RSS Flöde

Månadsarkiv: december 2016

Utan dator försmäktar jag…./erviluca

Postat den

old-computer

 

Inte RIKTIGT utan dator, men nästan….

Jag har en GAMMAL laptop som jag inte orkat sparka igång i skåpet…Jag borde….

Jag HADE en NY laptop på mitt förra jobb….och en NY bil….och en NY iPhone7….

Nu har jag en GAMMAL laptop, ingen bil och en Samsung (mobil)….

temperatur.png

FÖRUT satte jag mej vid datorn hemma, eller på jobbet, och skrev  några rader här då och då när det liksom blev tid över, eller för att jag ”måste” – för att det värkte av ”skrivfeber” inuti….

NU…..

Jag tror jag har någon slags inre PAUS i mitt liv. En slags #jagorkarintefas#.

För jag orkar inte.

Jag är trött.

Jag orkar bara jobba.

Sen är orken slut.

Finito.

fågel i fjärran.jpg

Jag orkar inte ens  hoppas att det ska ändra sej.

Jag orkar inte ens hoppas att jag ska hitta kärleken igen. Det hoppet har liksom aldrig riktigt dött förut. Men nu har det det.

Det är lite skönt faktiskt.

Leva utan hopp.

Typ.

Bara leva.

Liksom.

 

”Plugga mer!” /erviluca

Postat den

skoltrött 2.jpg

Det var en gång en liten pojke som inte riktigt orkade med skolan. Han kom efter med alla ämnen och fick därför gå på möte efter möte där det satt olika lärare – ibland rektorn (”nu är det Allvar”) – och så föräldrarna (eller om det bara var mamman) där det pratades om hur han skulle ”komma ikapp” och om att han skulle få ”hjälp”. Hjälpen innebar att han skulle gå på ”Läxstugan” och plugga mer.

skoltrott-3

Summan av kardemumma man kom fram till på varje möte var att han måste PLUGGA MER, trots att problemet var att han inte orkade/ville/kunde plugga alls – han visste själv inte riktigt varför; han visste bara att han inte orkade!

Han kan ha haft ADD eller en depression, eller så kan ha han haft föräldrar som grälade mycket hemma och det gjorde honom orolig och trött och rädd…

ensam i skolan 6.jpg

….eller så hade han inga vänner i skolan, kände sej ensam och funderade mycket på det (”vad är det för FEL på mej?”)…

…eller så var hans mamma deprimerad och det gjorde honom orolig…

…eller så var han mobbad, men ingen lärare uppmärksammat detta…

I vilket fall som helst så var det NÅGOT som gjorde att han inte orkade/kunde plugga.

skoltrott-3

 

 

LÖSNINGEN man kom fram till på varje möte var: ”Plugga mer!” eftersom man poängterade att ”…du ligger efter i matte, svenska, so, engelska…så om du går på läxläsning (extra-plugg-timmar) på måndagar och torsdagar och pluggar MER så kommer du ikapp…”.

Han orkade inte lyssna och tänkte att ”dom vuxna fattar ju ingenting!”.

tonårskille hemma.jpg

Så han slutade gå till skolan nästan helt – dök bara upp någon gång då och då, för att liksom visa att han fanns, eller nåt. Eller för att dom inte skulle tjata så mycket.

Det blev fler möten av samma sort där dom vuxna sa: ”Du MÅSTE….!”. Han ville svara: ”Jag kan inte! Jag orkar inte!” och ”Jag skiter i framtiden!” (för dom tjatade hela tiden om Framtiden), men han visste att det inte var någon idé…Dom skulle bara fortsätta säga: ”Du måste PLUGGA MER!”.

”Jag orkar ju inte! Förstår inte! Kan inte!”

läxor.jpg

Varför måste lösningen på problemet vara att lägga till MER av det som man inte orkar/klarar?

När en vuxen är utbränd på sitt jobb, säger man väl inte: ”Du måste jobba MER!!”

Det borde gå att lösa på annat sätt: Hitta lusten! Hitta kärnan! Hitta motivationen! Helt enkelt annat stöd och hjälp än bara: ”Gör mer!”

 

En äkta fegis /erviluca

Postat den

fegis

Jag är en fegis. En ibland väldigt modig fegis, men ändock en fegis. I vissa sammanhang är jag väldigt osäker och blyg. Grejen är att jag verkligen verkligen inte tycker om dessa mina sidor hos mig själv. Därför låtsas jag att dom inte finns och att jag inte alls är blyg eller känner mej bortkommen – jag ”spelar” modig eller utåtriktad, eller låtsas att jag inte bryr mej, fast jag bryr mej. Allt för att inte visa min svaghet.

 fegis-2

Jag hatar dessa löjliga och svaga sidor hos mej själv och det är nog därför som jag inte kommer vidare med dom. Fast jag vet inte hur jag ska ”gå vidare”….och jag tänker att jag kan inte vara ensam om att känna så här. En del har säkert gömt sina svagheter ännu mer (än jag) och så pass mycket att dom inte ens själva längre vet om dom.

mallig

 

Nu ska jag berätta om en av mina svaga sidor:

Vem eller vilka ska jag heja på?

Där finns det tre kategorier:

a) Dom som jag självklart hejar på och som jag kan ROPA på om dom inte ser mej, bara för att heja (och i denna grupp ingår dom som jag älskar och dom som jag inte känner mej ett dugg osäker eller otrygg med, dvs mina söner, mina systrar etc).

säga hej.png

b) Dom som jag ganska självklart hejar på, fast troligen inte om dom inte ser mej. Om dom står bortvända ifrån mej är det inte säkert att jag ropar och hejar. Dessa självklara är sådana som jag känner ganska väl och som jag självklart VET att dom tycker om mej någorlunda och dom känner mej.

inte-saga-hej

c) Dom som jag är osäker på om jag ska heja på eller inte. Jag vet inte om dom känner igen mej och risken finns att jag hejar och dom tittar på mej oförstående (och varför är det så otroligt jobbigt??) ELLER att vi hejar och sedan kanske dom kommer fram och så vet jag inte om vi ska ta i hand, kramas eller hur vi känner varandra. Jag vet heller inte vad vi har för ”bakgrund” eller osv för jag vet inte riktigt vad vi ska prata om. Vi känner inte varandra särskilt väl. Vi är kanske vänner på Facebook, men KÄNNER inte varandra, utan känner bara till varandra, på något sätt….

 skämmas.png

VAD GÖR DET OM JAG SÄGER HEJ och den andre inte svarar, eller om jag hejar på någon jag inte känner egentligen (som inte svarar)? Varför tycker jag det är så pinsamt?? Det är väl bara att heja!!

 prata med främlingar.jpg

Jag går OFTA fram till främlingar och pratar, om dom har en hund eller om dom har ett barn. OFTA! Typ varje dag. Och så pratar jag om ”typ ingenting” med denna människa, som jag inte känner. Nema problema!

Men att HEJA på någon som jag ”kanske-känner” klarar jag inte!

 

Knäppt!