SÅ tjoar Fiona – fast med kroppen.
Snön började försvinna ett tag, blev ”konstig” – hård och stel. Hon kunde inte stoppa ner huvudet i ”det mjuka fluffiga” längre…Jag såg att hon var förvånad och förundrad och besviken….Att rulla sej i det där stela var heller ingen höjdare.
Igår morse när vi gick ut, började hon direkt STUDSA på frambenen och liksom ropade med hela kroppen:
”DET SNÖAR! DET SNÖAR!!” och sen var det svårt att få stopp på hennes ”lyckoutbrott”!
Hon är STARK nu.
Jag tränar henne i att ”inte dra”, men….
…hon är ju mitt inne i sin värsta ”tonårsperiod” nu, och jag tycker att hon liksom behöööööver få ”studsa runt” och nosa på allt och skutta hit och dit.
Inom sinom tid kommer hon att behöva lugna ner sej och ”bli vuxen”.
Jag vill ju inte heller.
Bli ”vuxen”.
Eller, ”kan inte”.
Vet inte hur man är, eller hur man känner sej, och hur man gör….
Så Fiona och jag känner igen varandra i varandra…typ…eller nåt.
Så hon får skutta och njuta av livet ett tag till…..
Och när hon blir så GLAD över snön, så blir jag också det:
”Snöööööööö!!! Jaaaaaaaaa!”
Lycka smittar nämligen.
🙂
erviluca #mammatillfyrakillar 