Min sköldkörtel fungerar inte. Inte konstigt för den finns inte längre. Den togs bort för flera år sedan efter att den blivit inflammerad och därefter hade det vuxit en tumör på den. Så den opererades bort till slut.
Sköldkörteln tillverkar hormoner som gör att kroppen ska fungera på vissa sätt…Signaler för detta kommer från hypofysen (har jag för mej…).
// Våra kroppar styrs i mångt och mycket av hormoner. Vi har hormoner som både män och kvinnor har i kroppen, men vi har också olika hormoner. Det verkar som om det är många som inte fattar det. Vi kvinnor har vissa hormoner, män har andra. Dessa hormoner gör att vi agerar och reagerar och känner på olika sätt beroende på vilka hormoner som skickas ut i vår kropp. Därför reagerar och agerar vi kvinnor och män olika. Så enkelt är det. Och svårt. Och därför är det viktigt att vi försöker förstå varandra och varandras OLIKHETER. //
Slut om det. Det var bara en lång parentes. Jag tänkte egentligen skriva om sköldkörteln.
Min sköldkörtel fick fel på sej redan 1995 då jag fått mitt andra barn. Jag hade som en stor bulle på halsen och var trött, hängig, låg och mådde inte alls bra. MEN jag mådde för dåligt för att söka hjälp. När sköldkörteln inte fungerar blir man trög. När man är trög orkar och kan man inte ta tag i saker….
…så istället mådde jag skit. Rätt länge. Men orkade inte gå till läkare för att kolla vad det var (mycket för att jag inte har någon vidare tillit till läkare och vid den tiden tänkte jag att jag var helt slut berodde på att jag fick barn efter barn och var vaken på nätterna och sov aldrig….typ…).
Det tog några år innan jag gick till läkare och till slut fick diagnosen ”Struma” eller ”hypothyreos” och därmed började jag medicinera med Levaxin. Grejen var bara att jag mådde inte så mycket bättre efter att jag fick medicinen heller faktiskt. Men proverna ”sa” att jag nu mådde bra. Läkarna stirrade på proverna och sket i hur jag egentligen mådde så det var bara att gilla läget; äta Levaxin och må dåligt.
Åren gick, jag åt Levaxin, var trött och sliten, låg, seg och trög och hade huvudvärk och migrän, långsam ämnesomsättning och lite sånt gott och blandat, tre små söner, en lite större son och heltidsjobb.
Åren gick ännu mer och jag hörde om, läste om och förstod att vi struma-människor blev illa behandlade av vården, läkarna kan inte våra hormonvärden och vi är ofta felbehandlade. Jag försökte engagera mej lite grann i det där, men att leva med struma och kronisk migrän och dessutom låta tiden handla om dessa sjukdomar är, och var, liksom inte min grej. Okey, att jag har dessa sjukdomar, men dom får inte ta mer av min tid än dom redan gör. Liksom. Så tänkte jag.
Genom en handledares fru fick jag sedan kontakt med en läkare som ”var jättebra på hypothyreos” men hon hade ”1 års väntetid” och jag väntade. Varför inte, liksom. Man är ju liksom lite illamående jämt ändå. Så fick jag en tid hos denna läkare och hon var DYR. Herreminje! I vilket fall som helst beställdes det medicin via Läkemedelsverket och så en vacker dag fick jag en medicin som är skapad av torkad grissköldkörtel, som man måste få via special-special bla bla bla…..
Vad hände sen då? Jo, utan att jag egentligen själv tänkt på det försvann illamåendet, den molande huvudvärken, migränen, det mesta av trögheten, den låga/svarta känslan, tyngden runt/på huvudet….och så kände jag mej NORMAL.
”Jahaaaa, var det så HÄR det kändes att vara en Vanlig Människa?” liksom tänkte jag någon dag när jag konstaterade att jag varken mådde illa eller hade en molande känsla i skallen. Därefter har jag nästintill glömt bort både att jag tar medicin varje dag (för att må vanligt) och att jag har en sjukdom.
Så tog medicinen slut och jag hade inte kontaktat läkaren i tid och fått tid för besök á 2200 kr/tim och tagit prover och tjolahejtjolahopptjolahoppsansa! Men jag tänkte att ”jag tar väl Levaxin istället medan jag väntar på den andra medicinen och går till läkaren och hela fadderittan…”.
Och DÅ – NU! – mindes jag hur jag mådde förut. I flera år. Tänk vad dåligt jag mådde! Och ändå slet jag som en idiot med småbarn, lite äldre barn, hundar, heltidsjobb som soc sekr och sedan som kurator och sen som familjeterapeut…i flera år…med ett huvud som vägde ett ton (känns det som), illamående, tröghet och en allmänt jobbig känsla i hela kroppen….
Fy faan vad jag är duktig som klarat allt ändå. Och trots allt. Utan att klaga speciellt mycket. Bara vid migränattackerna…eller i alla fall lite grann före och lite efter…
NU förstår jag hur viktig det är att jag får rätt medicin.… Men det är som om det finns EN läkare i hela Sverige som skriver ut sån medicin. Det känns lite…bräckligt.
Jag vill inte hamna i ”Levaxin-träsket” igen där läkare säger att ”dina värden ser bra ut så du mår bra”.
Fifaan!
Just saying.
För övrigt är det kaos på jobbet, tandvärk i munnen och jag äter fel medicin (som sagt) för min struma. Hunden mår bra, katterna likaså.
Äldste sonen har givit ut sitt (första) spel, äntligen och har en flickvän, Storing ska bli polis och pluggar till det uppe i Norrland, Mellan har fast arbete och har nyligen flyttat hem till mej igen (efter att andrahandskontraktet tog slut) men ska flytta snart igen eftersom han har fått sin första egna lägenhet (och har numera flickvän) och Minsting bor hemma och ska börja plugga på Komvux för att läsa in gymnasiets sista termin.
För övrigt trivs vi jättebra i vår nya fina lägenhet! Och finaste fina finns kvar.
Kram till er alla!
erviluca #mammatillfyrakillar 