Plats: Hos min syster och svåger i Florida
År: 2006
Datum: ? Vår (i Sverige iallafall)
Lilsis och ”Brajan” (svåger) har åkt till sina respektive arbeten. Jag är hemma och passar hundarna, två labradorer – Molly (ljus) och Marabou (brun). Tungt jobb att sitta vid poolen utanför villan och ”passa hundar” på den stora inhängnade tomten.
Jag tar, givetvis, mitt uppdrag på blodigaste allvar och både leker med, och badar med hundarna.
Inte Molly, men lik Molly.
En lek är att säga till Molly: ”Where´s the squirrel?!?” (nej, min syster har inte lärt dom svenska). Då blir Molly alldeles till sej och springer runt och letar efter ekorren. Ett annat alternativ är att säga ”Where´s the lizard?” så blir hon lika till sej och rusar runt och letar ödlor, som finns överallt! Jättesöta!
Jag kör den leken av och till. Marabou är mer för att bada, så han får leka när jag blir lite svettig av att säga ”Where´s the squirrel/lizard?!”, och hoppar i poolen.
Ni förstår: TUNGT arbete!
Jag funderar ett tag på att kräva betalt för det, men nöjer mej med att jag då och då kan ta en drink vid poolen också, i deras välfyllda ”drinkkyl” som står i garaget (för givetvis har ALLA ett kylskåp fyllt med olika slags drickor i HELA USA). Som på film.
Jag ligger alltså lite slappt – oj! jag menar ”på helspänn” av vaktandet – i solstolen – oj, jag menar sitter käpprak i en stol…nej, förresten jag STÅR UPP (tänk vad fel jag minns…) för att vara riktigt ”vaktig”.
Jag har precis ropat ”Where´s the squirrel?!?” och Molly rusar runt – hellycklig över leken! – då jag hör ”IIIIIIIIIIII!” och så TYST. Jag flyger upp ur solstolen….eeeeh, nej! Jag står ju upp, så….jag springer fram till Molly och hon står där med en ekorre i munnen. Stendöd.
”Eeeeeeh, vad gör man nu då?!?” tänker jag och stirrar på Molly och den stendöda ekorren. Molly stirrar tillbaka. ”Brukar hon få äta upp den, tro? tänker jag vidare. Jag frågar Molly: ”Vad gör vi nu då?” Hon skakar på huvudet och säger: ”Ingen aaaning!”. Näe, så säger hon ju inte, förstås. Men hon stirrar tillbaka. Kanske hon försöker sända över ord och signaler till min hjärna men den metoden funkar INTE, kan jag säga. Inga signaler går fram. Jag har ingen aaaning om vad jag ska göra.
-”LOSS!” säger jag, och sen kommer jag på att hon inte kan svenska….Hm, huuur säger man LOSS på engelska?
-”Let go!!” säger jag och ser sträng ut. Molly släpper ekorren.
Och nu då? Vad gör jag nu?
Molly och jag stirrar på den stendöda ekorren. Stackars ekorre, tänker jag. Ska jag ha begravning för den? Ska jag slänga den i soptunnan? Ska jag spara den inlindad i papper för att sedan fråga Lilsis och Brajan vad dom brukar göra när hon dödat en ekorre? Vad tänker Molly? Tänker hon att hon BRUKAR få äta upp den och tycker att jag är STENKORKAD som står där och stirrar och inte vet hur det BRUKAR vara? Hm….
Jag tänker att jag ska ringa Lilsis eller Brajan och fråga. Men så kommer jag på att jag inte har deras telefonnummer till deras arbeten! Korkat! Varför lämnade dom inte telefonnumrerna? Jag vet ju inte ens var dom jobbar!
Nähä.
OM jag sparar ekorren måste jag ju lägga den i frysen. Fyyyy, så äckligt med en stendöd ekorre i frysen! Säkert har den tvåtusen småfigurer som lever på dens päls också…Fast dom dör väl också i frysen, förstås? Eller? Gör dom det? Men vem vill ha en ekorre i frysen liksom? Inte jag!!
Efter att hjärnan har rådbråkats förtioåtta varv, bestämmer jag mej för att plocka upp ekorren i svansen (längst ut, mellan pekfinger och tumme), går till soptunnan, med en nyfiken Molly bredvid mej, och slänger ekorren i soptunna. Jag tittar på Molly och säger:
-”Förlåt, om jag gjorde fel, men jag vet inte hur matte och husse brukar göra!”
Molly tittar på mej och ser ut som, ”Okey´rå, jag förstår. Du gör så gott du kan! Jag gillar dej ändå!”
Dagen går och jag fortsätter mitt otroligt Aktiva Vaktande. Men jag säger INTE ”Where´s the squirrel?!” igen!
Så jag är Helt Slut när Lilsis och Brajan kommer hem. Deras arbetsdag kan inte ha varit i näääärheten av min Tunga Dag….
Nåja.
Jag frågar Lilsis vad dom brukar göra när Molly fångar en ekorre.
Lilsis ser ut som: ????????????, och så hämtar hon andan och säger, eller nästan halvropar: – ”VA?!?! FÅNGADE HON EN EKORRE?!?”
-”Ja”, säger jag.
Det kanske var en gammal ekorre....
-”Men herregud! Molly (typ, 10 år) har jagat ekorrar i hela sitt liv men ALDRIG NÅGONSIN varit närheten av att fånga en ekorre!! Hon måste ha blivit helt chockad!!”
-”??? Näe, hon bara stod där med ekorren i munnen och såg helt vanligt ut”, sa jag.
Lilsis tittar på Molly. – ”Har du fångat en ekorre idag??” säger hon (fast på engelska). Molly viftar på svansen som bekräftelse. Lilsis skrattar.
-”Men herregud! Vad gjorde du då?!?”
Jag berättar om mina funderingar fram och tillbaka, och så avslutar jag med att säga att dom har en död ekorre i soptunnan.
Lilsis bara skrattar, och sen berättar hon för Brajan som blir lika chockad och förvånad han.
På kvällen har vi ”Molly-fångade-sin-första-ekorre-och-troligen-sista-någonsin-fest!”.
Not.
Inte deras grill, men väldigt lik.
Men givetvis äter vi grillat kött tillagat av Brajan på den stoooooora utegrillen, på kvällen. Och så sitter vi vid poolen och dricker vin till den fantastiska maten, med lite drinkar till efterrätt, och sen ramlar det över X antal grannar och vänner och så är det Precis Som Vanligt En Vanlig Vardagkväll i Florida, USA.
