Aj! /erviluca

Förra veckan ramlade jag. En jättelöjlig ramling. Jag gick med mina kollegor på en gångväg och så….vrickade jag till foten och föll: TJONG! Ena armen vek sej liksom in under mitt ena bröst med knuten näve och så boxade jag till mej själv över bröstkorgen och tappade andan.

Oj, vad man hinner tänka innan man ramlar! #detkommerattgöraont #hjälp #vadhände? #hoppasjagintebryternågot #AJ #villinteblisjukskriven #pinsamt #jobbigt #neeeej

Jag låg kvar en stund och kände efter och försökte hämta upp den tappade andan. Den kom tillbaka och jag reste mej långsamt upp. Det gjorde SÅÅÅ ont i bröstkorgen och jag insåg direkt att jag fått en spricka i ett (eller fler?) revben.

Jag har haft spricka i revben förut så jag vet hur det känns och jag vet att det endast läker av sej själv. Man gipsar liksom inte. Eller bandagerar. Man står mest bara ut.

Det var ju lyckat när jag fortfarande hostar och snorar efter influensan…NOT!

En kollega sa att en läkare sagt till honom vid något tillfälle att när man bryter revben (eller får en spricka) gör det mer och mer ont i ungefär 10 dygn – därefter lättar det.

Det var bra att jag fick den informationen för så har det varit. Först ont, sen ondare och sen ”Hilfe! Jag-kan-knappt-andas-ont!”.

Att snyta sej gör ont. Att hosta gör jätteont! Att andas djupt går knappt. Att dra in snoret (ursäkta tydligheten) gör också jättejätteont. Så jag sitter med en näsduk mot näsan som en gammal snorande kärring hela tiden och fångar upp det som rinner….

Såååå charmigt!

Sen dök det upp en tanke om hur man HINNER TÄNKA när man är på väg att ramla. Det är ju som om tiden går långsammare en stund…..

……och då började jag tänka på dom människor som hoppade ut ifrån World Trade Center husen när dom började brinna. Oj, vad mycket dom måste ha hunnit tänka!