Jag bara undrar:
Kan man inte bara få vara ”lite FÖR MYCKET” då och då…..
….om man är lite för LITE…
….där emellan….??
……………………………………..
Och när det bubblar över – vad ska man göra av dom då,
Känslorna?
……………………………………..
Ska man ta råd av andra – mer återhållsamma och t o m negativa
pessimister, och ”lära sej” hålla igen….
…….eller ska man bara vara som man är?
Det vill säga:
Lite smågalen
och ibland lite för mycket…..?
Eller
helt enkelt rätt ….knäpp!?
……………………………………………
NÅ?!?
Oj oj oj, vad det kör i magen! Det är värsta cirkusen där inne, med tigrar och lejon som skuttar runt tillsammans med clowner och cirkusdirektör samt en hel orkester!
Av och till blir det att rejsa in på toaletten…med tjut i kurvorna när jag springer som en tok och slänger mej ner på toan…. ”How interesting!” säger du då. Not.
Jag gjorde mej i ordning i morse, och när jag tog morgonprommisen med hundarna, kom det över mej ett illamående som sa: ”…….om du inte är på toaletten inom 10 sekunder så är risken att……….”
….Ja, ni förstår… Men jag hann!
Sen lugnade det ner sej där inne ett tag, men nu är det på G igen….
Huvva!
Vi satt hemma hos mamma igår, mamma och jag.
Mamma är 77 år och jag har funderat på hur det KÄNNS att vara så gammal…Mamma sa någon gång att hon känner sej som 30 och så tittar hon i spegeln och rycker nästan till av förvåning: ”Jag är ju gammal!”
Jag frågade:
-”När man är i er ålder kan man ju dö precis när som helst….tänker man på det när man är i er ålder?”
-”Ja”, sa mamma. ”Jag tänker på det varje dag. Att det kan hända närsomhelst.”
-”Är du rädd för döden?” frågade jag.
-”Nej, inte direkt, men att bli liggande med smärtor eller som ett kolli på sjukhus…DET är jag rädd för!” sa mamma…
-”Vad tror du kommer att hända efter döden? Har du funderat på det?” frågade jag.
-”Jag tror att man bara dör och så är allt slut. Jag tror inte på någonting annat. Det blir bara svart och så är det slut. Och jag vill kremeras så….. kroppen är ju helt borta ju!”
-”Jamen, det är ju inte Kroppen man tror ska vandra vidare ändå…Det är ju Själen! JAG tror absolut på att själen vandrar vidare. Vart vet jag inte, men jag tror det är jättefint och bra…Kanske du träffar pappa igen då!” sa jag förhoppningsfullt.
-”Ha ha ha…Näe, jag tror inte på det….” sa mamma, och jag tänkte att det måste vara tråkigt att inte tro på något alls…
Vad skönt det var att ha det här samtalet med mamma. Att prata om det som kommer att ske så småningom…Kanske ”imorgon” – kanske om 10 år…Ingen vet.
Men EN sak vet vi med ALL säkerhet: Vi kommer ALLA att dö.
Tror du på Ett Liv Efter Detta?
Jag vägrar skriva utan verktygsfält! Och jag HAR laddat ner Google Chrome!
*sur*
Nu bara måste jag ta tag i det där med att skriva ”ut” dom böcker som ligger i min hjärna och ”kokar”….för annars är kanske risken att jag ”kokar över”….
Så då vill jag veta – vad tycker du låter mest intressant att läsa om just nu?
Detta är vad som finns i hjärnlagret:
En bok som handlar om….
– en kvinna i sina bästa år (ca 30 årsåldern) och alla dom män hon träffat, deras för- och nackdelar
– ett barn/kille som man får följa genom livet (ur hans synvinkel) och hur han familjehemsplaceras, måste flytta hem igen till sin biologiska mamma och vad det för med sej för honom och hans utveckling framåt (”elände elände”…)
– otrohet, ur alla inblandades synvinklar (mannen som är otrogen, hans fru, ”älskarinnan” och barnet som föds)
– en tjej i nedre tonåren vars pappa visar sej vara pedofil (men som inte har förgripit sej på sin dotter) och hur det blir för henne, som ”dotter till en pedofil”….
Vad tycker du?
Puh!
Lycka är att ha en familj, som känner en väl och som vet hur man är och ändå älskar en -iallafall för det mesta…
Storasyster och jag har inte alltid varit på samma våglängd, och visst har vi ”fightat” av och till, och hon har ”hatat” mej, sagt upp kontakten med mej, och sen har vi ”börjat om” igen….
Nu är vi ju så gamla att vi lugnat ner oss några grader, båda två.
Hon skrev till mej i ett mail häromdagen att hon har ADHD! Och jag bah: ”VA?!? DU!?!? NÄE?!?” Jag har såååå svårt att tro det….men, men….Hon hade ett temperament, när vi växte upp, som fick resten att familjen att ducka och gå och gömma sej….så kanske iallafall….
Nåja.
Jag klev ut på Facebook idag….”Kliver man ut” på Facebook, eller ”går man in”, kanske?
Nåja.
Ni fattar!
Då kom ”chatt-rutan” upp, och det var Stora-Sis som skrev ”Hallå!”, och vi började chatta….
….och guuuuud vad härligt det var! Hon KÄNNER mej!
Hon förstår mina knäppiga ”krumbukter” i ”känslornas land”…och hon förstååååår när jag ”faller platt” och blir en ”svart snorloska”….Så det tog bara några rader i chatten, så var jag ERVILUCA i egen hög person igen!
Den Erviluca jag gillar.
JIIIIHAAAA!
I´m back as ME!
The ME that I like!
The ME that I love!
And I love it!
När Härligt Vacker musik spelas fylls hela jag med Glädje, Lust, Liv, Kärlek och en massa andra Underbara Känslor!
Och jag vill bara snurra, hoppa, dansa och lägga mej ner och döööööööö av lycka!
Så mycket KÄNNER jag!
Nu ska jag dansa!
Jag verkligen hatar vissa sidor av mej själv. Föraktar och hatar – ser ner på.
Jag kliver ur mej själv, tittar på mej, skakar på huvudet och suckar:
-”Here we go again! Jävla fegis! När ska du lära dej våga? När ska din feghet och mesighet vika undan?”
Jag tycker det är så Självklart att våga, att vara uppriktig, att säga rakt ut vad man känner och tycker.
-” Att kommunicera och vara RAK är A och O i ett förhållande.” säger jag så klokt.
Dessutom lägger jag troligen till att det är enkelt också:
-”Det är ju bara att säga det – rakt ut, bah!”
Sen står jag där själv som en jävla mesig fegis med skägget i brevlådan (eller fingret i flaskan…)…..
….Sitter fast…Vågar inte.
Sidor jag verkligen hatar hos mej själv: Feghet och mesighet. Uäck!
Fegheten och mesigheten är styrd av Rädslor. Rädslor som sitter längst inne i Lilla Erviluca, barnet Erviluca. Barnet som är livrädd för att inte vara älskad, att bli övergiven, att bli ”ifrågasatt”, att inte hitta ord, att göra fel, att inte duga – att inte vara älskad.
Grundbulten i livet; Att vara älskad, som den man är.
Att älska.
När jag inte vågar hamnar jag i Mesens land. I Feghetens klor. I Föraktets grotta….Ligger där och slickar Överhetens Fötter….och ber om ursäkt för min existens….Blir Mesens Offer.
Äts upp av mej själv i en snurrande rörelse som börjar med självskadebeteendet Inre Skitsnack om mej själv:
”Du är så ful, tjock, hemsk, äcklig, dum, korkad, mesig, mjäkig, ämlig, feg….så INGEN kan älska dej….Gå och dränk dej i närmsta vattendrag…eller försvinn bara bort….långt bort dit där pepparn växer….typ! Och kom inte tillbaka”
Och om det ändå bara var så, men icke!
Istället ligger jag kvar där, som en slemmig svart snorlobba och slickar på Överhetens fötter i en äcklig underkuvad bakvänd önskan om att bara bli…….
………… ”liiiite älskad….jag gör vad du vill bara du älskar mej liiiite liiiite….på typ torsdagar….mellan klockan tre och fyra…..Nähä?! Inte det….På onsdagar då?…..Okey?….Mellan ett och kvart över ett?….Helt okey!….En kvart i veckan räcker för lilla mej….äckliga lilla jag….Meshetens offer….”
UÄCK!
Jag kan inte sova så att jag går opp
sätter mej vid datorn och skriver utan stopp
Svårstyrda tankar har byggt ett bo
snurrar runt i huvet och ger mej ingen ro
Jag tänker på feghet och mod och sånt där
som både är enkelt och svårt när man är kär
Att prata ur skägget och vara helt sann
kan vara svårt för både kvinna och man
Att falla, göra magplask, gå in i väggar och göra fel
att ramla men resa sej och ändå förbli hel
Att titta och blunda och lukta och frysa
att bli förkyld, få feber. att hosta och nysa
Att leva och dö och att se och att höra
att vilja och inte. att våga och ändå köra
att leva livet, men ändå inte, och ändå jag vet
att jag vågar att vara både kärleksfull och het
Att vara arg och så ilsken att människor flyr
att ha alla känslor, vara löjlig, att spela martyr
att vilja och vara, att inte vara rädd
för att vara ensam och inte bli sedd
Att stanna i kyla och mörker och natt
att våga att vara fast livet är svart
att inte ge upp fastän allt är förbi
att våga att leva och evigt förbli
Att vara människa och att vara jag
är att vara modig och att leva var dag
