Jag är nästan bäst inom vissa områden: Vissa specifika saker.
Tex mitt jobb.
Ursäkta, men jag tycker att jag är så himla bra!
Jag älskar mitt jobb och har varit intresserad av, och nyfiken på, människors beteende, och relationer människor emellan, i hela mitt liv faktiskt! Jag började faktiskt läsa ”Vi föräldrar” redan som 8-åring!
Så den sidan av min hjärna arbetar SNABBT och effektivt – så effektivt ibland så man skulle kunna tro att jag kan läsa tankar….
…men det kan jag inte.
Det är bara så att människors känslor och reaktioner i olika situationer är så pass grundläggande, att om man kan dom, så förstår man, och vilka tokiga beteenden som helst (nästan) blir begripliga och kan förklaras.
Undantag: Psykopater och människor med autismliknande diagnoser.
Plus det fantastiska kroppsspråket som säger så otroligt MYCKET! Ögonrörelser, handrörelser, hur man vrider sin kropp…Oj oj oj, vad det finns mycket att utläsa av en människas kroppsspråk…
Den enda människan som jag ”lever nära” och INTE kan se kroppsspråket på, är mej själv! Och det är ju också intressant. För jag är ju lika mycket människa, men olika reaktioner, som alla andra!
Nåja.
Jag ville bara säga att jag vet att DEN sidan av min hjärna är snabb och superintelligent och superbra! Tack för det, Gud!
MEN, sen är det den där sidan som liksom….”somnat”…eller som ”aldrig fick en chans”….Den biten av hjärnan som ”las ner” tidigt, för att ge plats åt den här inkännande och människorelaterande sidan….
Suck, vad jobbigt det ändå är att den är underutvecklad! Jag skulle behöva en ”bättre hälft” som sköter den sidan….
…men som singelkvinna…måste man ”fixa själv”!
Och det gör jag….inte!
Jag GÖR det, men fyfaan vad fel det blir.
Det är som om jag måste sätta mej ner och verkligen ANSTRÄNGA hjärnan att tänka på DETALJERNA i den sidan, och VERKLIGEN försöka FÖRSTÅ….
….som att börja på A i ABC-boken varje gång….
…och när jag tänkt och t o m ritat små figurer på ett block för att försöka förstå, slagit upp obegripliga ord, som kanske inte blivit mer begripliga för det….
…så vill jag bara lägga mej ner och ropa:
-”MAAAAMMMMAAAAAA!”
…fast jag vet att mamma inte heller är någe vidare på den här biten.
Hon har en egen ”bankman” som hjälper henne i vått och torrt, som hon känt, och haft kontakt med, sedan pappa (som skötte allt ekonomiskt i vår familj – hellre än bra, har jag förstått efteråt…) dog 1989.
Grejen är att jag tycker det är TRÅKIGT, att jag INTE FÖRSTÅR…..
……att jag är helt dum i huvet ……
…… att jag givit mej själv diagnosen DISKALKYLI…..
….. och att det är ett sånt MOTSTÅND i mej att jag….
HÄR behövs väl inga pengar....?! :P
…vill åka till Thailand (…igen!…. fast jag aldrig varit där…men det känns som en bra tillflyktsort, fast det – tydligen – är en diktatur…) och aldrig mer komma hem!
ELLER så vill jag bara gömma mej under en sten och hoppas att det går över av sej själv!
Jag kan inte, vill inte, men måste!
Svar: Ja, ja, ja, ja, ja...OCH så har jag svårt med
tider och datum också....
Och jag är både Trögtänkt, Lider av Lätt Förståndsekonomihandikapp OCH Dyskalkyli.
Helst skulle jag vilja vara RIK, så jag slapp bry mej, men….det går ju inte riktigt ihop…
OM jag var rik skulle jag ha en duktig och pålitlig revisor som fixade allt åt mej, och som gav mej lite ”fickpengar” då och då….
”Om jag hade pengar….lalalalalalalalalalalalallaaaaaaaaaa….”
