Författararkiv: Erica Leijonhufvud

Det finns ofta NÅGOT man retar sej på (till slut) hos den man älskar.

Vad har du retat dej på hos den du älskat? Vad retar du dej på nu?

Vet du vad hon/han retar sej på hos dej?

Hos min första man minns jag att jag retade mej på hur han åt jordnötter: Han fyllde handen med jordnötter och gjorde sedan handen till en boll, och liksom ”slog” fram en nöt i taget och KASTADE in den i munnen. Det retade mej!

Hon min andra man retade jag mej på att han petade tårna. Varje kväll, framför TV:n, tog han av sej strumporna och började peta mellan tårna, och drog av små hudbitar på fötterna som han la på vardagsrumsbordet och glömde dom sedan där….. DET irriterade jag mej på.

Du då?

….är fantastiskt!

Dom tittar på mej med Lycka och Glitter i ögonen varje gång dom tittar på mej.

När jag inte är hemma, längtar dom.

När jag är hemma är dom nöjda.

När jag än pratar med någon utav dom, så rör sej svansen fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Dom älskar mej när jag är dum, ful, tjock, glad, knasig, förälskad, olycklig, kär, ilsken, arg, smutsig, ren, blöt, torr, osminkad, översminkad, påklädd, avklädd etc

Det spelar ingen roll vad jag gör ens, för dom älskar mej ändå!

Om jag är hemifrån ”lite för länge”….och kommer farande några timmar för sent…så blir dom bara GLADARE av att se mej igen. Dom säger aldrig:

-”VAAAR har du varit?!?”

eller

-”VARFÖR lämnade du oss ensamma sååå länge?!?”

Dom älskar verkligen mej i lust och nöd…..

…… och alltid alltid alltid…..

…….och forever….and ever….

…och jag älskar dom.

 0                                             5                                                  10

Ibland ritar jag skalor på mitt jobb. När man ska få tonåringar att prata/säga sin åsikt, är det jättebra:

-”Hur tycker du att din och din mammas relation är om 0 är skitdålig och 10 är toppenbra?”

Jag kan få alla svar från ”MINUS 1000!” till ”7”.

Och då tycker jag att den som säger ”minus 1000” är så härlig – både för att han/hon går utanför gränsen, och verkligen markerar hur arg och besviken han/hon är…men också just för att han/hon går utanför gränsen.

 Det vanligaste är att hålla sej ”inom ramarna”.

Frågor till DEJ:

När du är riktigt kär: Hur känns det för dej då? Och vad skulle du svara om jag frågade:

-”Hur mycket älskar du XXX på en skala där 0 är lite grann och 10 är det mesta som går?”

När du är riktigt ARG: Hur känns det för dej då? Och vad skulle du svara om jag frågade:

-”Hur ARG kan du bli på en skala, där 0 är ”lite lagom arg” och 10 är det mesta som går?

*nyfiken*

Jag är superduperförkyld!

Och egentligen ska alla då säga:

-”STACKARS STACKARS DEJ!!”

MEN grejen är att jag njuuuuter mitt i förkylningen!

Jag är väl lite som Minsting – och blir liksom ”lättad” när det är PÅ RIKTIGT!

Supersnorig, superharklig, superhostig och kan inte säga M och N, utan säger B och D istället….

Hängig, orkeslös….och det enda som fattas är lite hög feber…

*väntar tålmodigt på febern*

AAaaaaaaaaaaa! ÄNTLIGEN lite ordentligt SJUK – på riktigt!

Och inte nån jävla  huvudvärk eller migrän…eller någon jobbigt obegriplig magknip, eller diffust illamående.

SKA DET VARA SÅ SKA DET!

”AAAAAAATJOOOOOO!”

*snor flyger*

Oj, snor på laptopen!!! Vad gör man då?

Jag var ute och gick en lång promenad med hundarna idag….

…..och såg sååå söta små hus – precis bredvid en sjö. Husen höll på att ”falla ihop” av ”oomhändertagande” och jag började fantisera om hur jag skulle ”fixa till Det Huset”….

….. och hur jag sen skulle bo där med barnen…

……och hur hundarna skulle få springa lösa på tomten……

…..  och hur mysigt det skulle vara på sommaren…..

….vi skulle inte ens behöva åka någonstans på semestern, för det skulle vara som ”Semester Hemma”, typ….

…och jag skulle köpa några hönor som skulle gå omkring där och picka och säga ”kaaakakakakakaaaaa” och få namn som Signe, Gullan och….varför inte Eva?!

 Så skulle dom lägga ägg….och vi skulle äta färska ägg – direkt från hönan Signe, typ…..

Sen funderade jag på om jag skulle skaffa en tupp också…..

…….men kom på att det väntar jag med….för jag vill inte ha kycklingar…..

….. och så vill jag inte väckas klockan 6 av ”KUCKELIKUUUUUU!!!”

När jag kom tillbaka till Stenis, som låg i soffan hemma (hos sej) och sov, efter en hård arbetsvecka, så vaknade han och jag berättade om dom gulliga stugorna och hur jag skulle börja renovera osv…

-”Men man kan inte bara flytta in i hus och börja renovera…Man måste KÖPA dom först!” sa Stenis så tråkigt realistisk….

-”Men åååååååååååååå! Varför kan man inte bara flytta in? Om ändå ingen tar hand om huset??” tyckte jag…

-”Nej, Erviluca. Så får man INTE göra!” sa Stenis strängt och tittade på mej med rynkade ögonbryn.

Fy sjutton, vad noga det är med saker och ting ibland!

Blä!

Mina ide´er är ibland så otroligt smarta och (o-)genomtänkta så det är inte klokt. Ibland genomför jag dom, för jag  låter idén växa och ta tag i mej och jag flyter iväg med vågen som ide´n gav.

Ibland är mina idéer mer att likna vid infall, och följer jag då med i vågen, blir det inte alls så bra som det var på själv idéstadiet.

Just nu kan jag inte komma på när en idé blivit ett magplask, för jag har den stora lyckan att först känna mej helt usel (efter en misslyckat genomförd idé)  – en kort stund – och sen skaka av mej det och tänka:

 ”Ja, ja….jag försökte iallafall…och TANKEN var god!”.

Jag är dessutom alldeles för otålig, och tappar snabbt intresset, om ideerna inte kan omsättas rätt omgående….

……. om det krävs för mycket bökande och stökande och planerande, och om det tar för lång tid.

Troligen skulle jag klara det om det under ”planeringen och bökandet och stökandet” var lite Hoppfullt och lite driv i det hela, så att jag kände att jag ändå rider på en våg, som såsmåningom ska leda till det Braiga!

MEN  om det är en massa väggar att stånga huvudet i, och en massa negativa segproppar som står ivägen, så drar jag vidare, eller genomför idén ändå, på mitt eget sätt, ”bakom dörren”…..vilket kanske inte heller är så bra alla gånger….

Men men….

NU har jag en idé, som jag kom på idag, och i den idén har min mamma en stor roll.

Nu vet jag inte om jag ska våga presentera idén för henne…

……för jag vill varken oroa henne eller göra så att hon ligger ”sömnlös”, vilket hon ofta gör när jag drar igång saker..

Men jag måste kanske ändå riskera det, för hon är en så stor del av iden – typ halva, eller mer!

Så….snart ringer jag henne och berättar om min ”storslagna idé”….och är beredd på Alla reaktioner – från att hon säger ”DU ÄR INTE KLOK!!” till ”Vilken bra idé!” (vilket jag inte tror dock….).

Spännande fortsättning i nästa nummer som kommer ut den XX/X-XX.

…..och kanske vill jag inte åka hem alls….Ever!

Och jag VET att längtan blir För Stark när jag väl är hemma igen….och den längtan gör ONT. Och då vill jag bara…fly till….Landet Ingenstans någonstans i Världen……

….eller krypa under en sten någonstans i skogen och Vara ifred tills längtan lagt sej….

Om och om igen….

Så är det.

…eller: Jag är för förstående!

 Troligen en yrkes-skada…..

Jag förståååååår verkligen ALLTID den andres version av grejen som händer! Och det t o m när jag är arg och irriterad på den andre!

Det är ett dilemma.

För mej!

Och när jag både förstår mej själv, och den andre, så blir jag stum.

För hur kan man argumentera för sej själv när man redan förstår, och VET, den andres åsikter!

Kanske t o m bättre än Den Andre vet själv!

Kanske jag t o m måste HJÄLPA den andre att hitta sina braiga åsikter, MOT mej!

För jag förstååååår!

Jag förståååår hela dagarna.

På RIKTIGT!

Jag förstååår andra så mycket så att jag föringar mej själv!

Jag kan inte ens tycka andra är KNÄPPA!

Förutom En Viss Person….

Tur att en sån finns!  Det är lite befriande. Att inte kunna begripa och förstå.

Att vara ARG.

På Riktigt.

På någon.

Och BARA vara arg. Och förstå MEJ SJÄLV:

Men för det mesta förstår jag både mej själv och min ilska och frustration.

OCH den andres frustration och ilska.

Och kan inte han förklara vad han tänker och känner…så kan jag hjälpa till!

MOT mej själv.

För jag förstår honom OCKSÅ!

Suck!

Nu går jag och lägger mej.

God natt!

Vet inte.

Vad är jag mest?

Besviken? Ledsen? Arg?

Vet inte.

Jag vet bara att kvällen inte blev någe bra…..

Jag åkte 13 mil (eller något sånt) till min gamla hemstad, till Stenis….

…men det blev inge bra….

Och nu sover han.

Och jag sitter här.

Och skriver.

Och önskar att ikväll inte funnits…..

Och att man kunde bara sudda bort vissa kvällar/helger/dagar….

Sudda en liten bit historien/livet….

Det blev inge bra, helt enkelt….

Eller helt komplicerat….

Shit!

Typ.

…med Ordning och Reda??

Och VARFÖR är Ordning och Reda viktigare än lite ”hipp som happ”??

Varför är det viktigt att:

– stänga alla skåpluckor och lådor?

– plocka undan koppen/glaset/the/muggen DIREKT?

– diska koppen/glaset/muggen DIREKT?

– ställa in koppen/glaset/muggen i diskmaskinen DIREKT?

………………………………………………………………………………………………

-”Oj! Håller du på att dö av ett astmaanfall?? Vänta! Jag ska bara diska min kopp, för det innebär DÖDSSTRAFF att INTE göra det.”

………………………………………………………………………………………………..

Varför retar sej Anna/Pelle/Lasse/Gunhild/Lena/Agneta på den odiskade kaffekoppen i diskhon?

Och är det verkligen Lisas problem (hon som ställde muggen där), eller är det ovanstående personer som behöver ta tag i sitt ”ordning-och-reda-behov”??

Och varför är ”ordning-och-reda” och ”varje-sak-på-sin-plats” viktigare, och överordnat, lite ”hipp-som-happ”?

Ja, det är BRA att veta var saker är.

Ja, det är bra om man är MÅNGA; att muggarna står på samma hylla varje gång, och skedarna ligger i samma låda jämt osv.

Men varför stör sej ”vissa människor” på en odiskad mugg i en disk-ho, så in i bängen?

Är det inte enklare att själv stoppa den i diskmaskinen, eller att diska av den snabbt, om man stör sej så mycket på den –  Istället för att leka detektiv och låta en massa irriterad energi gå åt till att ”leta-reda-på-den- -som-inte-diskat-sin-kopp/ställt-den-odiskad-i-diskhon”?!

För mej är det obegripligt.

Jag tänker:

”Ibland ställer jag en odiskad kopp i diskhon för att jag hinner inte, just då, diska den/ställa in den i diskmaskinen. Jag tänker DÅ att jag ska ställa in den i diskmaskinen SEN, men så glömmer jag det….”.

Jag är rätt normal. Detta betyder att jag är lite som ”alla-andra”. Detta betyder att det finns FLER som ibland har bråttom och ställer koppen i diskhon och glömmer att diska den/stoppa den i diskmaskinen.

Detta betyder att när jag ibland ser odiskade koppar i diskhon på jobbet, så ställer jag dom i diskmaskinen UTAN att irritera mej en sekund, för jag tänker att ”nästa gång är det jag som inte hinner”.

Jag utgår ifrån att vi är vuxna människor som inte utnyttjar andra, utan vi gör vårt bästa. För det mesta.

Och retar man sej ständigt på odiskade kaffekoppar i diskhon, så tänker jag:

”GET A LIFE!”

Människor i Afrika dör av hunger, och du orkar bry dej om några odiskade kaffekoppar…..

Typ.

När jag ser odiskade kaffekoppar i diskhon tänker jag…INTE.

ELLER så ställer jag in dom i diskmaskinen.

Punkt.

Utan irritation.

Jag är rätt fascinerad över människor som ORKAR irritera sej på glömda och odiskade koppar. Såna som skickar runt mail till arbetskamrater titt som tätt och undrar ”VEM” som ställd koppen här eller där….och jag kan inte låta bli att svara på mailen…med roliga och tokiga svar….

….och i Libyen är det KRIG!

Liksom.

Hur orkar ni BRY er?!?

Hur orkar man bry sej om att folk inte stänger luckor, inte ställer koppar på  rätt ställe och inte…..

SUCK!

Get a life!

Liksom.