Från social till osocial /erviluca

https://erviluca.com/2011/03/10/underbara-minsting-erviluca/

Tänk vad dom förändras! När jag läser ovanstående blogginlägg dyker MINNENA upp kring hur det var och jag förundras över FÖRÄNDRINGEN som skett. Och ändå VISSTE jag! För alla mina söner har genomgått liknande metamorfos. Dom har från att ha varit pratiga, skuttiga, rörliga, lekande, högljudda i mellanåldern förändrats och plötsligt:

1. Försvunnit in på sina rum och helst velat vara där hela tiden. Med stängd dörr.
2. Mumlat och/eller knappt svarat på frågor.
3. Blivit tysta (även om dom var SNACKSALIGA tidigare).

Minsting idag är LÅNG, STOR, LUGN, TYST, går gärna undan, sitter i sitt rum och ”gillar inte människor”. IBLAND pratar han och då är det berättelser om saker han sett/läst på nätet, som hur universum skapades, om planeter, om Fantastiska Saker och ibland lite filosofiskt. Men det händer inte så ofta. Det vanligaste är att han är i sitt rum, och jag hör tjuten och skratten när han spelar TV- data-spel eller så är det TYST och då tittar han ofta på någon serie eller lyssnar på någon pod.

Ibland går han igenom vardagsrummet – där jag sitter – för att gå till köket eller toa. Han fixar med sitt och går sedan in i sitt rum igen. Om Cecy tjuuuuter (vilket hon ofta gör när han går förbi – och tjutet betyder: ”Seeee meeeej! Klappa meeeej!” – så kommer  han till soffan och gosar lite med henne.

Någon tonårsaggression/revolt har inte förekommit med honom alls. Däremot detta ”gå-undan-vara-ifred-stör-mej-inte-prata-inte-med-mej”. En sån period har alla mina söner haft.

Och så det där att man pratar med honom (dom) och berättar något, eller frågar något, och så när man pratat färdigt så står man där som ett stort ? och undrar Varför svarar han inte. Då har han inte lyssnat. ”Pratar du med MEJ??!” . Ja, det är ju JÄTTEKONSTIGT när det bara är VI TVÅ i köket….typ.

ELLER att han säger ”Aa…..” utan att ha lyssnat (och jag tror att han lyssnat, så att sedan när det händer – vad det nu är jag har berättat – är han helt FRÅGANDE till detta, och säger kanske: ”Varför saaaaa du inget!”).

Eller, som Mellan var EXPERT på; att mumla:

”Hur gick det på intervjun?”

”Mummel-mummel….”.

”Vad sa du?”

”Mummel…mummel.”

”VA?!? Jag hör inte vad du säger! Du mumlar!”

”Äh, du hör ju inget! Det går ju inte att prata med dej!” (DET hörde jag!).

Sammanfattningsvis utvecklas vi människor mycket från att vi är barn till att vi blir vuxna och det är såååå SPÄNNANDE och utvecklande att vara förälder.