En liten pojke/erviluca

Jag ser dom på avstånd – en ung mamma med sin lilla son, ca 3 år gammal. Dom står på en parkeringsplats och det är tomt på bilar, eftersom det är kommunens p-plats, och pratar. Jag hör inte vad dom säger. Jag tänker ”…dessa fantastiska mammor…” ungefär, som jag ofta tänker när jag ser alla dessa unga mammor med sina barn, och hur dom kämpar, lever, försöker, gör sitt bästa….

Jag minns….

Tydligen har pojken och mamman kommit överens om något, för pojken sätter sej på ett litet staket och mamman springer iväg. Jag förstår att hon ska hämta något, och att dom kommit överens om att pojken ska vänta. Han är tre år…

….och väntar.

Han kramar sin nalle hårt. Sitter blickstilla. Mamman springer iväg.

Jag tänker att hon springer för att det ska gå fort, för att hon förstår att det är stort och svårt för sonen att bli lämnad och vänta – ensam.

Hon springer runt hörnet på ett garage och han ser henne inte. Han kramar nallen hårt hårt. Mamman kommer tillbaka runt hörnet efter 5 sekunder. Hon går snabbt tillbaka mot pojken och har hämtat det hon skulle.

När återföreningen sker är den stor och mäktig. Pojken gråter häftigt – det var läskigt och stort att vänta, ensam. Mamman tröstar och pratar med sin lilla pojke.

Det är stort och mäktigt, känner jag. En klok och förstående mamma. En liten pojke som ska tränas att våga, men där det blev för stort när mamma ”försvann” för 5 sekunder och var ”för långt borta”.

Livet är stort och mammor är fantastiska.