Tanden är ute/erviluca

Jag gick på darriga ben mot min avrättning igår. Så kändes det. Att gå dit man inte vill, mot sin vilja på nåt vis…. Jag är vuxen – därför kan jag. Om jag varit barn hade en vuxen fått dra mej dit, skrikandes! Nu skrek jag inuti….till mej själv. Och svarade, inuti, till mej själv: ”Du måste!!”.

OCH så tänkte jag att jag måste ANDAS DJUUUUUPT och SLAPPNA AAAAV och tänka att det är ”en piss i havet” eller en ”vindpust i evigheten” eller nåt.

Sen började det: Ett stick i kinden som ”aldrig tar slut”….det känns som om nålen gräver sej in och snos runt….aj aj aj….”. Jag sitter duktigt kvar, stilla. Jag är DUKTIG!

Sen var det spruta nr 2 ”med adrenalin, som KAN göra att du får hjärtklappning”. Johooru! Hjärtklappning och darrningar och skakningar i hela kroppen. Benen hoppade och jag skakade så att jag blev ARG på kroppen! Jag trodde jag skulle svimma, så jag fick luta huvudet framåt och ANDAS DJUUUPT. ”Jävla svikarkropp! Ge dej nu!”. ANDAS DJUUUPT!

Sen var det dags att börja dra och rucka på tanden. ”AJ! AJ! AJ!. Det behövdes en spruta till. Den kändes också som om tandläkaren GRÄVDE med en nål i gommen. Fi faan! SEN var jag bedövad. Jättebedövad.

…och resten gick som en dans!

Faktiskt.

Nu är jag en tand fattigare. Och lättad.

Om några månader är allt det här bortglömt och när jag plockar fram minnet kommer jag att tänka: ”Det var plättlätt!”

Nu är det bara resten kvar, för jag har bestämt mej för att fixa hela tandpaketet denna gång. Jag har ju en FÖRSÄKRING som jag vill använda. OM inte annat.

Så….spännande fortsättning följer.

Nu har jag bara en fråga (kvar):

Kommer tandfen även till vuxna?