanke

I min egen värld är människor

Goda

I min egen värld är man ärlig och sann

I min egen värld kan man inte skadas

 

I min egen värld råder

Ensamhet

Eftersom den skapats av mej

Ensam

 

Om jag släpper in någon

måste den lova

att inte skada på något sätt

Att vara snäll

Forever and ever

 

Men så fort ensamhet blir tvåsamhet

Börjar kompromisser

Gnidande skrapande

gnisslande kärvande

processer

Och kärlek

 

 Är det värt det?

Är Satsningen värd

risken att förlora

Att kasta sig ut

och våga

 

Värd risken att slå sig

hårt

Det gör alltid mer ont inuti

än utanpå

 

Och ingen ser

smärtan

Det är bara jag

som känner den

 

Kliv inte in i Min Värld

och skapa kaos

Kliv inte in i Min Värld

om du tänker gå igen

 

 

 Du har fått nyckeln

och du låser upp låset

Men du får inte kombinationen

till det innersta

förrän du Lovar

på heder och samvete

att inte göra mej illa

Att alltid stanna kvar

tills jag väljer

att gå

 

Jag kanske inte orkar

Jag kanske lämnar dej

Men det är En annan sak

En Helt Annan sak

 

Jag kan inte lova något

Jag bara känner

just nu

att med dej

vill jag leva

Vara med

varje dag

och natt

Forever and ever

Just nu

 

 Jag är För Mycket

Jag känner För Mycket

Jag har för Starka känslor

Och ingen broms

 

För mycket för vem

För starkt för vem

Det är ju ändå jag

Som måste hantera

mej

 

Det är ju ändå jag

som lever med mej

varje dag

och som inte kan

lämna

mej själv….

 

Du kan gå iväg

och pusta ut

och undra

om du kommer att orka

 

 Men jag

lever med mej

varje dag

och måste

orka

 

Sen, när det blir vardag

Och känslorna blir hanterbara

Blir jag vanlig

Som en ”svensson”

eller en ”persson”

I alla fall vissa dagar

 vissa timmar

eller minuter…

 

Står du ut

med  mej?

 

Min syster frågade mej: -”Har du ingen handbroms?”….

…och näe, det har jag nog inte….bara……Tvärnit! SuperSTOPP! Tvärstopp! ”Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!”

……………………………………………………………………………………………………………………….

Jag vill vara ensam, ifred och bara njuuuuuta och VARA…..och DANSA!

……………………………………………………………………………………………………………………….

 

 

Inuti fladdrar fjärilar i regnbågens alla färger och jag vill DANSA! Dansa som jag gjorde som barn, som UNG! Dansa så det känns i hela kroppen, överallt! Dansa så att jag flyyyyger, som dom gör i ”So you think you can dance” – fyllt av känslor och energi och kraft!

 

Det är sååå härligt att DANSA!

 

Ensam,  i en stor dans-sal! Springa, hoppa, sno, snurra (blir yyyyyyyyyr!), DANSA!….till Underbar musik som fyller varenda liten vrå i kroppen!

 

… Dansa så svetten stänker och orken tar slut, och sen lite till ändå….och sen lägga sej på golvet och svettas färdigt….. och lyssna på Musiken på höööög volym, som fyller hjärtat och sprider sej ut i varenda liten kroppsdel, som känns som kolsyra och ”pirr” och underbar Lycka, och verkligen känna hur basen dunkar i varenda liten molekyl i hela mej….

…sen vill jag bara döööööööööö…….. av lycka…..

….av att ha uppnått….Nirvana!

 

Den korta versionen av att vara singel/ensamstående en längre tid, och därefter träffa Någon är:

”Utan….utan….utan….utan….ENSAMT…………………MEEEED!”

….och sen vill man ju ha MEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEER!!!! För plötsligt inser man att, att vara Utan är Större och mer Tomt än man trodde, när man var utan….

Så är då det bästa att vara Helt Utan ALLTID….så att man inte får ”smaka på kakan” lite grann…utan att få hela…

ELLER!

Är det bättre att få smaka på kaka lite då och då….så att man liksom VEEEET vad man saknar när man är ensam….

ELLER???

Risken är ju att man blir så HÄÄÄÄR:

 

Om man väntar på något….vilket man ofta gör, tycker jag….Man väntar på….fredag….en resa….Semestern!….Helgen!…osv….

Och sen blir det Dagen D! Det BLIR fredag. Pjoff, så är det lördag och sen höst och sen vinter och sen…är det Efteråt!

Vad är det mest/längst: Före, NU eller Efter?

Ibland tycker jag det är mer Före…hela tiden. Att Väntan blir så lååååång, men NUET blir så kort…..

…..och Efter pågår Resten av Livet!

 

 

”Alla behöver få ligga under örat på någon ibland”

……………………………………………………………………………………………….

…men lite omtumlad efter gårdagens ”rensning” (gråt-attack)….

Jag är en Stark kvinna, men har ett ”litet skrutt, eller Knytt” boende i mej… Det har vi nog alla…mer eller mindre tillgängligt….

På sista tiden blev det lite för mycket…med:

– Det Underliga som försigår på jobbet, och som suger musten ur mej (men jag har bestämt mej för att härda ut… Å andra sidan kanske man inte KAN bestämma sej för att ”härda ut”, för kroppen och psyket kanske tar för mycket stryk av det….Det tar energi att vara Svarta Fåret….),

– bilolyckan och därefter att vara utan bil (TAR energi…problem med hundarna: hur ska jag hinna hem på luncherna? = stressar nästan ihjäl mej….)

– att inte kunna betala alla räkningar tar jättemycket energi…. Pust! Och jag ser inget slut på Eländet….

– att ha träffat en ”ny-gammal” man och blivit lite förälskad….ÄR omtumlande! Både ger och tar energi…Det är som att stå på ett gungfly och inte veta om man kommer att hålla balansen, eller drutta i! Jag får massor av energi när jag vågar tro att det är bra, men blir fullkomligt dränerad när jag blir rädd och tror att det ska gå åt helvete….som att åka berg-och-dalbana inuti….

 

Det är jobbigt att vara känslostark! Ibland skulle jag vilja vara lite mer…Lagom.

 

Vad ska jag ha en man till egentligen?

Vad är det jag saknar?

Närhet, kärlek, omtanke, värme…sex…

…att höra ihop

att vara utvald,

att älska någon,

att bli älskad

att planera och åka på semester tillsammans

att ha någon att prata av sej med

att ligga nära på natten

att ligga nära i soffan på kvällarna och skratta åt Parlamentet tillsammans

att gå långpromenad i skogen tillsammans och sätta sej och dricka en kopp kaffe mitt i mossan…

att säga ”vi ska…” istället för ”jag ska….”

att känna att man hör ihop med någon…

att ha någon ”i ryggen”…

att inte känna sej ensam…

att gå på bio med någon gång då och då och sen diskutera hur dålig/bra filmen var…

att fräsa av sej med när jag kommer hem och någon varit dum mot mej på dagen…

att ha någon som åker till Apoteket när migränmedicinen är slut och jag ligger i migrän,

att ha någon som kan ta ut hundarna när jag inte orkar,

att ha någon att luta sej emot när det stormar i världen eller inuti mej själv…

 

Suck!

Jag som tänkte skriva att jag inte behöver Någon…egentligen…

Uäääääääääääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!!!   😦

 

Det bidde bara ett litet skrutt kvar av mej….

Jag, som alltid är Klok och Stark och Snäll och Ger Råd och har Tröst till övers till alla och kommer med positiva tillrop, som ”Bakom molnen lyser solen” och ”Efter regn kommer sol” och ”Alla moln är inte grå” och ”Tappa inte sugen – världen är full av tappade sugar”…..

Nu sitter jag här och känner mej som den Ensammaste Personen i Hela Världen…som ett litet Knytt…som vågade gå ut i världen och leta efter en….vän! En som jag vågade ”släppa in”, bakom Styrkan och Masken…

…men samtidigt kommer det ju igång Känslor av Vulkanstyrka….känslor som varit nästintill döda i flera åååår…Känslor som nu svämmar över alla breddar….och gör mej fullkomligt skräckslagen och gör att jag tappar allt självförtroende….och från att ha behövt nästan NOLL bekräftelse, behöver jag bekräftelse ända in i benmärgen…..

 

Under ett möte försvann jag  iväg i tankarna på….Honom! Han gav mej lite ”pirr i magen” hela dagen…. Vi skulle ju träffas ikväll….

….så får jag ett SMS: ”Kan inte komma ikväll – måste jobba över – vi hörs! Kram!” och det var Droppen!

Droppen som fick Floden att rinna över alla breddar….och nu är det bara ett litet Knytt kvar här….Ett litet knytt som känner sej som en urvriden disktrasa och som inte vet om jag vågar och orkar….igen….